Dagens citat

Rent spel är kanske bara en dröm.

Ekelund

Ki suis-je?

Jag såg ett TV- program igår där man talade om att mänskliga organ inom en nära framtid kommer att kunna framställas med 3D-skrivare. Enligt en forskare blir det möjligt redan inom femton år. 

Därifrån till att printa spädbarn, som de gör på Zarmina i Vågens stjärnbild, är nog steget ganska långt men vem vet.

Den skenande planeten är emellertid inte så kallad hård science fiction - jag har sagt det förut och säger det igen för att den genrens kännare inte ska känna sig narrade om de läser boken - oj vad genrevidrigt, det här hade kunnat göras mer vetenskapligt vederhäftigt osv - och för att folk som inte brukar dras till sci fi inte ska skrämmas bort i onödan. Men jag tror att båda kategorierna kan få ut åtminstone något av boken (det här kallas marknadsföring, kom och köp en alla tajders bok, men jag tror faktiskt att det är så). 

Av en slump upptäckte jag att romanen kommit på Storytel. Bör väl lyssna. Det är nog inte världens enklaste sak att läsa den högt. Jag kan tänka mig olika typer av berättarröster - Hungrans i Beppes Godnattstund, eller något i stil med Ekelöfs högstämda torrhet när han läste sina egna dikter, eller en skådespelerska i den höga stilen, kanske Tora Teje, det kan vara en pompös eller lillgammal röst tänker jag. Det krävs en skådespelare som gör en egen rolltolkning. Någonting bör tyda på att rösten kommer från en annan värld. En fjärrkomling. Det låter säkert pretentiöst. Så märkvärdig är väl ändå inte den boken och att läsa högt är väl bara att läsa högt? Jag tror det finns en föreställning idag att saker och ting bara kan lyftas över till olika "format". Att det inte handlar om konstformer utan om "format". Ett innehåll ska kunna hällas över från bok till teater till film till streamingtjänst och det är typ sak samma. Det är bara olika format, ju. Som dropbox. 

Ja till form, nej till format säger jag. Och det gäller även underhållning. Det är inte bara att lyfta över underhållning hur som helst. 

OK jag ska lyssna - vem som än läst in den ska ha en eloge.

Rubriken - qui suis-je betyder vem är jag på franska. 

Ki är inte mitt alter ego.

 

En oförglömlig rollprestation

 Andrea Collin som androidmamma i Raised by Wolves. 

Genrevidrig

Dålig på att "sökoptimera" rubrikerna till mina inlägg, har ingen lust att anpassa mig till algoritmer och dylikt. 

Nu snubblade jag precis över ett intressant adjektiv, i en uppsats som nämnde Dostojevskijs samtidas kritik av hans böcker som genrevidriga. 

Detta ord slöt jag till min själ med band av spindelväv och dagg. 

Därav rubriken - och den lär inte många googla. 

Rätt åt er, slösurfare! 

Apropå tretton timmars arbetsdag, och annat som många inte känner till, och inte vill veta något om

  

Ska en utbildningssatsning verkligen fungera behövs det en grundläggande omvärdering av synen på omsorgsarbete och en genomgående upprättelse för äldreomsorgen i stort. Först då kommer personalen sluta stressa sig sjuk eller fly och i stället ges möjligheten att förmedla en god vård. Men en sådan satsning skulle förutom pengar även kosta tid och engagemang, något vi inte verkar ha råd med. 

Frida Samsonovits, Kommunalarbetaren  

Jag har gjort mig en häst

 

Det faller en skugga över den till vänster för att jag fotat av den i lampsken, kanske lägger ut ny bild av den i dagsljus i morgon. 

Och bakbenen är som de ska även om de inte blev som jag tänkt mig. 

Antibrudanden

Såg Uppdrag Gransknings reportage om Knutbysekten, denna fasansfulla mix av kejsarinnekult, polygami, mobbing och mord. 

Men har en fäbläss för språkliga innovationer, och "antibrudanden" var ett uttryck som fastnade. De som inte trodde på att Jesus skulle komma till Knutby med det uttalade syftet att gifta sig med sin utvalda, eller som bara misstänktes för detta feltänk, sades vara besatta av antibrudanden. 

Om man skalar bort de obehagliga konsekvenser som föreställningen om en antibrudande gav upphov till, så känns det som ett kul och kanske användbart uttryck. Det är något med själva språkljuden. Det låter lite tufft, särskilt om det uttalas med v: 

Antibruvdanden

Jag vet inte riktigt vad man ska ha ordet till, men gillar soundet och kanske introducerar antibrudanden i Gaggböle. 

Apropå det. 

Jag har kommit fram till avsnitt fem av Raised by Wolves, en sci fi-serie av bl.a Bladerunners regissör, inte helt oäven. 

Ett tag tyckte jag att det var sexistiskt, genomsyrat av en antibruvdande, jag tyckte att det lutade åt en uppdelning av gestalterna i rådiga män med integritet och kvinnor som är ett rov för sina begär eller för teknikens nycker, alltså den gamla föreställningen att det manliga är klarsyn, mod och god ande, medan det kvinnliga är obalanserat diaboliskt kött, fast här i androidtappning. 

Men (spoiler alert) i avsnitt fyra, när androidmamman får veta att det inte är hon som dödat barnen, utan att de blivit sjuka av radioaktiviteten på den exoplanet dit de tagit sin tillflykt (seriens skapare har läst på ordentligt, planeten de flytt till finns i sinnevärlden och kallas Kepler 22b, det finns flera keplerplaneter, en av dem omnämns förresten i Den skenande planeten som inte heller är så oäven, ok inget mästerverk kanske men klart läsvärd), så börjar det hända saker som känns lite psykologiskt och mytologiskt intressanta. 

