Knygt monga saker

Det här gör jag bara på pin kiv - som bevis för att jag under en tid hade kleptomana tendenser, och att jag led av bekännelsevurm innan jag lärt mig stava. När jag blev bättre på stavning hände det att jag gick tillbaks och rättade - eller införde nya fel (var osäker på om det skulle vara c i knycker - det syns ett rosa skugg-c som tycks vara en rest av att jag stavade det rätt i rosa och sedan fel i lila). 

Jag knygte bokmärken och en barbieväska, och en gång - nej, det vill jag inte ens berätta. 

Det är nästan ingenting som känns så mycket som en larvig överträdelse som att lägga ut barndomsgrejer, kanske därför jag gör det ibland.

                                                                        * * * 

Kanske besläktat: 

För några år sedan avskaffade jag min smartphone. Jag köpte en liten dumphone som håller fortfarande och har låg månadskostnad. Man kan ringa, messa, anteckna lite och använda den som väckarklocka. Inget internet. Inga appar. Om jag inte hittar frågar jag folk om vägen. 

Det är väldigt skönt. Det enda jag saknar ibland är kameran, inte kunna föreviga vissa saker, det finns en kamera på min dumphone men den är dålig. 

Internet har jag hemma på datorn, och gör även besök i cyberspace på bibliotek. 

Det här är inte bara en gamlingsgrej - det finns äldre som gillar sin smartphone och vet att använda den på ett klokt och lagomt vis, medan det finns yngre som drar öronen åt sig. Fenomenet "refuseniks" bland Silicon Valley-ingenjörer är välkänt (mannen som uppfann lajk-funktionen är en som har varnat och larmat, och en del ai-ingenjörer förbjuder sina barn att använda smartphone - osv).   

Men de flesta kan helt enkelt inte avskaffa sin smartphone ens om de ville. Själv måste jag eventuellt falla till föga och överge min lilla dumbphone. Jag sitter nu med tre olika id-dosor och koder och program som måste uppdateras för att kunna installera det ena med det andra. Besök på bankkontor är avgiftsbelagt men än så länge går det att ringa och få en vänlig person att utföra en del som inte kan göras vid dator. 

Det oändliga medlidandet i rösten hos en ung person när jag förklarar att jag avskaffat min smartphone. En kramis-röst. Hon har vanan inne. Äldrehantering kräver stor barmhärtighet. Inte är det så lätt i det digitala samhället för dem som inte föddes in i det. 

Men jag är ingen boomer, för jag tillhör med nöd och näppe den ironiska generationen! En generation som borde vara som klippt och skuren för cyberspace med alla dess flimrande aspekter och förkrossande oändlighet. 

Pas moi. Även om jag började som nätromantiker har skepticismen ökat, inte helt ensam om det förstås, och jag har ett drömslott bakom örat - någon form av revolt mot digitaliseringen kommer nog, om så efter en kollaps eller en övermättnad. 

Jag läser mycket mer sen jag avskaffade min smartphone, och skriver mycket för hand. 

Bloggar är retrofuturistiska ruiner på moln.