Din aforism fick mig att tänka på Knausgård och litteraturkritiker. Hur hanterar kritikerna en problematisk manlighet som den kommer i uttryck i romaner?
Litteraturkritiker Aase Berg recenserade Ulf Lundells "Vädermannen" och skrev följande:" Vädermannen är alltså ett utforskande av manlighetens motsägelsefulla förhållande till passivitet, där gränsen mellan ansvarslöshet och integritetsbehov är hårfin. Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten, att uppenbart vägra ta ansvar tyder däremot på bristande stake. Georg kan inte kanalisera kravet på manligt ansvarstagande genom fysiskt arbete eller genom att ta hand om sina barn, så han får agera försörjare och fejkpappa åt en massa yngre eller förvirrade kvinnor i stället. De kan alltid dumpas och alltså är det ett ansvar på låtsas. ”Den dom hatar är Vädermannen”, säger Georg och de som hatar är förstås kvinnorna: de hatar mannen som ibland vänder sig inåt, mot sin egen ensamhet. Och varför? För att Vädermannen förväxlar integritet med ansvarslöshet och kallar detta mischmasch för ”frihet”. Det är den infantila manlighetens lidande i ett nötskal."
Jenny Tunedal i Aftonbladet kommer att tänka på Ulf Lundell när hon läser Min kamp 2 och framför ungefär samma invändningar som Aase Berg: "Det som gör Knausgård intressantare än Lundell är inte bara att han är en skickligare stilist, utan också att Karl Ove faktiskt inte tar bilen ner i Europa när förälskelsens glöd falnar. Han stannar kvar hos sin stora, svåra kärlek Linda. Han hämtar på dagis, tillbringar ännu en själsdödande eftermiddag i lekparken. Och lyckas göra sina barn och sin fru till komplexa romangestalter; vackra, lysande projektioner."
En handlingskraftig traditionell familjefar som bejakar sina vårdande sidor är vad båda kvinnorna efterfrågar. Samt förmågan att göra kvinnogestalerna till vackra, lysande projektioner.
Jenny Tunedal som är positivt inställd till boken skriver vidare: "Romansviten Min Kamp kan förstås ses som ett enormt arbete med att skriva den egna (mans)kroppens, röstens och blickens text. Det är en både våldsam och smärtsam, rentav aggressiv, litteratur. Men jag uppfattar den inte som något undantag från samtida värderingar, snarare är den avläsbar som ett tydligt uttryck för vår tid."
Litteraturkritiker Mikaela Blomqvist är mer negativt inställd till boken och skriver i Göteborgs-Posten Kultur idag under rubriken "En studie i störd manlighet" följande: "Den autofiktiva genren känner vi alla väl vid det här laget men snarare än att få mig att associera till Lars Norén eller Maja Lundgren påminner mig Min kamp 2 om August Strindbergs En dåres försvarstal." Mikaela Blomqvist avslutar sin recension med orden: "Liksom i En dåres försvarstal får textens absoluta, näst intill absurda subjektivitet den effekten att det slår över i ironi. Beskrivningen av den galna kvinnan blir i stället till en studie i störd manlighet. Och det är ju onekligen intressant på sitt sätt, men stor konst är det i detta fall inte."
Lite komiskt med de moraliska tonfallen, jag har iofs bara slarvläst nu. Det är väl rätt många män som tycker att Sverige är ett fittland och att feminismen gått för långt. Hur normalt som helst. Ibland blir det godkänt (som Jönssons Livdikt) ibland inte. Kan vara dags för en diskussion om hur man mäter kvalitet. skrivet i den allra störstaste hast.
Magnus J: "En handlingskraftig traditionell familjefar som bejakar sina vårdande sidor är vad båda kvinnorna efterfrågar. Samt förmågan att göra kvinnogestalerna till vackra, lysande projektioner." Hihi. Jultomten.
Det blir lite lustigt med "han stannar hos sin stora kärlek" och "han går till dagis" - kritiken tar på sig ett uppfostrande uppdrag, ger godkänt åt uppförandet. Sen tycker jag det här är ganska tveksamt: "Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten".
Clam: ja, och fadersuppror är inte heller patriarkalt. Som ju Knausgård håller på med. Men patriarkalt är ett uttryck som används fel idag, ibland för motsatsen (t.ex just på drift-romantik, rockstjärnemyter osv). Johnny: jo, nu när blogger verkar så osäkert och skakigt kommer man att tänka på hur flyktigt allting är.