Kommer helt klart att fortsätta titta. Jag tycker det är fruktansvärt långtråkigt med krigsskildringar, så lyckligtvis är det väldigt lite pangpang. 

Apropå dynamit. 

Detta är tider då tidningar ringer runt och frågar svenskar som gjort bort sig eller ifrån sig i varierande grad, om vem de tror får Nobelpriset. 

Det händer även att någon tidning hör av sig till mig, för att ge mig en chans att visa att Myggor och tigrar var pseudo, ett sätt att röra om lite i grytan bara. Alltså borde jag kunna rösta på en Nobelpristagare. Men jag är faktiskt emot Nobelpriset i litteratur. Det var ingenting jag bara skrev. Idag är jag även emot Akademien som sådan, på grund av vad den gör med kultursfären. 

Jag är för Nobelprisen i medicin, fysik och kemi, och emot Nobelprisen i litteratur, fred och ekonomi.

Skrev ärkesnabbt,

Och nu ska jag gå och prata med hästarna i parken. 

Söndagsdisco!

Sly and the Family Stones hit från 1971. 

Gillar gunget i den här. 

"Den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa"

 Anekdot! 

När jag turnerade i Frankrike och pratade om Pompeji blev jag inbjuden till litteraturfestivalen i en stad känd för sitt bärnstensfärgade brandywijn. Alla inbjudna författare hade i förväg blivit ombedda att föreslå ett diskussionstema. Jag funderade länge, till sist kom jag på något som kunde vara intressant: den engelspråkiga kulturens dominans i Europa. Frankrike är en nation som är mycket stolt över sin litterära tradition och det här borde ju både arrangörer och publik tycka var en utsökt artighet och ett relevant ämne för debatt. Jag föreslog alltså "Den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa", och förberedde ett litet anförande om gräddfilen som görs för engelskspråkig film och litteratur. I festivalens folder utlystes debatten med några ord om översättningar och liknande, och så blev det dags.

Men det visade sig att stadens litterära pris skulle utdelas till en engelsk författare det året och när jag kom till kulturhuset där diskussionen och presentationen av oss författare skulle äga rum hade moderatorn ändrat i programmet och debatten skulle utgå. I stället satt vi bara där på rad och moderatorn presenterade oss med några ord och frågor, och större delen av tiden gick åt till en hyllning av pristagaren. 

Men så reste sig en kvinna i publiken och sa ungefär: vad är det här? Det är ju bara ointressant marknadsföring. Jag kom hit för att delta i en debatt om den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa. 

Hon var arg på riktigt. Det visade sig att en grupp från institutionen för slaviska språk hade begivit sig till litteraturfestivalen där de ivrigt väntade på debatten.

Moderatorn blev irriterad och försökte släta över. Han fick medhåll av en fransk författarinna i panelen. Hon talade nedlåtande om felanvändningen av uttrycket "anglosaxisk". Anglosaxiska är ju fornengelska. Det talades fram till elvahundratalet. Man kan idag inte tala om någon anglosaxisk litteratur, det är absurt. 

Jag kände mig inte särskilt marknadsförd eftersom moderatorn uppenbart hade svårt för Pompeji, synnerligen korta och kyliga frågor, jag drog lite ur anförandet jag förberett, ursinnet i en falang av publiken mojnade inte även om den argaste kvinnan sa något om "hon försöker åtminstone".

Det var spännande att det var så explosivt. Den engelska författare som fått pris var småputtrig och gemytlig, det var även fransyskan som underkände uttrycket anglosaxisk. 

Lärdomen jag dragit av detta är att jag numera säger angloamerikansk. 

 

Minnas gyllenbus

 

Försiktigt tar jag fram minnen av Xerxes. Han har varit borta i ungefär ett och ett halvt år. Det gör ont att tänka på guldknaset. Särskilt hemskt att jag var bortrest när han var med om en olycka. 

Jag tror inte att Atossa saknar Xerxes, katter funkar nog inte som människor på det sättet. 

Men ibland när jag serverar särskilt god mat (kokt fisk eller kyckling) avvaktar hon innan hon börjar äta och spanar in mot stora rummet. Det är tydligt att hon tror att Xerxes ska komma galopperande, som han brukade när det var festmåltid. När det är vanlig mat gör hon aldrig så, för då kom Xerxes inte rusande på samma sätt. 

Här är Atossa när hon var itte bitte liten, strax innan hon och Xerxes flyttade hem till mig. 

^^^^^ 

Mycket lågmälda tankar om metoo

Jag är inte emot metoo. Har fortfarande kluvna känslor. Till en början var det lättnad, jubel och sorg. Jag grät (redan att erkänna att jag grät är att överskrida en gräns, tårar är en del av bekräftelseindustrin men förblir tabubelagda). Och jag dansade.

Metoo rev upp mycket och jag mindes saker som varit tabu att tala om eftersom det sågs som svaghetstecken. En kvinna fick (får?) inte visa sig klen och blödig. Det sågs som pryderi eller bristande integritet att ha blivit utsatt för nåt man borde ha tagit med en axelryckning eller gjort motstånd mot med en rak höger. Skamligt och trivialt på en gång.

Ett exempel ur en fruktansvärt lång litania:

Under en tid när jag bodde på bottenvåningen kunde jag inte ha fönstret öppet om kvällarna eftersom en blottare sprang fram och onanerade. Jag ringde polisen, men de ryckte inte ut för såna saker. "De gör oftast inte mer än onanerar". Polisen gav mig rådet att prata med mina grannar. Jag gick till den granne jag hade mest kontakt med och berättade för henne om onanisten. Ett stort gapflabb kom från några män i köket. Jag och min granne växlade några ord om att hålla kontakten, sen gick jag ner till mig igen.

