Nästa vecka börjar jag undervisa i experimentella noveller på Södertörns högskola igen. Jag har en idé i bakhuvudet, nämligen att lägga ut en del av undervisningen här i bloggen. Som ett slags öppna seminarier. Men jag har inte bestämt mig för det ännu, det känns av någon anledning ovant. Jag vet inte ens om man får göra så. Vi får se, det kanske går att finna en form för det.
Bloggen fyller ett år på onsdag. Då kanske Ank-Käthe och tigerbossen hittar på något knas. Det kunde ju vara särskilt lämpligt med en tävling, eventuellt med bokpaket som pris.
Mycket att fundera på. Ber att få återkomma. Trevlig söndag.
Spännande och spännande!
SvaraRaderaTack detsamma! :)
Klart du får. Och: det vore kul!
SvaraRaderaNu är det jag som gnuggar mig i ögonen. Jag fick ett meddelande om att det kommit en till kommentar på det här inlägget, men det syns inte här. Hm.
SvaraRaderaJo, nu dök det upp. Men vad konstigt - händer det att man får meddelanden om kommentarer innan de syns i kommentarfältet?
SvaraRaderaNu verkar jag säkert galen igen.
SvaraRaderaHur som helst: kan det vara Ingela som ger klartecken?
Allt klarnar nog förr eller senare.
Hoppas Ingela ger klartecken och att det blir möjligt med flera perspektiv.
SvaraRaderaLeroy
Maja..
SvaraRaderaFörst fick jag ett fnitteranfall åt din och JBE's konversation (eller ..) i inlägget under detta, och så när jag kommer hit så är du igång med nya tokerier!! :-)
Det är inte första april än, men nån kanske tjyvstartar!!! :-)
Men det var faktiskt så att jag fick ett meddelande i mailboxen, men kommentaren syntes inte här. Jag kollade flera gånger. Sen dök det upp.
SvaraRaderaOch så Leroy med perspektiven på det.
Nej, nu ska jag plocka in mina tonårskatter förhoppningsvis, och så sova.
Jag tror dig, Maja.. men det blev skojigt när man läser det!! :-) Hoppas tonårnigarna är beredda på att gå in och sova då!! Gonatt!!
SvaraRaderaTonårningar...?? Är det Gaggböliska??
SvaraRaderaNåt skumt är det. Det står 9 kommentarer på startsidan men det är 10 under själva inlägget. Det kanske är fler som för osynliga konversationer med dig? Fast det inte blivit uppenbarat ännu.
SvaraRaderaHej Maja,
SvaraRaderaapropå dina Italienresor fann jag nedanstående lilla (smädes)dikt från 1835, som ingår i Prinssans ABC-Bok. Upphovskvinnan till versen har valt att vara anonym, men illustratören Fredrik Boye af Gennäs bidrar med både vackra bilder och konversationslexikala förnumstigheter till övriga (icke-versifierade) ord.
Boken är utgiven i faksimiltryck 1977 på Bokförlaget Rediviva och rekommenderas till alla som vet att uppskatta äldre tiders fördomar och föreställningar.
Till saken (Neapolitanen):
Neapolitanen.
Neapolitanen äger
Föga dygder, som man säger,
Men så mycket mera fel.
Full af vantro, lat och listig,
Och på en gång lömsk och dristig.
Han bebor Italiens nedra del,
Der den leende natur han njuter,
Mången gång väl ändå gjuter
I hans sinne håg at göra godt,
Och förmildrar böjelsen för brott.
Cronaca bianca: hahaha... ojojoj... Napolitanarna säger ungefär sådär om sig själva också, kanske man ska tillägga.
SvaraRaderaTack, det var en fantastisk liten vers.
John Bunyan: jag tycker att det är rätt underligt ibland, jo. Jag kan möjligen fatta att det kan stå en siffra uppe och sedan visa sig vara fler kommentarer, men att få meddelanden om en kommentar som inte syns förrän en stund efteråt?
SvaraRaderaMen det är väl inget att grubbla över.
