Det funkar inte att fördöma känslor

En känsla som det inte funkar att fördöma är den oro som kan väckas när folk pratar ett språk man inte förstår.

punkiga gaggböle multikultiförening i Gaggböle Folkblad

Det är alltså väldigt naturligt (om uttrycket naturligt kan användas utan att det tolkas fascistiskt) att tycka att det är jobbigt att ha kollegor som pratar arabiska med varandra.
Visst är vinkeln konstig, när man betänker att folk har flytt undan krig och har både traumatiska minnen och misstänksamhet i det nya landet att hantera. Visst måste sympatin vara med dem? Jo, fast jag förstår de svenska infödingarnas (vissa delar av de splittrade infödingarnas) trötthet, oro, irritation över ständiga pekpinnar.
Och ja, det kräver nog en saltomortal av tolerans och nyfikenhet, för att inte bli skeptisk till ett fortsatt stort flyktingmottagande. Jag erkänner att jag är där redan. Försöker inte motivera det moraliskt eller rationellt, det bara är så.

Det finns och har dessutom länge funnits en märklig jargong, att det svenska språket ska ersättas av en massa andra språk.
Det här är ingen akademisk uppsats och ingen debattartikel, då hade det krävts många konkreta exempel, nu blir det svepande.
En tongivande kulturskribent skriver att man inte ska behöva kunna tala svenska i Sverige, själv gillar han att personalen i en butik eller restaurang inte kan svenska, det är en sorts global dröm.
Men är det så konstigt om en del tycker att det är en mardröm?

Måste man gå tillbaks till Carl Jonas Love Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse, för att förstå den här destruktiva och poserande antisvenskheten som odlats i det offentliga samtalet?
(Almqvist har - om jag inte minns fel - ganska sturska och patriotiska idéer om att den franskinfluerade överklassen i Sverige tycker illa om och förtrycker den osofistikerade allmogen som den givetvis ser som bonnig, även det svenska språket betraktades som bonnigt, men det gick alltid bra att tala franska så att tjänstefolket inte förstod.
Jag associerar dit varje gång det ska raljeras över att svenska traditioner bara är töntiga små grodorna, eller när man vill betona att de - till skillnad från alla andra traditioner som är mer äkta, till exempel samernas - inte bara är djupt löjliga, utan oautentiska).


Tänk om den aktivistiska nätvänstern - låt oss vara mer precisa: delar av den splittrade nätvänstern, från snälla villafruar i jagärhär till förtidspensionerade AFA-aktivister - helt enkelt gav fan i att vara så opsykologiska.
Jag tror att facebookifieringen och idén om tävlande algoritmer på allvar har börjat få folk att börja sluta grubbla och i stället börja dela recept på sardinmousse.
Borgerliga tidningars förträffligt formulerade skönskriverier där tomma symboler lanseras.
Heroiska slogans som kanske passade på 30-talet men som idag känns mer som fossiler i ett vitrinskåp.

Det här inlägget handlar inte om politik. Det handlar inte om moral, påverkan, kamp, rättvisa. Tyvärr har jag inte ett enda svar på "vad bör göras".