Senare kom min granne och bad om ursäkt för sina kompisar. Det allra värsta, sa hon, var att när hon sagt att det var obehagligt att de skrattat hade de slagit ifrån sig och sagt att jag var sjåpig, det var trams, löjeväckande att ta illa upp av en fönsterrunkare.

Att ta illa vid sig för en sån sketen liten sak - ja, då måste man ju vara ett bräckligt våp.

Att en sjuk snubbe står och onanerar vid fönstret är otäckt. Men när polisen inte rycker ut och vanliga män flabbar är det normalitetens likgiltighet och hån.

Under metoo kom oräkneliga sådana historier fram, och många mycket värre. En kvinnlig kritiker berättade att en man klättrat in genom fönstret och våldtagit henne. Ja, det är sånt som händer och ingen bryr sig. Den kollektiva erfarenheten handlade minst lika mycket om omvärldens bagatellisering eller raljans, som om övergreppen i sig. Kvinnor har blivit undanviftade, utskrattade, förnedrade i rättssalar.

I jämförelse med detta kan det verka som petitesser att bli irriterad på knytblusuppror eller för den delen drevjournalistik. Bakom varje knytblus eller nästan varje knytblus fanns en äkta sorg eller vrede. Jag tror att antikonformismen spelade mig ett spratt och i efterhand har jag fått dålig smak i munnen. Horace Engdahls korrupta utnyttjande av sin position och hans uttalanden till försvar för en förljugen så kallad finkultur borde ha renderat honom hans avgång.

Jag hade svårt för lättvindigheten i sociala medier: någon skrev "metoo" och inget mer på facebook, det räckte med kodordet, och hjärtan och tårar flödade över. Det gjorde mig irriterad. Det finns kvinnor som sextrakasserar och det finns kvinnor som aktivt agerar som enablers av förövare, men skriver de metoo eller signerar ett upprop så väller det in likes och hjärtan.

Det blir också lite för enkelt att välja ut några skurkar som alla kan enas om att de är dåliga, medan andra kvinnor - eller män för den delen, eller icke-binära - aldrig skulle våga träda fram och berätta vad de blivit utsatta för eftersom de vet att de inte skulle få samma uppbackning.

Och slutligen kan man ifrågasätta poängen med att knäcka samma ägg om och om igen (typ Wallins segdragna projekt). Raseri och mordisk oförsonlighet förstår jag, slentrian och industri är något annat. Och att inte ens förstå idén med rättssäkerhet (de flesta av de mest drabbande historier jag sett och läst har varit anonymiserade) utan framhärda med anklagelser i åratal och på något sätt förvänta sig att ingen ska ställa kritiska frågor, ger ett intryck av geschäft.

Jag är rädd (och redan att skriva "rädd" är att överskrida gränsen till känslomässig utpressning och bekräftelsetiggeri) att pendeln svänger. Jag tror inte att det är så lätt att rucka på manlighetsidealet, fallocentrismen, kulten av makt, potens och styrka eller vad man vill kalla det. Jag tror att kvinnor som fått höra att de ska "ta för sig" kan bli sextrakassörer utan att ens fatta det. Jag tror också att det hände något kommersiellt och alienerande när medierna, vissa medier, tog över en rörelse som kanske borde ha förblivit en folkrörelse (även om jag menar att domen mot Arnault som blev resultatet av uthängningen var ett framsteg).

Med det menar jag inte att man aldrig skulle få ifrågasätta kvinnors beteende, eller att man borde förbjuda åsikten att det går att exploatera en offerroll. För visst går det att exploatera offerrollen. Schyssta män kan bli rejält illa behandlade av psykopatiska kvinnor. Kvinnor kan spela högt på sin skörhet och utnyttja patriarkatet till max, utan att vilja ta något som helst ansvar.

Så, var ska man landa? Ska kvinnor tuffa till sig och lära sig ta till knytnäven, rycka på axlarna eller hålla käft?

Har inga svar, jag balanserar på slak lina här. Och dessutom - vilket faktiskt är ganska skönt - har jag passerat till andra sidan, jag har trätt ut ur den turbulenta sfär där sextrakasserier är aktuellt. Det är inte ganska skönt, det är härligt.

Jag skulle aldrig kunna ge unga kvinnor eller män för den delen några goda råd, så klok är jag tyvärr inte. Metoo rev upp sorg, men spektaklen - "tystnad tagning" och liknande - kunde jag inte med.

När kissarna var två

 

metoo gjorde blyga killar blygare och hårda killar hårdare

 Ett hugskott efter att ha läst om att barnmorskor larmar om att allt fler unga söker vård efter sex. 

"Vi är en porrskadad generation". 

Cissi Östergren och Klas Wallin

Det sägs att man inte kan göra omelett utan att göra revolution. 

Nej vänta. 

Det sägs att man inte kan göra revolution utan att göra omelett. 

Fan. Fel igen. 

Äsch. Det enda jag vill säga är:

Att knäcka samma ägg om och om igen är fantasilöst.

Handen på hjärtat 3

"The handshake seals the contract From the contract there's no turning back"  

 Nu är det dags för Svenska Dagbladets kulturchef att avgå.

"Ofta vill man göra dåraktiga grejer men man får nog hålla sig på mattan"

Måste se Marvelfilmen Venom.
Kul intervju med översättaren Saliven Gustafsson som tröttnat på att översätta dussinfilmer där hälften av replikerna är "I'm gonna kill you, motherfucker", och passade på att ta sig lite friheter med filmen Venom.



