Dagens citat

"Det saknas en ny generation författare". Kerstin M Lundberg i Le Monde.
(Lundberg kan förstås vara felciterad men åsikten är så dominerande inom det litterära etablissemanget att uttalandet bör antas vara autentiskt).
Citatet fortsätter: "de unga intresserar sig mycket för formen och språket, kanske för att deckaren tar så mycket plats".
Den historieskrivning som presenteras i översiktsartikeln (som jag nämner i ett inlägg nedan) går till stor del ut på att det efter PO Enquist, Torgny Lindgren och Kerstin Ekman inte har dykt upp någon ny litterär generation. Det är oerhört mycket "here we go again" över resonemangen. De erinrar om de många debatter som rasade på nittiotalet (med ett sentida eko i ett manifest i dn till förmån återupprättandet av "den berättande romanen"; ett experimentattackerande inlägg som följdes av ett motmanifest som jag tyckte fäste för stor vikt vid att "ympa, låna och stjäla" för att vara riktigt självständigt, men det kan vi ta någon annan gång).
Nittitalsdebatterna var till stor del en motreaktion mot åttitalisterna, vars litteratur jag och rätt många i min generation uppfattade som revolutionerande. På ett icke-socialrealistiskt och jag skulle vilja säga osvenskt sätt monterade de ner det slags epik, världsbild och människoskildring där man kan känna sig hyfsat trygg. Det var nytt, oroväckande och det ansågs svårt. Det ansågs fragmentariskt, jaglöst, cyniskt.
Då etablerades samma polarisering mellan kulturkonservatism (efterlysningar efter ett traditionellt berättande) å ena sidan, och form-och innehållsförnyelse å den andra som råder än idag, fortfarande med en slagsida åt längtan efter igenkännligt berättande. För att begripa ett nostalgiskt uttalande som "det saknas en ny generation författare" efter Lindgren Ekman och Enquist så måste man alltså gå tillbaks ett och ett par decennier i tiden, till den litteratur som då var strömdelande.
Skräckeldebatten, Ann Jäderlund-debatten, Göran Greiders och Björn Gunnarssons krav på breda politiskt engagerade samhällsskildringar och kritik av vad de menade var navelskådande experiment, Ebba Witt Brattströms kritik av vad hon uppfattade som poetisk masochism: exemplen kan göras många på motreaktionen.
Nu tänker jag inte ägna mig åt namedropping - alltså nämna författare i de icke-befintliga generationerna från åttitalisterna och framåt; stora monumentala genombrott (jag syftar inte på mina egna böcker) har i själva verket varit ganska många. För många för att man skulle kunna tala om en generation?
Däremot menar jag att viljan att vrida tillbaks klockan, och efterlysningar efter traditionell epik, är mycket seglivade inom kultursfären (skulle jag gissa vad det är "dom" vill ha så är det mer Dickens än Dostojevskij, uppbygglig patriarkalitet för de nykonservative).
Jag kommer att återkomma till begreppet autofiktion och det ännu mer nedvärderande strip lit, och jag kommer också att skriva om hur föreställningar om den kvinnliga respektive manliga hjärnan påverkar tolkningar och bedömningar av estetik i böcker. Det är ett fascinerande ämne, alltid lika aktuellt.