Det gåtfulla har ingen dörr

Det mest avslöjande i vår tids litterära konsensuskultur av svassande och brist på kritiskt tänkande är det totala ointresset för om Ferrante kommer ur ett folkligt kvarter i Neapel, eller om han/hon/de inte gör det. Det skulle vara en sensation, jag tror faktiskt inte att det finns några klassresor av det slaget. Men framförallt skulle det befria författaren från det omisskännliga draget av projektioner på "folket", på "camorran", det kitschiga som ropar melodram utan förankring i egen erfarenhet. Språket är stereotypt, vilket möjligen kan ursäktas om det är egna upplevelser, men inte annars.

Nej det är givetvis inte bara personer som själva kommer ur den märkliga och arkaiska napoletanska folkliga kulturen som har rätten att skildra den - men att låtsas skildra den inifrån, och dessutom kalla det feminism - det är litterär bluff, och borde kunna avslöjas som bluff om det visar sig att mannen/kvinnan/produktionsteamet bakom pseudonymen inte har den erfarenhet som det populärkulturella fenomenet påstås bygga på.

På något sätt föreställer jag mig att det handlar om avund på folket (som gestalten Lila sägs företräda). Jag tänker mig en författare med akademisk vänsterbakgrund som inte lyckas äga folket. Han/hon/de hittar på en vild och naturbegåvad Lila, osannolik, stiliserad, som får föreställa något slags napoletanskt tinget i sig, som gäckande drar sig undan. För det napoletanska folket låter sig inte ägas och utnyttjas, detta är en del av folkloren och självbilden. Det gör motstånd.

För mig känns böckerna som klibbig beräkning. Skickligt, flyhänt, men allt annat än trovärdigt. Det är talande att så få är intresserade av att ta reda på om det finns en verklighetsbakgrund - samtidigt som det är just verklighetsbakgrunden som säljer och får strida strömmar av turister att gå guidade Ferranteturer i "stackars-fattiga-flicka"-tecken.

Nåväl. Det gåtfulla har ingen dörr, skrev Gösta Kriland. Neapel klarar kanske den här invasionen också.