Jag får ibland meddelandet: "En annan dator har samma IP-adress som din dator". Jag har fått olika bud om vad det betyder, beroende på om jag frågat Microsoft eller Telenor, alltifrån en hacker till en "bugg i systemet" (vilket inte är så farligt), till att det beror på att jag har mobilt bredband, som kan dela ut samma tillfälliga IP-adresser till flera datorer samtidigt.
Kanske Webb-Nils vet???
Maja, min medelhavskonnässör i cymberymden...
SvaraRaderaDet är tur att napolitanarna har både självinsikt och humor – en oslagbar kombination.
För att spinna vidare på temat:
Jag snubblade nyligen över det italienska verbet spagnoleggiare och kort därefter adjektivet spagnolesco. Det första ordet betyder "att uppträda som ett grand av Spanien; stoltsera; ha spanska manér" och det andra betyder "högdragen" eller egentligen "spansk" men i ironisk mening.
Vad har egentligen de tvenne folken för förhållande till varandra? Är de som två små avundsjuka kusiner?
Finns det motsvarande pejorativ i spanskan? Hur kommer sig detta? Har det med historien att göra? Fotboll? Mare nostrum?
Att Columbus faktiskt var italienare har väl undgått de flesta (inte bara amerikaner), men det måste kännas bra för italienarna att ha detta historiska faktum att trumfa med, och en smula nesligt för spanjorerna kantänka.
PS. Scrivi incantevole e affascinante.
Cronaca Bianca: ja det är tur. Samtidigt som Neapel är ett ställe som måste förändras.
SvaraRaderaSpanjorers och italienares förhållande till varandra - jag vet inte riktigt, det spanska kungahuset har som många andra lagt vantarna på delar av Italien under historiens lopp, bland annat Neapel (därav namnet de spanska kvarteren, det byggdes för spanska soldater på femtonhundratalet). Antagligen har uttrycket en koppling till något sånt, eller helt enkelt till föreställningen om spanjorer som stolta och högfärdiga, lite macho toreadoraktiga så att säga. Till skillnad från föreställningen om italienaren som en glad och sprallig typ som gärna skämtar med sig själv. Kanske.
"Fare lo svedese", att göra svensken, lär betyda något i stil med att spela naiv, att låtsas som det regnar. Tror jag, är inte hundra procent säker på det.
Hej,
SvaraRaderaLägger du ut dina seminarier här kan du lita på att i alla fall jag kommer att hälsa på och läsa vad du har att berätta!
Du vet naturligtvis inte vem jag är, jag hade inte läst någon av dina böcker förrän i förrgår då Mäktig Tussilago landade i ett paket från Bokus, och sedan var det svårt att slita sig från den, och fastän jag nu kommit genom den känns det som att jag vill börja från början igen i morgon och hitta alla de lager jag känner att måste finnas där, men som jag inte hittade första gången. Du får in så mycket både information och känsla i så korta, vackra stycken! Din gestaltning av det vänsterpostmodernistiska samtalsklimatet i vår och nästa generation är lysande. Jag bara hoppas att texten inte ska åldras alltför mycket av alla de tidsbundna referenserna, så att mina barnbarn ska kunna njuta av den lika mycket som jag!
Nu har det hunnit bli onsdag, och jag vill gratulera så himla mycket på 1-årsdagen!
SvaraRaderaDet har varit en fröjd att följa bloggen under det här året och jag hoppas att du fortsätter länge, länge.
Hej Henrik Brändén,
SvaraRaderajo visst är det många lager, och mycket kommer i en annan dager när man läser om, tror jag. Trots att det på många sätt är en sorglig historia så vinner ljuset till slut. Jag tycker så iallafall, men det måste förstås vara upp till varje läsare. Apropå de mest tidsbundna referenserna - det är omöjligt att veta om en bok går att läsa om hundra år, det är en risk man får ta som författare, men jag tror att det här med dött språk och levande språk är ganska universellt. Så jag har inte dragit mig för att återge tidstypiska fenomen och uttryck.
Boken är din, jag ska inte tillägga så mycket, mer än att jag laborerat en del med rum och tid i boken. Samhällskritiken kommer förstås inte från höger, men det märks nog.