Uppdatering:
Textningen på Netflix är nu korrigerad, enligt SvT.
Synd. Hoppas översättaren inte blir av med uppdrag pga detta spratt. 

Rätten att vara eljest

Det finns mycket säreget som man vid vissa tillfällen och hos många människor måste iakttaga. Ty den som är säregen måste också på mångahanda sätt vid tillfällen göra sådant som är säreget.

Mäster Eckehart.

Poff-faktorn

Förra inlägget har gått upp i rök!
Ett citat ur en gammal kinesisk urkund.

Det är ingen stor sak, men lite kusligt och en erinran om pofffaktorn.
Det skulle vara svårt att hitta stycket igen (det kom ur en spådomsbok) men det löd ungefär så här:

Om man har fördrag med de obildade
Inte försummar det som är långt borta
Inte bryr sig om partikamrater 
Och beslutsamt korsar floden
Då kan man finna medelvägen. 

Min enda kommentar var: snobbigt!

En ironisk synpunkt som anspelade på bildningshögfärd, fast det knappast var det oraklet talade om.
Bildning i den här bemärkelsen handlar väl inte om stor beläsenhet utan om känsla för perspektiv, vidsyn, proportioner, att se delens plats i det hela och helhetens förhållande till delen - osv.

Men jag minns tydligt att det kortkorta inlägget som försvann föregicks av en massa tassande tankar som jag aldrig skrev ut.

Jag hade funderat på den överdrivna vördnaden för finkultur och bildning. Den vördnaden existerar samtidigt som klassisk bildning sägs ha trängts undan av politisering och polarisering, tyckerier, "lattekåserier", clickbaits.
Det finns en kluvenhet i förhållande till bildning. För att uttrycka det grovt förenklat: en gång i tiden ville man att klassisk bildning skulle ersättas av politik och populärkultur på kultursidorna, eftersom den klassiska bildningen var borgerlig. Nu talar jag inte om att man ville lyfta fram arbetardikten. Det är bildning. Utan om en aggression mot idén att Mellon skulle vara mindre fin och viktig än Mallarmé.
Från början (det började väl typ på 70-talet) låg det ideologi bakom det. Det har funnits en ambivalent mix av jättevrede och mindervärdeskomplex gentemot så kallat finkulturellt kapital.
Men samtidigt har den överdrivna vördnaden funnits kvar. Och snobberi.

En åsikt man ser ibland i kulturdebatten är att "svenskar är bönder", dvs Sverige är inget kulturland. Bildningsideal har svårt att få fäste här.
Jag har svårt för uttrycket "svenskar är bönder".

Nu är det ju vanligt att klaga på kultursidorna men förskjutningen från tänkande till tyckande som kan sägas ha ägt rum på senare tid (fast man ska inte överdriva, så entydigt är det inte) har mindre med politik än med ekonomi att göra.
Tänk att läsa och smälta en bok vars innehåll kanske inte är så lättillgängligt och sedan formulera något eftersinnande. Det tar tid! Det ska avlönas! Det är mycket billigare att be en skribent rafsa ihop en krönika eller ett kåseri.

Nu har jag dragit iväg här för att försöka rekonstruera tanketassandet runt inlägget som försvann.

Jag vet att jag även funderade på aversionen mot kulturbarn, personer födda med "kultursked i mun" som det heter. Eller "kulturkapitalungar".
Det här är laddat.
Inlägget var bara toppen på ett helt isberg av outtalade tankar.
Jag vet inte om det kan handla om så kraftiga bortträngningsmekanismer att jag fjärr-raderat i sömnen.


I natt drömde jag i alla fall att jag var på en fest där alla stod packade som sillar och jag hade hamnat mellan Olof Lagercrantz och en herre som inte hade något ansikte.

Jag sa: Det finns kulturbarn.
Olof Lagercrantz brast ut i ett fullständigt diaboliskt gapskratt.
- Och kulturbarnbarn, tillade jag.
Jag trodde att han skulle tycka att det var ännu roligare.
-Alex Schulman är kulturbarnbarn och det finns en Lagercrantz, fortsatte jag.
Det var tydligen inte kul alls.

Resten av drömmen utspelade sig i en tvättstuga, önskar att jag kom ihåg det eftersom det var turbulent.

vurkan

Ska förstärka kontrasterna på den här, göra den mer röd och svart, kanske blixtar ur molnen.

Om utpekandet av den osannolika mördaren

En presskonferens får aldrig ersätta en domstolsprövning. När en sådan prövning är utesluten ska åklagaren anständighetsvis avhålla sig från att uttala sig i skuldfrågan.
För oss är det i högsta grad rättsvidrigt att Palmeåklagaren under en presskonferens agerar med ett ensidigt domstolsliknande förfarande och pekar ut en namngiven avliden person som sannolik mördare av Olof Palme.
Det är enligt vår mening långt ifrån att värna rättssäkerheten. 

Rättssäkerheten hotad efter utpekandet av Skandiamannen

Det här var den första. Nu funderar jag på att måla en förskönad fladdermus, en guld-purpur och sammetssvart fladdermus med körsbärsfärgade ögon som blickar välvilligt över jorden och med tre enkla slag med vingarna återkallar alla virus. 

Vattenfärgpaus

Under den här karantänsommaren har jag bl.a målat maniskt med vattenfärg. Några är apokalyptiska. De flesta är fjösiga, bland annat eftersom jag inte behärskar akvarellkonsten. Jag visar dem ändå eftersom jag tycker om dem och då det bisarrt nog känns skamligt att visa dem. Det är löjligt. 

sommaren till ära har jag även tränat mig på att måla parasoller.

