Happy sju

Stendhal skrev för “the happy few”, sa han. Själv skriver jag för “the happy two”. Åtminstone att döma av hur många gillaknappstryckningar jag brukar få på Facebook. Jag överdriver lite - fyra eller fem kan det på sin höjd bli. Och en gång har jag faktiskt kommit upp i sju. Det är ridikylt att nämna det, jag verkar säkert bara ännu mer narcissistisk än dem som får massor av gillningar. Och jag vill ju vara obekväm, aldrig slentriangillad. Men man ska inte skåda givet öde i mun och det är lätt hänt att bli slokörad som en åsna - den och den får femtio gillaknappstryckningar när hen skriver att hen råkat ut för en ohyfsad typ på bussen, jo det är ju klart det är identifikation - det är nära, man känner igen det, och det ligger något trösterikt i att säga: ja, fy fan - men… Den och den skriver: “Jag är lycklig”. Omedelbart fyrtio gillaknappstryckningar. Oneliners är överhuvudtaget uppskattade, även bland intellektuella.
Jag tror inte att det handlar om - som en del kritiker säger - smicker, narcissism och bekräftelsejakt. Inte heller nödvändigtvis om konsensus och medhåll. Det handlar främst om trygghet som sådan. Jag litar på att det du säger är just det som du säger. Det finns inget mer jobbigt dolt där. Därför gillar jag det. Jag håller inte med. Men jag uppskattar att det inte finns något mer jobbigt dolt där.
Om man tänker sig - rent hypotetiskt alltså - att någon inte vill uppmuntra till gillande eller ogillande, utan till tänkande. Då upphör ju den där pekfingersimpulsen. Grymt. Det skulle antagligen kännas fel att gilla då.
Hehehehe... Dit måste jag sträva.... Avskaffa slentrianimpulsen..... (Även om jag vill tacka den lilla framsynta elit som rycker ut med pekfingret, eftersom noll gillningar skulle kännas lite tomt).
Facebook är en värld för sig. Jag tror att det betraktas som etikettsbrott att göra som jag gör, nämligen att använda forumet för att kortfattat beskriva inlägg i min blogg (ungefär som en ingress) och sedan länka. Långa inlägg kan man inte göra på Facebook, och att länka till omfångsrika artiklar i en blogg tror jag uppfattas som lite too much. Inläggen kan handla om ganska jobbiga saker, t.ex Nato och Günter Grass dikt. Vad är det man gillar om man trycker på gillaknappen då - har man oförhappandes uppskattat en dikt man tycker inte borde ha blivit publicerad, har man råkat gilla hizbollah, har man gått med i Nato, eller har man plötsligt lagt sin röst på något så meningslöst som “yttrandefrihet”?
Att använda Facebook på så vis är som att sitta vid ett middagsbord och prata i mobil, och säga: det som jag pratar om är mycket viktigare än det som ni pratar om, men om ni följer med mig ut i skogen så kan ni få prata om det viktiga. Annars - tja. Skyll inte på mig om det blir tredje världskriget. Och förresten, borde ni ha rösträtt egentligen, era inskränkta jävla småborgare som låtsas vara intellektuella?

Jag känner inte riktigt så - rättare sagt, jag tänker som ovan ibland, men jag har blivit lite snällare mot människor som inte "orkar bry sig", till och med när det är deras yrke och plikt att bry sig.

Men jag strävar efter att skriva om ämnen som ganska få kan presentera några automatåsikter om, och om vilka ännu färre kan hosta upp några genomtänkta.
(Jag vet, den blev lång och knasig den meningen - men intressant).
Och att skriva på ett sätt som får många, inklusive jag själv (inte få, ty min uppgift är att skriva för de många) att fundera över sina automatåsikter.

Ehuru, som sagt var.

Lyssna noga nu, hjärtälskade läsare, för nu handlar det om framtiden.
Det är väldigt viktigt att Sverige drar sig ur allt Natosamarbete. Det här är en objektiv sanning som jag sitter inne med, som är ganska tung att bära eftersom opinionen mot Nato är så klen i Sverige. På samma sätt som EMU beskrevs som oundvikligt (d.v.s ej föremål för valfrihet, varför resultatet i folkomröstningen gav upphov till oförblommerat folkförakt bland politiker), så beskrivs Nato som en naturlag idag.
Men Nato är ingen naturlag. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag fått igång en rejäl opinion mot svenskt Natointräde. Jag tror inte att man ska överdriva idéen om kvinnors pacifism, särskilt inte den medfödda, men samtidigt tror jag att de sossar och moderater som säljer ut Sverige på ett långt farligare sätt än när det gäller offentliga sektorn (jo, det är en mycket farligare utförsäljning som pågår) är gubbar som blir lyckliga av att få störta ner civilbefolkning, var den än befinner sig, i en massgrav. De är inte medvetna om det, men det är sadism och dödsdrift som driver dem samtidigt som de tror att det handlar om krigsspel upphöjt till beskydd av kvinnor och barn.
Kort sagt: fel gubbar styr, spontanejakulerar och störtar världen i fördärvet.

Därför fäster jag vissa förhoppningar till kvinnor över partigränserna.