Anonym 19.11: jag skulle faktiskt tro att den här bloggen fortsätter en tio tjugo år till (hjälp, tanken hisnar). Hur som helst så har den förändrats och vuxit fram successivt och det är ju tack vare er hulda kommentatorer. Det går inte så bra att ropa rakt ut i öknen, så att säga. Hur hade det gått med Gaggböle då?
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaTack för svar, Jag vet inte om jag tyckte boken var så sorglig ens i första läsningen, jag läste om en snäll och känslig kille vars medvetande fick kontakt med andra plan än de, där de flesta av oss lever huvuddelen av våra liv, och du ger ju honom tio lyckliga år i sin egen speciella värld ... Vad jag inte blev riktigt klar över under första läsningen är däremot hur farmoderns dagbok kunde ge honom en så kraftig knuff, kanske gjorde den inte det, utan bara var något Oscars fantasi/kreativitet kunde ta ansats i? Jag kanske återkommer när jag läst den några gånger till!
Visst märker jag att din samhällssyn snarare är vänster än höger, och det min jag också. Jag blir bara tokig över hur förment vänsterintellektuella strör inlärda postmodernistiska floskler omkring sig istället för att tänka själva och ta sats i egna erfarenheter och upplevelser, och tycker du gestaltat detta på ett underbart sätt. Kanske läser jag in mer i din text än du tänkt skriva in, men man läser ju mot sina egna erfarenheter. Vet inte om du uppskattar jämförelsen, men mina tankar går till "Nya riket". Som ju också visar att bra satir har goda chanser att överleva det den driver med!
Visst är udden i satiren riktat mot innantilläxor, modeåsikter, allt det som inte kommer ur egen erfarenhet och som lätt kan bytas ut mot andra klyschor. Oscar tänker jag mig lite som en "helig dåre", han kommer ju i kontakt med underbara sfärer. Varför han blev rädd för farmors dagbok är en mycket intressant fråga. Nu hittade han den en ganska lång tid före middagsbjudningen, så jag ser det som att han backade då. Det jag uppfattar som sorgligt i boken är delar av pratet på middagen, det är förstås komiskt men i grund och botten tycker jag att det är katastrofalt med den sortens snicksnack.
SvaraRaderaJag tror rent generellt att böcker som är på kant med tidsandan har större chanser att stå sig över tid än böcker som är stämmer med tidsandan.
Det jag själv är allra mest förtjust i är dikterna. Och de är ju inte särskilt tidstypiska haha.
... men ganska skojiga.. :-)
SvaraRaderadet tycker jag också... *S*
SvaraRaderaUtopi är en plats som inte finns och Dystopi en dålig plats.
SvaraRaderaMen den dåliga platsen finns ju inte heller.
Om vi talar framtid.
Visst finns det beskrivningar av en en tillvaro när stekta sparvar flyger in i munnen och så vidare; ständiga scenarior med flygande bilar, rullande trottoarer, kolonier på månen och robotar som tar hand om de hushållsnära tjänsterna. Visioner om att alla människor skall kallas "hen". Inget rofferi. Och det ena med det andra.
Men lite egendomligt är det att vi ser så dystert på vår framtid, eller är det bara så att det blir ointressant och inte särskilt tacksamt rent dramaturgiskt att skriva om en ljusare morgondag?
Postpunk:
SvaraRaderahttp://dagensbok.com/2010/03/29/maja-lundgren-maktig-tussilago/
Claes: jo jag såg den där, och tycker väl att recensenten har missat en hel del. Det mesta till och med... Men alla läsare har såklart rätt till sin läsning.