Jag har nu även testat mig för antikroppar - tyvärr hade jag inga men man kan tydligen bli immun med hjälp av så kallade T-celler också.

Det hoppas vi på. Och så hoppas vi att pandemin ebbar ut snart.

Lite högtänk om utpekandet av Skandiamannen

Blev tvungen att blogga av mig om detta med Skandiamannen.
Men jag vet faktiskt ingenting och tyvärr är det inte falsk blygsamhet när jag säger så.

Jag har aldrig varit någon Palmemordsnörd. När Christer Pettersson blev fälld och friad var jag inte ens säker på om jag trodde att han var skyldig eller oskyldig (även om jag anammade det senare när han blev frikänd, ställde mig avvisande till uppgifter om bekännelser på dödsbädden och det gör jag fortfarande).

Hur som haver har jag läst vittnesmålen från brottsplatsen med omnejd, och tycker att det verkar vara en härva av motsägelsefulla uppgifter.
Några verkar ha sett andra vittnen, andra har gjort iakttagelser av stirrande män som de tolkat som snuskgubbar (men efter mordet kommit att tänka på som presumtiva mördare). En del tycks påverkade av medierapporteringen.
Att människor ändrar sina vittnesmål efter att ha läst och sett saker i tidningen är känt.
Ett av de märkligare exemplen är väl Mårten Palme som verkar ha gått från den ena övertygelsen till den andra.
De många konspirationsteorierna (rimliga, orimliga) har jag inte fördjupat mig i, de har verkat abstrakta och obevisbara.
Jag vet inte om jag tror det var en ensam rättshaverist som passerade av en slump eller om det var organiserat. Teorierna har gått på högvarv. Inte anslutit mig till någon.

Men nu plötsligt har jag en konspirationsteori!

Det handlar inte om någon sammansvärjning för att mörda Olof Palme utan något helt annat, en diffus komplott mellan storytellingjournalistik och en chefsåklagare.
En Palmeutredare som fått veta att det är dags att sätta punkt för en kostsam utredning som inte kommer vidare men att det skulle vara mer tillfredsställande med en lösning än ett "vi vet inte", just eftersom det är ett nationellt trauma och av alla skrifter med teorier om Palmemordet finns det ju redan en som vunnit erkännande med pris och ros och både medverkan och godkännande från flera ansedda personer.

(Det är en väldigt allvarlig anklagelse jag kommer med eftersom rättsapparaten inte får låta sig styras av media, så låt mig betona att jag inte talar om order utan om vaga rekommendationer eller snudd på telepati).

Famla efter halmstrån är lite grann det uttryck som infinner sig (ja jag har skummat igenom Den osannolika mördaren, tycker väldigt illa om den eftersom den är kvasipsykologisk, och jag är inte det minsta övertygad. Kanske hade det verkat mer seriöst ifall spekulationer om den utpekades sexualitet och annat i samma stil hade utelämnats. 

Men det som ska föreställa bevis är inte heller så värst tungt.
Att han hade en vän som var vapensamlare kan väl låta bestickande, men såvitt jag förstår bodde vännen ganska långt bort från Sveavägen och hur den anklagade skulle ha hunnit dit och hämta vapnet är en lucka i indiciekedjan).

Nu har det framkommit att polisen har provskjutit ett vapen som en gång tillhört Skandiamannens vän, känd från Den osannolika mördaren - men inte kunnat visa att det var mordvapnet.
(Och jag misstänker att polisen inte ens trodde att det var mordvapnet)

Ett gammalt anonymt bekännelsebrev som man säger sig ha säkrat DNA-spår från har testats mot DNA från anhöriga till Skandiamannen, och det gav ingen träff.
(Misstänker att ingen trodde att DNA skulle matcha).

Jag försöker inte frikänna Skandiamannen, han kan vara hur skyldig som helst.
Men frågan är om Palmeutredarna har handlat självständigt eller om de gått i journalistikens ledband för att kröna en vinnande teori.

Skandiamannen är redan en industri. Filmrättigheterna är sålda, Den osannolika mördaren ska bli TV-serie.

Voilà min konspirationsteori:

Mediedomstol är ett jävligt slitet uttryck, men intrycket - eller ett intryck man lätt kan få - är att det finns så stora intressen i detta (prestige, kommers, anhöriga till Olof Palme, socialdemokratiska opinionsbildare, medieaktörer, kanske rentav läckor ur Rosenbad) att Palmeutredarna, som först försökte "knyta ihop säcken" genom att skaffa fram bevis, som grädde på moset, struntade i att bevisningen inte höll och valde att framföra anklagelsen trots att den tangerar justitiemord på en avliden.

Jag har "skandal" på tungspetsen men som sagt var, vad vet jag?
Ungefär lika skeptisk till att det var Stig Engström som att det var Christer Pettersson, men ärligt talat - det kan ha varit båda eller ingen.

Hur som helst gissar jag att båda hade uppskattat att bli föremål för en TV-serie.

Ett kolossalt övertygande bekännelsebrev

Det VAR en tankesmedja

Externa experter, det kan vara psykologer (eller bör man kalla dem konsulter med inriktning på personlighetstypsmodeller, liksom en Dr Phil i rättssalen) anses ha lämnat kladdiga fingeravtryck på flera rättsskandaler i modern tid, Quick-fallet t.ex.
Man ersätter krav på teknisk bevisning och annat konkret med pseudovetenskapliga pyskologiska modeller (men blanda inte in Freud i det här: pro primo har Freud ingenting i rättsprocesser att göra, pro secundo befinner den psykoanalytiska teorin långt ifrån de simplistiska "framkalla bortträngda minnesbilder med terapi" eller "det finns fem sorters mördarpersonligheter").

