Film på TV

 Il Postino, med Massimo Troisi i rollen som brevbärare och Philippe Noiret i rollen som Neruda. Ligger på Play fram till 23/6. 

Knygt monga saker

Det här gör jag bara på pin kiv - som bevis för att jag under en tid hade kleptomana tendenser, och att jag led av bekännelsevurm innan jag lärt mig stava. När jag blev bättre på stavning hände det att jag gick tillbaks och rättade - eller införde nya fel (var osäker på om det skulle vara c i knycker - det syns ett rosa skugg-c som tycks vara en rest av att jag stavade det rätt i rosa och sedan fel i lila). 

Jag knygte bokmärken och en barbieväska, och en gång - nej, det vill jag inte ens berätta. 

Det är nästan ingenting som känns så mycket som en larvig överträdelse som att lägga ut barndomsgrejer, kanske därför jag gör det ibland.

                                                                        * * * 

Kanske besläktat: 

För några år sedan avskaffade jag min smartphone. Jag köpte en liten dumphone som håller fortfarande och har låg månadskostnad. Man kan ringa, messa, anteckna lite och använda den som väckarklocka. Inget internet. Inga appar. Om jag inte hittar frågar jag folk om vägen. 

Det är väldigt skönt. Det enda jag saknar ibland är kameran, inte kunna föreviga vissa saker, det finns en kamera på min dumphone men den är dålig. 

Internet har jag hemma på datorn, och gör även besök i cyberspace på bibliotek. 

Det här är inte bara en gamlingsgrej - det finns äldre som gillar sin smartphone och vet att använda den på ett klokt och lagomt vis, medan det finns yngre som drar öronen åt sig. Fenomenet "refuseniks" bland Silicon Valley-ingenjörer är välkänt (mannen som uppfann lajk-funktionen är en som har varnat och larmat, och en del ai-ingenjörer förbjuder sina barn att använda smartphone - osv).   

Men de flesta kan helt enkelt inte avskaffa sin smartphone ens om de ville. Själv måste jag eventuellt falla till föga och överge min lilla dumbphone. Jag sitter nu med tre olika id-dosor och koder och program som måste uppdateras för att kunna installera det ena med det andra. Besök på bankkontor är avgiftsbelagt men än så länge går det att ringa och få en vänlig person att utföra en del som inte kan göras vid dator. 

Det oändliga medlidandet i rösten hos en ung person när jag förklarar att jag avskaffat min smartphone. En kramis-röst. Hon har vanan inne. Äldrehantering kräver stor barmhärtighet. Inte är det så lätt i det digitala samhället för dem som inte föddes in i det. 

Men jag är ingen boomer, för jag tillhör med nöd och näppe den ironiska generationen! En generation som borde vara som klippt och skuren för cyberspace med alla dess flimrande aspekter och förkrossande oändlighet. 

Pas moi. Även om jag började som nätromantiker har skepticismen ökat, inte helt ensam om det förstås, och jag har ett drömslott bakom örat - någon form av revolt mot digitaliseringen kommer nog, om så efter en kollaps eller en övermättnad. 

Jag läser mycket mer sen jag avskaffade min smartphone, och skriver mycket för hand. 

Bloggar är retrofuturistiska ruiner på moln. 

Nu tar fan bofinken

Det här verkar inte lovande:

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/AvlqJj/fredrik-persson-lahusen-om-lars-tragardh-och-kulturkanonaden

Nationalistisk och demokratifostrande pliktläsning. Då försvinner allt som lever.

Jag menar att "kulturvänstern" eller "kulturliberalerna" inte ska rucka inför idén att svensk litteratur ska uppvärderas, tillmätas egenvärde, bli minst lika viktig som matte och engelska eller vad det nu är som anses viktigt i dagens skola (har ju inga egna barn och dålig koll på vad undervisningen går ut på idag), men då måste man släppa nervositeten inför det svenska, att det automatiskt är nationalistiskt och konformistiskt, och inte låta låta högern ta fram en smal och tråkig pekpinne.

Then Swänska Argus kan de få ett blad ur bara för fröjdens skull.   

Fröjd och gamman. 

Kanoneld

Några isländska sagor

Några medeltida ballader 

(jag föreslår Ebbe Skammelson, den kommer inte göra tiktokifierade barn uttråkade - jag tror i och för sig inte att urgammal litteratur tråkar ut barn, mycket av den äldsta litteraturen var folklig i egentlig mening och baserad på muntliga traditioner). 

Lite ur Bibeln - den är såklart inte svensk men alla som levde här kunde den tidigare. Det kan finnas en poäng i att unga inte bara kommer i kontakt med Bibeln via amerikansk populärkultur. Samson heter Simson på svenska till exempel. 

Några läskiga eller knäppa landskapslagar.

Sen kan vi ta lite Årstafruns dagbok och Lasse Lucidor.

Bellman och Anna-Maria Lenngren.

Det behöver inte vara heltäckande. 

CJL Almqvists Det går an. 

Av Strindberg tycker jag att man kan välja ett av kammarspelen. 

Av Selma Lagerlöf Kejsaren av Portugallien, eller några noveller.

