Kissingergissningens eko

Om amerikanska politiker och analytiker länge talat om Ukrainakriget som ett proxykrig för att försvara amerikanska intressen, vilket tonats ner i Sverige, och som en "utvidgning" av Nato, medan opinionen i Europa har övertygats att det har handlat om att låta ukrainarna slåss för hela Europas frihet - 

mer förväntat efter Rysslands invasion hade annars varit för NATO:s trupper att rada upp sig vid natogränserna och säga hit men inte längre - det hade varit billigare strikt ekonomiskt, och ur en mänsklig synpunkt: det hade sparat människoliv att inte uppmuntra motoffensiven, då försöken att återerövra Krim och Donbass aldrig tagits på allvar av ledarna i Väst - 

och det sedan kommer en amerikansk president som chockar genom att hota med militär intervention mot Danmark och anschluss av Kanada, och Europas ledare inte får vara med vid förhandlingarna om Ukraina eftersom striden stod mellan Ryssland och USA, ingenting av miljardrullingen handlade nämligen om medlidande med ukrainarna, och det säger jag för att jag vet att det är så - då återstår för den medieskeptiska att se de små förskjutningarna av värdegrund och retorik, oro eller handfallen anpassning, pro-Trumpism, onämnbart DCA-avtal, eftertankens uppstötningar eller såna här sanslöst yrvakna frågor: 

I vilken mån vågar Europa lita på Trumps USA efter veckans amerikanska utspel?

 

Nunzio Giuliano om att inte känna Maradona

Jag har aldrig haft den stora äran att lära känna Diego Maradona. Jag blev intervjuad av en spansk journalist som ställde frågan om Maradona det första han gjorde. Det jag svarade då upprepar jag nu, alltså att jag aldrig haft den stora äran att stifta närmare bekantskap med denna stjärna. Jag var mycket tydlig på den punkten och vi talade för övrigt inte länge om Maradona alls. Jag har minst tre vittnen som kan intyga detta: en karabinjär, Alessia Fresca som tolkade, och Renato Mirabelli. 

Nunzio Giuliano

 Jag får ofta höra att jag är megaloman men jag tror på det jag säger och gör. Jag har aldrig satt min fot på San Paolo-stadion men man får inte glömma allt Diego Maradona gjorde för vår stad. 

 

Att leva ett "andligt liv" innebär inte att man måste bli sötsliskig, sentimental eller oförmögen att uttrycka en åsikt eller ta ställning. En buddhist behöver inte nödvändigtvis vara politiskt korrekt. 

          Ur Ett samvetes dagbok 

Trädgårdsande

Den här uppstod när jag var i Andalusien. Jag tittade egentligen på en växt med ambitionen att rita av den, men sen blev det så här. 

 

Tänkbart att jag auktionerar ut den också men då vill jag ha en hel del. Det är ofta svärmar av botar här, jag antar att de matar några artificiella intelligenser med valda delar av bloggen. Det är inte roligt och det finns många rationella skäl att stänga ner den. Håller den öppen ändå och påpekar lite storvulet sådär att bloggen är en del av verket.

Perfekt när du vill ha konst som sticker ut

 

Funderar fortfarande på auktion, man ska kunna köpa mina fina grejer. 

Snart fyller bloggen 16 år - det känns längre, som om jag haft den i hundra år. 

Tröstfrossa, upplevelsebulimi

Viktigt att återställa den trygghet som gått förlorad, säger Ingvar Carlsson och drar paralleller till Palmemordet - ett polisiärt praktfiasko. 

Innan man börjar tala om att skapa gemenskap och skjuter upp avslöjanden av polisens klantiga eller suspekta utredningar en tretti, förti år, medan journalister i realtid undviker att rota i det för mycket - journalister har väl en skyldighet att sätta press på polisen, kräva svar på relevanta frågor och inte bara återge luddiga formuleringar - kan man erinra sig att problemet med frågor som inte ställs är inte att de öppnar upp för spekulationer. Problemet är att de inte ställs.  

Att ringa upp en gärningsmans pappa mitt i natten är exempel på snaskig sensationsjournalistik, usel och numera ansedd som ett brott mot etiken, men i stort - inte har jag någon total överblick över mediebevakningen, men i stort upplever jag den som passiv och förvånansvärt välvillig i förhållande till en polispatrull och insatsstyrka på 130 poliser som inte lyckades hitta en gärningsman förrän efter en timme, då han begått självmord. Om det hade varit era egna ungars skola, hade ni ställt skarpare frågor till polisen då eller bara vidarebefordrat deras luddigheter? 

Har någon sett en konkret beskrivning av vad insatsstyrkan gjorde?

Ska inte gå igenom alla underligheter - varför sa polisen att det inte verkade finnas något ideologiskt motiv innan de tittat i gärningsmannens dator och mobil? - alla har redan upptäckt det här, många har sina aningar. Förr eller senare kommer krävas att frågorna besvaras. 

Byter istället ämne till en förtjusande språkfråga. 

Ett av den tyska 20,30,40-tals nazismens favoritord:

Upplevelse

Polisen idag pratar mycket om upplevelser. Man upplevde att man blev beskjuten. Att det var rökigt. 