I det här fallet är det en James W Clarke som

"agerat bollplank åt Thomas Pettersson i arbetet med boken ”Den osannolika mördaren” där Stig Engström pekas ut som gärningsman".

            SvT, Skandiamannen kan ha känt skam. 


Eftersom James W Clarke är en av dem som satsat sin konsultprestige i Den osannolika mördaren, är det inte underligt att han nu ger stöd till åklagarens utpekande. Artikeln i SvT framställer det som att det har ett nyhetsvärde att en av de som knådat ihop teorin ger stöd till teorin.

Utifrån sett verkar det som om åklagaren i den här senaste Palmeutredningen har bestämt sig för att köpa Filters teori, och sen fästa all sin febriga tro på att det skulle gå att ta fram bevisning.
Och när de försöken föll platt till marken (nej, dna på ett anonymt brev gav ingen träff. Nej, vapnet man hittat gick inte att koppla till kulorna. Nej, vapnet man hittat kan inte bevisas ha funnits i den utpekade mannens hand eller väska, han kände en snubbe som hade ett vapen som hade kunnat vara mordvapnet och med tanke på vad som hände måste ju gärningsmannen ha haft en pistol. Nej, den anklagade kan inte kopplas till Stay Behind eller andra skumma organisationer), när den eftertraktade bevisningen kollapsar så släpper inte åklagaren teorin ändå. Engström betedde sig misstänkt, ja nästan lite som Quick betedde sig misstänkt.

Jag skriver det här mest för mig själv, jag vet inte vem som mördade Palme eller vem som inte mördade Palme. Jag är förbannad på snicksnacket.

Som sprungen ur en tankesmedja

En formfulländad mördare för dem som vill tro att det var "hatet" som mördade Palme?
Långt innan någon hade en susning om vem mördaren var - vänta nu, långt innan någon fortfarande inte har en susning - fanns det en vilja att det skulle vara palmehatet som mördade Palme.
Men hat mördar inte. Hat är hat. Det är en mänsklig känsla. Inte metafysik i politiska byxor.
Om man ponerar att mordet hade med svensk vapenhandel att göra, eller med något himla invecklat långt bort som medlingen mellan Iran och Irak, eller en kombination av internationellt trassel, så hade det inte ett dugg med inhemska skattebetalarnas förening (i vid, abstrakt bemärkelse) att göra. Vi vet fortfarande inte. Det finns många hypoteser som är minst lika troliga som att det var Hatet i politisk/metafysisk bemärkelse, men ändå dök den där tankefiguren upp blixtsnabbt i den offentliga diskussionen. Det var haaaaatet...
Och nu då. Nu tar fan bofinken och tillåt mig gnugga mig i ögonen. En jätteknäpp moderat tomte används som substitut för den idealiskt fradgatuggande palmehatare som socialdemokratiska medieprofiler länge har önskat sig.
Så många frågor har tätnat till konspirationsteorier och annat foliehattigt - men konspirationsteorierna känns ungefär lika rationella som utpekandet i sig. Eftersom det inte finns tillstymmelsen till bevis utan bara en massa surr kring den här tomten. Hata slumpen säger GW. Det gör inte jag, tycker mycket om slumpen, men kan inte skaka av mig en remsa foliepapper som fastnat under skosulan: att den här "mördaren" var så nära man kom en idealisk gärningsmannaprofil, en buskisversion av Hatet, död sedan 20 år, inte ens en ensam galning utan en ensam kuf. Skulle man kunna tänka sig något mindre skrämmande?

Frågor som löper risk att fortsätta tätna till konspirationsteorier:
Varför påstår S-profilen Daniel Suhonen att polisen har hittat mordvapnet?
Vem har vilselett vem: en polisläcka har vilselett Rosenbad, Rosenbad har vilselett Suhonen, Suhonen har vilselett Aftonbladet, eller Aftonbladet har vilselett allmänheten?

En annan mer teknisk fråga gäller när polisen har rätt att ta dna på anhöriga.
Enligt ett rykte (skulle gärna läsa en dementi eftersom det låter så amatörmässigt) bad polisen sent i utredningen att få ta dna på anhöriga, detta för att kunna jämföra med ett anonymt bekännelsebrev. 
Känns lite desperat att fästa vikt vid anonyma brev, och som integritetskränkning av anhöriga.

Ett karaktärsmord

En avliden person har pekats ut för ett brott han sannolikt inte har begått (jag tror alltså inte ett dugg på att det var "Skandiamannen", och det är många betydligt mer insatta som tvivlar eller är snudd på säkra på att åklagaren pekar ut fel man. Bland annat är det nödtvunget att vara skeptisk eftersom det inte har presenterats några bevis).
Jag bör erkänna att jag inte trodde på det från början. Man utlyser inte en presskonferens evigheter i förväg om man har något substantiellt att komma med.
Det behövs ju ingen reklam, inget skryt. Har man hittat något av tyngd, med bevisvärde, räcker det att utlysa presskonferens en vecka i förväg, kanske inte ens det. Det man säger kommer ju att granskas och diskuteras efteråt, och är det något väsentligt man har att komma med så är det onödigt att flasha för det månader i förväg.

Juridik och ideologi är två olika saker, men jag har lite en känsla att beredvilligheten på sina håll att verkligen tro att det var Skandiamannen bottnar i ideologi snarare än brottsfakta, juridik, oskuldspresumtion, beviskrav och allt det där. Jurister, kriminologer och journalister kommer knappast att godta det här utpekandet, GW har gått så långt att han hävdat att det bör väckas åtal gällande förtal av avliden.

