söndag 25 april 2021
En favoritlåt, helt enkelt.
lördag 24 april 2021
En härlig av anden stiger fram i denna världens mörker
De stora chimärerna äro icke chimärer. De äro verklighets-chimärer.
Ekelund, Vilhelm.
torsdag 22 april 2021
Litteraturen är en papegoja som upphört att existera
Så här är det.
Åtminstone sen tidigt 90-tal har litteraturkritiker skrivit att litteraturen är död.
Det fanns ett kompakt maskineri av kritiker som trummade in att litteraturen är en papegoja som upphört att existera.
Jag tänker inte dra alla litanior över den värdelösa litteraturen, kanske gör det vid tillfälle, några strandhugg kunde vara på sin plats. Mallen var: kritikern skriver att allt som kommer ut är uselt utom det här, som JAG har hittat. Nåt år senare kunde samme kritiker skriva att det verkligen står illa till med litteraturen men nu har JAG hittat den här debutanten som är ett undantag. På en annan kultursida kunde en kritiker skriva äntligen en debutant som bryter litteraturens dödläge, och ett par år senare storslaget hylla en annan som det lysande undantaget osv. I början av 90-talet drogs det igång en debatt: FINNS 90-talsgenerationen?
Slask, modd, skare.
På sistone har klagovisan utökats med två nya klagerier. Det ena rör högläsning. Att lyssna på böcker är inte lika intellektuellt som att läsa dem, sägs det.
Spottloska på kringvandrande barder.
Det är tänkbart att sångbarhet kommer att bli viktigare igen. Upprepningar, omkväden, inrim, allitteration. De syntagmatiska axelmakterna rytm klang och - ?.
Men en del böcker kräver en genstörtig skådespelare. Alla ska inte ha en varm och sympatisk berättarröst.
Den som vill skriva för en lyssnande publik bör kanske låta en del ekvilibristiskt som är mer avsett för tanken och det inre bildskapandet än för tungan utgå.
(Nej, bort det!)
Det andra nya klagomålet rörande papegojan Litteratur handlar om nåt som kallas autofiktion, vilken påstås dominera litteraturen idag på ett destruktivt vis.
Förr hette det navelskåderi.
1915:
Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?
Hugo Ball, Flykten ur tiden
(Jag hade det här för ögonen när jag skrev Myggor och tigrar).
Begreppet autofiktion lanserades på nittonhundrasjuttiotalet för ett slags ironisk postmodern lek, och det var då inte alls menat som en synonym till självbiografiskt skrivande eller bekännelse. Idag kallas Knausgård autofiktiv, och det är så fel det kan bli. Jag tycker att Knausgård är en överskattad författare, men autofiktiv är han inte. Ta och läs på lite om vad autofiktion är. Man kan rycka på axlarna åt begreppsförvirringen, men den är typisk för en kritikerkår som vill låtsas att den hänger med. Autofiktion är ett både liksom ballt och avfärdande begrepp som sällan används om, till exempel, PO Enquists Ett annat liv. Den boken är inte heller autofiktiv, trots att den använder pronominet Han i stället för Jag Jag Jag. Men att den sällan kallas autofiktiv beror inte på att kritikerna vet vad autofiktiv betyder, utan på att de ser Enquist som en respektabel författare, och sådana sysslar inte med autofiktion.
Autofiktion skärskådar inte och rannsakar inte utan grumlar medvetet gränsen mellan sant och falskt. Det är en lek.
Performativ konst är inte autofiktion.
* * *
Det genstörtiga, motspänstiga, har det inte svårare idag än alltid.
Möjligen har klyftan mellan bred och smal litteratur vidgats. Det sägs att såna här mellanstora författarskap har blivit färre och mindre.
* * *
Jag tycker inte att man ska undvika att leva sig in i hur andra har det. Och verkligen inte bara skriva om dem som är som en själv för dem som är som en själv.
Men jag tycker att det är avslöjande att ingen bryr sig om ifall "Ferrante" har folklig bakgrund eller ej (eftersom en kvinna född på 50-talet i Neapel som gör den typen av klassresa är otänkbar, och eftersom skildringen av det napoletanska folket är kitschig).
Lika avslöjande är påpekandet att språket visserligen är banalt men det gör inget, för "Ferrante" är som en väninna.
tisdag 20 april 2021
Om att avskaffa maffiaromantiken
fredag 16 april 2021
Dagens citat
Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande,
som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på
honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han,
som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder
vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av
siden och ylle.Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat,
tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade
våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi
hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönder-
plockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen
hade hånlett och viskat:– Se, det är trasor, bara trasor.Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade
upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem
satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont
och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande,
letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och
tankens kraft genom att hånle utan återvändo.
onsdag 14 april 2021
Avlyssnat
-Har du använt papiljotter idag eller är det bara jag som ser saker?
Pojke cirka 14 år till en kamrat.
-Du ska inte svära. Du ska inte bli som mig.
Flicka cirka 9 år till flicka cirka 6 år.
fredag 2 april 2021
How To Handle A Woman
"Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”.