Och

- Det var en väldigt stark upplevelse att tillsammans med mina kollegor gå igenom den här stora lokalen.

Medierna fokuserar också mycket på upplevelser. Upplevelser av rädsla. Hur det kändes för dem som var med.

-Viktigaste känslan: stark och stolt – Stämningen var väldigt dämpad. Det var mycket känslor. Man var arg, man var ledsen. Känslan av att vara starka tillsammans (SOS:chefen)

När SOS-personalen kände att de var starka tillsammans, hade de någon kontakt med insatsstyrkan? Vissa av samtalen pågick i timmar. Frågade de var i skolan de befann sig? Kunde de förmedla det till polisen? 

Jag är nu ganska osentimental, så jag bryr mig inte om att SOS-personalen kände sig stark och stolt. 

Däremot intresserad av konkretion: hur såg kontakten mellan SOS-alarm och polisen ut? 

Inte för att skuldbelägga, utan för att jag vill veta. 

* * *

För att klassas som terrorism ska det ha staten som mål, säger en expert i Tv4. Det är korrekt. Därför klassas Breivik som terrorist. En terrorist kan mycket väl vara ensamagerande och gränsen mellan hatbrott och ideologiskt motiv är långtifrån självklar på förhand. Så varför säger polisen att de lägger ner utredningen om det visar sig att mannen var ensamagerande? 

* * *

Rekommenderar Victor Klemperers LTI  - inte för den där baksidestexten som brukar citeras om och om igen, att ord kan vara som små arsenikdoser, och som ryckt ur sitt sammanhang kan betyda vad som helst - att ett hyfsat språkbruk är a och o, att det går att dra en enkel linje med linjal mellan en språklig utsaga och våld, och så vidare och så vidare - utan just nu för att den även sätter fokus på nåt annat, som många kanske inte ens förknippar med nazism: upplevelse, dynamik, starka känslor, hur mycket LTI hade gemensamt med det amerikanska reklamspråket som det lånade ur. Superlativsjukan, upplevelseberusningen. 

Det är bra med känslor av medlidande, men såna känslor kan vara flyktiga. Och känslor av rädsla och sorg kan återges hur mycket som helst, och ändå bara leda till avtrubbning.

* * *

Utan svar, ingen trygghet. 

Om terrordådet i Örebro

Den första polispatrullen var på plats fem minuter efter larmet. Men de upplevde att skytten började skjuta mot dem i stället. De besvarade inte elden. De lät gärningsmannen gå vidare inne i skolan med geväret. 

 Var det så eller ej? 

 Ungefär fem minuter efter att den första polispatrullen inte hade besvarat beskjutningen utan låtit mannen gå vidare inne i skolan beväpnad med ett gevär, kom en insatsstyrka på 130 poliser till skolan.

130 poliser som gjorde ovisst vad under den timma (eller mer, uppgifterna är oklara, det kan ha rört sig om uppåt två timmar) som gärningsmannen fortsatte skjuta elever och lärare på skolan, tills de slutligen hittade honom död i självmord.  

En insatsstyrka på 130 poliser som låter en man begå en massaker under en timma eller ännu mer. Det kan inte rimligen handla om klantighet. 

Därefter gick de ut med att motivet är okänt. Att man inte ska spekulera. Att det troligen inte är ideologiskt. Och att det är "olika nationaliteter, kön och ålder" på offren. 

Magdalena Andersson och övriga politiker bör inte tala om enighet mot den diffusa och smått metafysiska storheten "våldet", utan tillsätta en utredning av polisen som absolut inte får vara en internutredning.

"Lyfta kritikens status som konstform"

Om sårskorpan fortfarande är så tunn att författaren inte klarar av kritikernas ifrågasättande utan att börja blöda är han kanske inte redo att publicera sin berättelse.

Läskiga bitches i all ära - det är klassiska skolgårdsmobbare det handlar om, som fjäskar för magister Horace i Akademien och delar ut sparkar på smalbenen åt de  förment klena och blödiga - det är status som är det centrala för de här prestigefittorna. 

Låt oss då titta lite på hur motiveringen till priset för bästa sågning såg ut: 

”Med stort mod tar sig Kindstrand an den svåra uppgiften att kritisera en bok där författaren berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn. Recensionen är så subtilt utförd att den vid första anblick knappt framstår som en sågning, men med förödande elegans vänder den tillbaka berättarjagets egna självtvivel mot boken och visar hur koketteriet kommer i vägen för uppriktigheten.”

Det vill säga försåtligt, infamt och fegt. Gunilla Kindstrand är för övrigt en hysteriskt leende bracka och recensionen var undermålig, då den projicerade fördomar och outtalade litterära ideal på romanen, på ett von oben-vis, i stället för att läsa den och försöka förstå och beskriva den. 

Vilka är det som delar ut pris till bästa sågning, vad har de för bevekelsegrunder annat än att lyfta sig själva till en högre statusnivå på bekostnad av en författare per år som med "förödande elegans" ska lustmördas utan att sadismen ens märks? 

Subtilitet - så fan heller. 

Dagens citat

- What terrifies you most in purity?

- Haste. 

U.E