Att Skandiamannen passar bra som gärningsman ur en ideologisk synvinkel framgår tydligt i en artikel på Aftonbladets kultursida, där absolut ingenting handlar om bevisvärdering men desto mer om politik:
Vi lever i efterdyningarna av en fullbordad statskupp 

Fritt fram för karaktärsmord i den artikeln:

En bedrövelse till människa, helt enkelt, flåshurtig och påfrestande, lika medioker som mediekåt. 

Hur kommer det sig att konspirationsteorierna galopperar om att socialdemokratin och regeringen har velat mörka vem som egentligen ligger bakom mordet?
Det tror inte jag att de har. Däremot lutar jag åt att det är oklokt att uttala sig till stöd för det här utpekandet.
Mårten Palme säger att han tror att rätt man blivit anklagad, men tror han verkligen det? På allvar? Ingvar Carlsson lovar sorgset att han ska lägga det bakom sig nu.
Varför inte avstå kommentar i stället eller uttrycka sig tvivlande? Annars blir lätt intrycket att de lider av för mycket tillit, inte bryr sig så mycket om juridik, och vill ha lugn och ro till varje pris. Om de nu inte är tvungna att avstå från kritik och skepsis för att det inte ska te sig som försök till ministerstyre av rättsapparaten, medan endast oppositionen har rätt att tvivla.

Bloggpaus

På oförskämt gott humör men det kraschlandar så fort jag går ut i sociala medier.
Det känns som en signalsubstanschock. Allt trevligt serotonin eller vad det heter rinner ner i skorna.
Har det med tumme upp och tumme ner att göra, popularitetens amfiteater blablabla?
Jag tror inte det. Men jag behöver inte grubbla över varför egentligen. Det är bara en stark känsla. Håll dig borta från sociala medier för tusan bövlar.
Det radikala nejet gäller även den här bloggen (för tillfället). Allt jag skriver känns plötsligt oärligt, tillkämpat, oavsett om det är allvar eller skämt så är det något frampressat över det.
Men det är svårt att slita sig. Blir lätt så att man sitter och okynnesbloggar.  Och sen tar bort inlägg. Och så kanske tycker att nej det där vill jag faktiskt ha sagt - och publicerar igen. Och det där var ju faktiskt ganska kul, det kan väl få stå. Eller?

Så kan det inte fortgå. Alltså en paus.

Nu hoppas jag att alla sköter om sig och har det bra. Lånar en ramsa ur Bengt af Klintbergs Svenska trollformler.

Det här ska corona ha och hör sen.

Dig vill jag bortvisa långt norr
i en skog, där ingen bor,
på en båt, där inga åror är,
dit norr, där ingen kör,
där elden brinn och tjäran rinn.


Clash får stå för pauslåten.

Handen på hjärtat 2

Efter kritik från oppositionen slopar Danmarks regering temporärt kravet på att den som vill bli medborgare måste genomgå en handskakningsceremoni.
 - Vi kan självklart inte kräva att nya medborgare ska skaka hand med borgmästaren när hälsomyndigheterna rekommenderar att man inte skakar hand alls, säger integrationsminister Mattias Tesfaye (S).
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/senaste-nytt-om-coronaviruset

Handen på hjärtat är hyfs och hygien i ett nötskal, konstaterade Cronache di Maja fredagen 13/3. 

Moralpaniken kring gesten (t.ex Carl Hamiltons utbrott - ett motiv i den satiriska romanen Mäktig Tussilago icke att förglömma) kan tolkas som nordisk bufflighet och brist på galanteri - eller som två krockande konformismer - eller som bristande insikt i att seder och bruk helt enkelt är seder och bruk och inte absoluta tecken på den ena eller andra kulturens överlägsenhet. 

Den goda kulturrelativismen, eller för att uttrycka det lite krångligare, nästan poststrukturalistiskt -  den muntra arbitrariteten
är tvärtom grundbulten i en humanistisk livssyn. 

Handskakning uppfanns för att de misstrogna måste bevisa att de inte hade vapen i hand. Den är i någon mån motsatsen till tillit. Den är förknippad med business, politik, avtal, tillfälliga pakter som kan brytas närsomhelst. 
Att lägga handflatorna mot varandra och nicka, eller lägga handen på hjärtat och lägga huvudet på sned, tillhör en annan sfär. 

Enligt vad Cronache di Maja erfar och begrundar, så får handskakningen gärna ersättas av andra hälsningsritualer. 

På planeten Zarmina hälsar man genom att sätta händerna bakom öronen och rulla med ögonen. 
Gesten betyder "jag hör dig och jag ser dig". 

Snott från nätet

Marriage should be between a woman & her demons. End of discussion.

 Från ett anonymt twitterkonto som kallar sig "Doth".

Lästips

Upplyftande artikel om serien Unorthodox och svenska konservativas angrepp på individualismen. Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar, Jesper Ahlin Marceta, Aftonbladet Kultur.

Jag tror man bör komma ihåg en sak: individer som bryter mot normer kan vara mer altruistiska och solidariska, än personer som håller sig lojala med sitt givna kollektiv och följer dess lagar.


Jag skriver kan vara - inte att de nödvändigtvis är det.

Långfredag i karantän

Svårt att inte tolka Horace Engdahls artikel i SvD idag - en mångordig som handlar om mycket men utmynnar i rader om lynchmobben och människans hjälplöshet inför massan - som ett fortsatt korståg mot vittnande kvinnor. Det är att använda kristendomen som ett led i vänskapskorruption och antifeminism.