SvaraRaderaGod natt
Hej Maja,
SvaraRaderaDu tvingade mig att läsa om: Oscars pappa berättar att masken stals medan Oscar fortfarande var ihop med sin förra flickvän, samtidigt som Oscar berättar att inbrottet skedde tillsammans med Rosemary, som han började jobba med i en skarv före pappaledigheten med ett barn med Katarina. Tidslinje som en Escher-trappa! Och finns där över huvud taget någon förklaring till Oscars psykos i farmoderns dagbok? Kanske du leker med de dramaturgiska konventionerna och skapar en klimax runt dagboken för att lura sådana som mig att tro att där måste finnas en omvälvande insikt, fastän någon sådan där inte står att finna? Snyggt jobbat! Måste läsa om en gång till! Dikterna tycks det finnas så många lager i som samspelar med resten av texten att jag inte säger något om dem förrän jag läst ytterligare några varv. Och jag tror jag förstår vad du menar om struntpratet, det som kändes som underbar satir vid första läsningen förvandlas på något sätt till is vid den andra. Antar att du sett vad PO Enquist skriver i sina memoarer att hände med hans skapande när han försökte följa tidsandan istället för sina egna erfarenheter ...
Tusen tack för en bok som väckt många tankar, och för privilegiet att få bolla några av dem mot dig.
Hej Henrik,
SvaraRaderaJag har laborerat en del med tidsaxlar jepp, tanken är att det ska kännas som om tiden är ur led, samtidigt som Oscar pratar en del om den nya fysiken!
Vad Oscars pappa säger om tidpunkten ska man nog inte fästa vikt vid: man kan märka att Oscar och hans föräldrar inte haft så mycket kontakt. Nils tycker att Figge och Oscars ex utgjorde dåligt sällskap och hävdar i stundens hetta att han och Margareta associerat till Figge och till Oscars ex när de upptäckt maskstölden. Men det säger inget om själva tidpunkten för stölden. Mer antyder det något om förhållanden och projektioner. Oscar kan man (antagligen) lita på här.
Helt rätt, jag luras lite, läsaren kan förledas att tro att det hela handlar om en stor släkthemlighet som man får svaret på. Men det är inte det som är grejen.
Jo, med dialogerna på bjudningen kan man skratta först och sedan känna en isande känsla. Med dikterna tänker jag att det är på samma sätt men tvärtom: man kan skratta åt dem för att de är absurda, men sedan läsa om dem och upptäcka att de inte är så ironiska.
Ja, P.O Enqvist skrev några mindre intressanta böcker, och en av dem som gjort stor lycka och betraktas som mycket bra tycker jag är m.el.m skräp. Men de halvpissiga böckerna är inte så många så han behöver inte oroa sig, det är en väldigt spännande förf.
Tack för dina synpunkter, jag tycker förstås att det är enormt roligt att diskutera Mäktig tussilago.
Hej igen - nu var jag inne din blogg (har inte hunnit) och upptäcker att du skriver om populärvetenskap. Vad roligt! Oscars dårskap består ju bland annat i att han talar om strängteorin och annat, eftersom han uppfattar det som att han hittat en helt ny världsbild. Jag kan erkänna att jag gick på det själv, medan jag skrev. *s*
SvaraRaderaHej igen,
SvaraRaderaTyvärr är det inte en blogg utan en gammaldags hemsida jag har, hoppas snart kunna uppdatera mig och bli lite interaktiv. Ledsen att jag inte svarat tidigare, men påsk, familj, besök av vänner, och ett andrakorrektur på en ny upplaga av en lärobok som låg och tittade argt på mig kom emellan mig och den tredje läsningen av Tussilago. Som under tiden kidnappats av en annan familjemedlem, som verkar lika tagen som jag ... Som kompensation anlände Myggor och Tigrar idag, och den tycks ju också ge en del att fundera över. Känns av någon anledning mycket roligare än Oksanens Utrensning, som jag köpte för några veckor sedan (innan hon fick priset, så fick jag sagt det också), men som har svårt att engagera mig fastän jag är intresserad av frågekomplexet nationaliteterna i Sovjet, andra världskriget och unionens sammanbrott. Kanske det som stör mig är en frånvaro av humoristisk glimt i ögat inför de allvarliga saker hon beskriver ... På återhörande när jag läst mer!
Blir det förresten något av din bakhuvudsidé om att lägga ut lite av undervisningen här på bloggen? För oss som är intresserade av skrivande, men sitter alltför mycket fast i annat för att komma iväg till kurser ...
SvaraRadera