Jag vill också ha en folkomröstning

Det står en dunst av tvång och ofrihet kring alla sura och apokalyptiska kommentarer om Brexit idag.
Det finns tydligen inget val: de som röstade för att England skulle lämna EU levde bara i villfarelsen att det handlade om en folkomröstning, men det var bara ett spel för gallerierna: att lämna EU är detsamma som att spola ner sig i toaletten, så allt det här med valvakan och valurnorna och räknandet var bara riggat för att se ut som en folkomröstning. De som röstade fel är dumma och onda, gamla och egoistiska och eftersom de missuppfattat situationen så kapitalt, är det tveksamt om de borde ha rösträtt.
Jag har sällan sett så mycket deppighet och rädsla i medier och sociala medier. Och framförallt förakt. Även från folk som i normala fall brukar hålla festtal för demokratin.
Tongångarna var likadana kring EMU-valet i Sverige: Sverige skulle helt enkelt gå under om vi inte gick med. De som röstade nej beskrevs som totalt efterblivna, och om det inte fanns ett hat mot etablissemanget tidigare så föddes det ett där och då, under den bittra retoriken riktad mot folk som inte fattade att det inte fanns något val.
Det kanske allra grövsta är att en del uttrycker förhoppningar om att nöden och misären i England nu kommer att bli så stora, att resten av Europa avskräcks och förstår att EU är som maffian, ingenting man kan säga nej till.
Är det omtanke om britterna? Eller ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag?
Vi får se hur det går. Jag har faktiskt rätt svårt att tro att undergången står för dörren. Blir det så ska jag erkänna att jag hade fel. Eller så struntar jag i det, och hävdar att jag hade rätt ändå.

Men för att inte demokratin ska dö kvävningsdöden, och folk pressas ihop på grund av skräck, hotelser och fatalism, kräver jag en svensk folkomröstning om EU. 
Inom två år. Tack på förhand.