Ja, precis. Varför dessa moraliska tonfall? Ibland får jag känslan av att det är just begrepp som "Infantil manlighet" och "störd manlighet" som gör att böckerna heller inte anses vara stor konst. Stor konst = genuscertifierad konst? När Maja Lundgren skrev Myggor och Tigrar ansågs hon av somliga vara galen, eller hur? När Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård skriver böcker är det manligheten som är...infantil och störd.
OK, kanske definitionen av patriarkat blir för snäv om den helt utesluter fadersuppror. En patriark (ev. far) störtas och avlöses av en annan, det är ett patriarkalt mönster. Däremot tror jag Jessica Benjamin har en poäng när hon talar om broderskapssamhälle, att det efter franska revolutionen och "frihet-jämlikhet-broderskap" inte fanns patriarkat utan broderskap. Lite förenklat, inte en gube som bestämmer utan ett nätverk av brorsor. I alla händelser: patriarkat kan definieras på flera sätt, men man kan näppeligen hoppa över hedersbegreppet. Det är inte patriarkalt att skriva om sin familj, tvärtom. "Man talar inte illa om familjen utanför familjen". Strindberg var inte patriarkal när han skrev om äktenskap, sitt eget och andra. Långt därifrån. Patriarkala dygder: självkontroll, klarsyn, heder, fasthet, inte låta sig svepas med av passioner, helga privatlivet, vara plikttrogen, tjäna fosterland och familj, absolut inte ägna sig åt att dryfta sina känslor osv.
Mig också, eftersom det trillar in en del besökare därifrån. Ska jag gissa tre gånger beror det emellertid främst på att jag tog Johan Lundberg i försvar en gång, haha. Det finns ett konstigt nedlåtande tonfall mot honom, och jag har väldigt svårt för en viss typ av vänster. Vilket inte innebär att jag inte kommer att förinta folkpartiet, men det är en annan sak. Men, du har ju plupp! Är inte det nåt helt nytt?
Leroy: Det finns de som tagit väldigt illa upp av Mäktig Tussilago för att de menar att den är för obarmhärtig. Dn:s recensent, till exempel. Flammans skriver kanske mest att den inte berör honom. Jag kan ju inte hålla med om att det bara rör en liten krets, tvärtom tycker ju jag. Men varje läsare har självklar rätt till sin egen upplevelse.
Nej jag kan inte för mitt liv hålla med Flammans recensent om att det bara rör en invigd krets. Jag tillhör definitivt inte dessa kretsar utan är så långt ifrån dem som det nästan går. Men jag var helt fångad av romanen och kände igen mycket, en del bara från den allmänna tidsandan eller vad jag ska kalla det. Men den berörs vi alla av på ena eller andra sättet var vi än befinner oss. Annat förstod jag på ett mer direkt sätt.
Jag tycker den där sortens kritik påminner en hel del om den kritik Bergman drabbades av på sin tid. - Det är ju inga vanliga människor! - Varför ska vi bry oss om borgarbrackor? och en hel del till i samma stil. Jag förstod inte den sortens argument då och gör det inte nu heller.
Tack, Aud Djupaudga. Jag är skyldig dig en pocket förresten, du gissade ju rätt på signaturmelodin till Alias Smith and Jones. Inte glömt, har bara inte fått ändan ur arslet. Mmm, nu är det ju en hel del diskussioner om klass i boken, och även om själva middagsbjudningen utgörs av ett litet postmodernt stockholmsgäng, för det gör det ju, så finns det ju faktiskt Lemmy och Monique. Dessutom är pratet på bjudningen inte begränsat till en liten krets. För inte så längesedan var det någon politiker som pratade om skitjobb, hon bad om ursäkt sedan. I Mäktig Tussilago är det en person som talar om att hon inte gillar att man kallar vissa jobb för skitjobb. Till exempel. Jag känner igen det du skriver om kritiken mot Bergman för att han skildrade borgarbrackor, och det är förresten något liknande som Figge säger till Oscar - att han inte ska älta sin borgerliga bakgrund för det där har man hört nog av. Vilket inte gör saken mycket lättare för Oscar, förstås. En del tycker att det är jobbigt att Lemmy både är rasist och lite snäll och komisk och att han ändrar sig mot slutet för att det inte ska bli för mycket inavel i Sverige osv. Men jag har inget att beklaga mig över, goda recensioner för det mesta och en del uppskattar ju just de där brytningarna.
