"Gestaltning"

"Men som skönlitteratur betraktat är bokens största problem bristen på gestaltning". Crister Enander recenserar Stephen Mendel Enks roman Tre apor.
Jag har inte läst boken - men varför skulle man inte kunna recensera recensioner av böcker man inte läst? Ge mig ett enda hållbart argument mot det, utöver att jag borde göra annat just nu (vaccinera mig kanske, inte vet jag - skriva föredrag till Mexiko givetvis).
Gestaltning. Denna hängup. Om en kritiker inte gillar en bok går det alltid att ta till det där med bristande gestaltning eller "personerna genomgår ingen psykologisk utveckling".
Nu är det så här, att "gestaltning", som det används av kritikerna, för det mesta kan översättas med "filmiskt berättande". Alltså, att man ska se allt utifrån. Att det aldrig får stå: "Bertil fylldes av skräck", utan: "Bertil tryckte armarna mot sidorna och spärrade upp ögonen". Eller att man inte får skriva "Waltpurge saknade sin trädgård och kunde aldrig glömma hur ekorrarna hade kilat upp och ner för trädstammarna", utan "hennes blick var tom". Att man aldrig får kika in i huvudet på en person. Aldrig berätta, psykologisera eller förklara.
Men det här är i själva verket ett ganska sent litteraturideal. Renodlad "gestaltning", objektivt registrerande utifrån, dök upp framåt slutet av artonhundratalet. Men ytterst få realistiska författare, inte heller Flaubert, håller sig endast till "gestaltning". Går man till Balzac och Dostojevskij så berättar de utan dåligt samvete. En realistisk författare varvar filmiskt återgivna scener med förklaringar, resonemang, sammanfattningar: "detta hade hänt, därför tänkte hon så här".
För att inte tala om den psykologiska romanen: Madame de Lafayette och kompani på sextonhundratalet. Hur kom då det rent filmiska berättandet att bli ett så dominerande ideal att hela kullar av författarelever strängt blir tillsagda att de inte får berätta? Är inte risken att litteraturen blir ganska steril om man inte tar sig friheten att lämna det objektiva registrerandet? Låt gå för att pregnanta bilder som talar för sig själva är guld värda: "gestaltning" är ändå både vagt och begränsande som påbud.
Det finns medeltida noveller som framförallt består av berättande. Det torde bero på att novellen har ett muntligt ursprung från början. Att dra en anekdot. Novell kommer från italienskans novella, som betyder nyhet. Det är rätt svårt att tänka sig någon sitta vid den öppna eldstaden och dra en historia utan att berätta alls.
Nå, apropå att recensera recensioner av böcker man inte läst: "bristande gestaltning" är ett avfärdande som måste synas i sömmarna, och man måste vara medveten om att det finns många andra litterära traditioner än den strikt filmiska.