Snaskjournalistiken kring andra metoo-fall skadade både metoo och rättssäkerheten. När det gäller Kulturprofilen gjorde Matilda Gustavssons bok Klubben det som DN:s upplägg i mitt tycke inte lyckades med: undvek skampåletonfall och tillförde nyanser och ambivalens, vilket inte underminerade vittnesmålen det minsta utan tvärtom gjorde dem desto mer drabbande och övertygande.

Jag återkommer till förhållandet metoo och media när skallen piggnat. Genomlider nu en genuint jämmerlig långfredag i karantän. Fortfarande troliga coronasymptom.

Här är George Harrisons My Sweet Lord, illustrerad av scener delvis så smärtsamma att jag länkar i stället för att ha videon i bloggen. De första skola bliva de sista. Det gäller nog också maktmänniskor som tror att de är underdogs.

"Visa mig vem du är, så ska vi visa dig vem vi är!"

Funderar på vad som i grund och botten menas med "polarisering".

Mitt intryck är att "vi måste minska polariseringen!" är ett elegantare sätt att säga håll snattran! till meningsmotståndare. Någon form av strävan efter konsensus. Det svenska så kallade lagom.

När det är gängbråk på Internet kan den ena gruppen förtrytsamt tala om den förfärliga polariseringen. Efterlysa civiliserade samtal. Typ mellanmjölk.

Ifrågasätta = att sätta i fråga, att sätta i gungning.Klandra, kritisera. Dra saker till sin spets. Spränga konformismen. Kräva förändring. Vara ursinnig. Skrämmas. Slå hårt ur ett underläge. Vara många och ursinniga.
Vilken intellektuell skulle kunna ha något emot det jag nämner ovan? 

Jo, konservativa skulle kunna vara emot det (fast idag betyder konservativ/reaktionär respektive rebellisk/revolutionär inte riktigt samma sak som det gjorde förr, varken när det gäller individer eller kollektiv. Vänster kan kräva respekt för traditioner som vänstern tidigare gjorde uppror emot).

Ett problem som går tvärs över skalan vänster/höger är:

Vad som avgör om en skribent vågar/kan uttala en skarp åsikt, är om h*n har någon kulturell institution i ryggen (det kan vara en tidningsredaktion, en tidskrift, en nämnd, en skola, hur som helst en struktur av något slag).

I kulturvärlden talar man om "stall". Man bör stå under någons beskydd. Det är en fråga om auktoritet: den som inte tar rygg mot någon form av institution eller vedertagen ordning betraktas lätt som en knäppgök utan självbevarelsedrift.

Därtill kommer Internet, i synnerhet plattformar i sociala medier. Plattformarna (Facebook, Twitter) erbjuder ett slags möjlighet till organisation, de är semioffentliga institutioner som inbjuder till skapande av åsiktsblock, ett slags spontana opinionsundersökningar (får du många lajks så håller många med dig) och formering av trupper eller kollektiv.

Väldigt vanligt är att man länkar till artiklar och kritiserar dem kollektivt. Det här är också något som spänner över hela det politiska spektrumet. (Tidigare var det väl så att en person som retat upp sig på en artikel skrev ett brev eller ringde till tidningen och sa upp prenumerationen. Idag är det lätt att få en massa medhåll i sociala medier - en trygghet och en garant mot att bli betraktad som rättshaverist). Är det inte den ena så är det den andra som retar gallfeber på motståndarna: mer eller mindre framgångsrika försök till deplatforming finns på olika håll.

OK. Det hände en grej på Facebook. En kvinna har givit ut en bok som blivit hyllad på fel sätt. Rätt olika recensenter, nästan alla positiva, beskrivs som en medioker och homogen massa, uttryckligen för att de är vita kvinnor. Någon som läser de här recensionerna och invänder, ja det där var ju mossigt skrivet men det här är väl ändå inte rasism, blir omedelbart kallad rasse. I princip alla vita är nämligen rassar eftersom de troligen har nazister nånstans i sin släkthistoria och eftersom de är en del av det strukturella förtrycket. Att de inte upptäcker rasismen bevisar att de är rasister.Vita ska frukta. 
Jag tycker inte att nån ska tagga ner.  Jag tycker att det behövs många fler röster med skilda bakgrunder på svenska kultursidor, vilka satsar på säkra kort och publicerar samma skribenter om och om igen. Jag tycker också att Sverige är nästan ofattbart segregerat. Det är extremt. Klassklyftorna går rätt mycket mellan ljus och mörk. Det är pinsamt. Skamligt. Och det måste förändras.
Dessutom har jag en känsla (har inte undersökt det statistiskt) att kultursidor är snäppet mer slätstrukna och homogena än andra forum. Så det är ju bara att bejaka trycket från en ursinnig grupp som går samman på fejjan i sin kritik av en rad länkade artiklar, kräver förändring och vägrar bli betraktad som "de andra".
Mmmm, invändningarna blir nästan automatiskt hårklyverier:
Hur många av de som är förbannade har hunnit läsa artiklarna noga och begrunda dem några minuter, det går undan i sociala medier. Hur klyftigt är det när allt kommer omkring att använda "vit kvinna" som trigger och rött skynke. Hur mycket utrymme för avvikande åsikter finns det egentligen, om bara en enda blixtsnabb tolkning av en hel rad artiklar är tillåten. Och vilken typ av konformism riskerar att fösa in "icke-vita" i en bestämd, i värsta fall dogmatisk fålla. Hanif Bali, Tino Sandanaji, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh: ganska många är de "icke-vita" som inte anses comme il faut. Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund.

Ljuvlig ordtrojka

Jag - vet - inte.

Ännu nyare himmel och jord - nu med inbyggt gnugg och snäpp förslutning! FYNDA sista chansen