Det där med att Lemmy är både rasist och ganska snäll kan säkert vara väldigt jobbigt att ta för en del. Jag tycker mig minnas en del om det från recensionerna.
Det kom ut en roman för några år sen som hette Kalla det vad fan du vill. Även där förekom en typisk rasist som även var snäll och omtänksam. Boken klarade sig bättre undan kritik av den figuren vill jag minnas. Kanske för att han också framställdes som en så dum och omedveten lantis att hans figur inte riktigt togs på allvar av recensenterna. Jag vet inte, men skillnad var det på reaktionerna.
Den där pocketen ja. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag tävlar ju alltid av ren tävlingsinstinkt och drift att lösa gåtor. Jag har ju dessutom redan flera av dina böcker med dedikation i min bokhylla :) Men om du vill skicka en blir jag förstås väldigt glad. Jag tänkte att du i så fall kan skriva en dedikation till dotter min i stället. Det skulle nämligen bli en finfin julklapp sen. Jag mailar namn om du tycker det går bra.
Någon jämförde med Flauberts kalla människoporträtt. Jag råkar tycka att Flaubert är bra, så influensen är inprickad. Det finns de som gått och blivit mycket ledsna och tycker att jag är en mycket ond människa. Men när det gäller rec. i allmänhet vore jag tokot om jag kände mig missförstådd.
Det verkar så ja och även Gmail har drabbats. Konspirationsteorierna flyger omkring och alltihop är väldigt trist.
Det enda jag kan säga är att det i sammanhanget blir lite nostalgiskt att tänka på de hackare som på 80- och tidigt 90-tal hackade Pentagons dator och liknande. Fjuniga pojkar som satt hemma i pojkrummet och roade sig med att jäklas med makten. Det här är nåt helt annat och inte roligt alls. Men nåja, det förekom sånt här då också.
Apropå Flaubert så hade jag aldrig kommit på den jämförelsen. Kalla människoporträtt? Så har jag inte alls tänkt på det. Jag råkar älska Madame Bovary som jag tyckte var ett riktigt mästerverk. Den gick som TV-serie också för många år sen, tidiga 80-talet har jag för mig. Jag tyckte om den också men boken som jag läste senare är helt suverän.
Ja det är jättetråkigt - har inte sett de senaste konspirationsteorierna, själv har jag tänkt allt från Wikileaksanhängare som inte gillar att det existerar sexuallagstiftning, till Bin Ladinfreaks. och Kina m.fl som vill få nätet att krascha för att det är okontrollerbart med revolutionär potential. Flauberts lexikon över sin tids klichéer, en iofs inte färdig bok. Inskränkt pladder. Annars är likheten inte så stor tror jag (mer än: drömmar verklighet kraschar, Katarina något av en Madame B kanske...
Aforismes - 2.
SvaraRaderaJe vais me rendre encore une fois coupable de changement de sujet et donc de Haute Trahison, mais l'occasion l'impose.
Le journaliste M. Travaglio a commenté comme-ça les résultats des élections municipales d'aujourd'hui. Je trouve que c'est joliment dit
"Grazie Silvio
Nel momento della prova suprema, il nostro pensiero va a Silvio.
A furia di evocare il cadavere del comunismo, ha finalmente portato un comunista a sindaco della sua città.
A furia di chiedere un voto contro i magistrati, è riuscito a far eleggere un magistrato a sindaco di Napoli.
Grazie Silvio, avanti così"
Din aforism fick mig att tänka på Knausgård och litteraturkritiker.
SvaraRaderaHur hanterar kritikerna en problematisk manlighet som den kommer i uttryck i romaner?
Litteraturkritiker Aase Berg recenserade Ulf Lundells "Vädermannen" och skrev följande:" Vädermannen är alltså ett utforskande av manlighetens motsägelsefulla förhållande till passivitet, där gränsen mellan ansvarslöshet och integritetsbehov är hårfin. Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten, att uppenbart vägra ta ansvar tyder däremot på bristande stake. Georg kan inte kanalisera kravet på manligt ansvarstagande genom fysiskt arbete eller genom att ta hand om sina barn, så han får agera försörjare och fejkpappa åt en massa yngre eller förvirrade kvinnor i stället. De kan alltid dumpas och alltså är det ett ansvar på låtsas.