På nittonhundratalet kan man ta Hjalmar Söderberg och Moa Martinson. Det blir svårare att välja ju längre fram i tiden man kommer. Men en kanon betyder ju inte "det här är det enda som finns" eller "litteraturen tog slut med det här".

Högvördigaste lyckönskningar

Aj aj nu glömde jag samerna. Samisk berättartradition måste såklart in.

I stort tänker jag att efter andra världskriget ungefär kan man inte prata om kanon längre eller göra listor på vad barnen borde få i sig. Då kan man släppa det fritt. Men det finns äldre litteratur som med självklarhet kan platsa på en "det här ska vi läsa"- lista utan att det för den sakens skull blir tråkigt eller konformt. 

Lurendrejeri

Grov cynism och främlingsfientlighet.

Det sammanfattar väl sd:s trollande.

Vet inte om det är någon vits att spekulera i hur deras väljare reagerar. 

Men sd-trollen har väl AI-vinden i ryggen. Kan man inte lita på att nånting är genuint, kan man lika gärna lita på fejkfabriker.  

De har "satsa på dig själv" i ryggen: ändamålen helgar medlen om det gynnar mig (eller: om jag tror att det gynnar mig). 

Det är slående hur språket självt riskerar att kollapsa inför de här krumbukterna. 

Det påminner om vad Klemperer skriver i sin LTI: alla påverkas av fejkspråket. (Bland många poänger i hans studie är att han visar hur artificiellt, allt annat än äkta och ursprungligt, det klatschiga och bombastiska nazistiska språket var). 

Att säga att trollfabrikerna är "ett svek mot svenska folket" funkar inte - var det första jag tänkte - för det ligger för nära högerpopulismens och nazismens språkbruk. Lite för lätt att replikera: jaha, men gängvåldet, är inte det ett svek mot svenska folket? Jaha, men har inte svenska folket anonyma konton i sociala medier? Är det inte vardag på nätet? Äh, ville bry sig, det är effekten som räknas.

Som ett brev på posten (rättare sagt ett mail i inboxen) kommer uppmaningen från en vänsterpopulistisk nättidskrift: "sluta jiddra, börja trolla!" "Skaffa en egen trollfabrik, eller håll käften!" 

 Troll som matar troll på Internet och tror att det är hjältemod.  

 Det finns ett annat språk. 

För min del tror jag att det kommer en reaktion mot AI, trollfabriker och populism, och att det kommer gå i precis motsatt riktning från vad den här vänsterpopulistiska blaskan föreslår: fler möten, politiska och andra, och mer läsning av annat än påverkansoperationer på Internet. 

Klart slut för tillfället. 

Läckbergs nuna

 "En kvinnas hämnd är vacker och brutal" står det överallt på stan idag. 

Det är väl sånt som kallas feminazism. Förstår de kommersiella damerna vart det här kommer att leda? 

Dagens citat

 De onda äro oftast kraftiga organismer som känna sig hämmade i sitt temperaments flöde. Att de onda lida mest är inte sant, deras lidande är inte djupt, det är för dem på sätt och vis en angenäm vana.

                            Edith Södergran, Brokiga iakttagelser

Med reservation för "de onda" - aforismen tycks inte handla om dem som medvetet går in för att skada, och det är nog förutsättningen för att någon ska kallas ond - "de stora egoisterna", "de hänsynslösa" skulle kanske passa bättre - är det en träffsäker tanke även i vår tid. 

Medlidande och självömkan, med tung betoning på det sista, inlindat i hockeymetaforer och i ord om manlighet och motstånd: manschauvinismen ber ett diffust, viljelöst kollektiv av kvinnliga objekt om ursäkt. Så patriarkalt det kan bli, givetvis. 

Religionen som varumärke diskuteras idag, och det är en angelägen diskussion. Men det är framförallt läge att se upp med auktoritetstro: syndernas förlåtelse går på ett kick, kritiskt tänkande tar tid. Att högröstat åberopa sig på "högre instans" i offentligheten är alltid ett politiskt vapen. Det är konservativa tider, metafysiska kärnvapenparaplyer täcker inte alla, varken gudlösa namnlösa metookvinnor eller mediekvinnor som saknar verktyg för att ta reda på vad det egentligen handlar om. Genidyrkarna bryr sig givetvis inte om det utan ser det som en pikant grej utan implikationer, vilket säger en del om personkultens drivkrafter. 

Jodå, religionsfrihet. Glöm inte att det finns religionsofrihet. Och granska det, syna det i sömmarna, släpp inte det kritiska tänkandet. 

Och så ett citat från 1622, eftersom allt går igen.  

Tigerbossen kommenterar att USA naggar allemansrätten i kanten

 Läser tidningen och funderar på hur han hade reagerat om någon sagt att det skulle bli så när han var tigerunge samt att det skulle bemötas med likgiltighet från allmänheten

Hade aldrig trott på det

Försökte säga nej

Det här ska föreställa en bortdribblad socialdemokrat, av den tysta sorten. 

Lästips

Så länge slikt kan publiceras på en kultursida är hoppet inte ute. 

  Lea Ypi om Immanuel Kant och pacifismen.