”Den dom hatar är Vädermannen”, säger Georg och de som hatar är förstås kvinnorna: de hatar mannen som ibland vänder sig inåt, mot sin egen ensamhet. Och varför? För att Vädermannen förväxlar integritet med ansvarslöshet och kallar detta mischmasch för ”frihet”. Det är den infantila manlighetens lidande i ett nötskal."
Jenny Tunedal i Aftonbladet kommer att tänka på Ulf Lundell när hon läser Min kamp 2 och framför ungefär samma invändningar som Aase Berg: "Det som gör Knausgård intressantare än Lundell är inte bara att han är en skickligare stilist, utan också att Karl Ove faktiskt inte tar bilen ner i Europa när förälskelsens glöd falnar. Han stannar kvar hos sin stora, svåra kärlek Linda. Han hämtar på dagis, tillbringar ännu en själsdödande eftermiddag i lekparken. Och lyckas göra sina barn och sin fru till komplexa romangestalter; vackra, lysande projektioner."
En handlingskraftig traditionell familjefar som bejakar sina vårdande sidor är vad båda kvinnorna efterfrågar. Samt förmågan att göra kvinnogestalerna till vackra, lysande projektioner.
Jenny Tunedal som är positivt inställd till boken skriver vidare: "Romansviten Min Kamp kan förstås ses som ett enormt arbete med att skriva den egna (mans)kroppens, röstens och blickens text. Det är en både våldsam och smärtsam, rentav aggressiv, litteratur. Men jag uppfattar den inte som något undantag från samtida värderingar, snarare är den avläsbar som ett tydligt uttryck för vår tid."
Litteraturkritiker Mikaela Blomqvist är mer negativt inställd till boken och skriver i Göteborgs-Posten Kultur idag under rubriken "En studie i störd manlighet" följande: "Den autofiktiva genren känner vi alla väl vid det här laget men snarare än att få mig att associera till Lars Norén eller Maja Lundgren påminner mig Min kamp 2 om August Strindbergs En dåres försvarstal."
Mikaela Blomqvist avslutar sin recension med orden: "Liksom i En dåres försvarstal får
textens absoluta, näst intill absurda subjektivitet den effekten att det slår över i ironi. Beskrivningen av den galna kvinnan blir i stället till en studie i störd manlighet. Och det är ju onekligen intressant på sitt sätt, men stor konst är det i detta fall inte."
Lite komiskt med de moraliska tonfallen, jag har iofs bara slarvläst nu. Det är väl rätt många män som tycker att Sverige är ett fittland och att feminismen gått för långt. Hur normalt som helst. Ibland blir det godkänt (som Jönssons Livdikt) ibland inte. Kan vara dags för en diskussion om hur man mäter kvalitet. skrivet i den allra störstaste hast.
SvaraRaderaMagnus J:
SvaraRadera"En handlingskraftig traditionell familjefar som bejakar sina vårdande sidor är vad båda kvinnorna efterfrågar. Samt förmågan att göra kvinnogestalerna till vackra, lysande projektioner." Hihi. Jultomten.
Kvinnor, alltså...
SvaraRaderaJag ska undvika ironi.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet blir lite lustigt med "han stannar hos sin stora kärlek" och "han går till dagis" - kritiken tar på sig ett uppfostrande uppdrag, ger godkänt åt uppförandet.
SvaraRaderaSen tycker jag det här är ganska tveksamt: "Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten".
Men hur torkar man sig med alla odödligheter som på bloggar och liknande bara präntas i digital form?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaClam: ja, och fadersuppror är inte heller patriarkalt. Som ju Knausgård håller på med. Men patriarkalt är ett uttryck som används fel idag, ibland för motsatsen (t.ex just på drift-romantik, rockstjärnemyter osv).
SvaraRaderaJohnny: jo, nu när blogger verkar så osäkert och skakigt kommer man att tänka på hur flyktigt allting är.
Ja, precis. Varför dessa moraliska tonfall?
SvaraRaderaIbland får jag känslan av att det är just begrepp som "Infantil manlighet" och "störd manlighet" som gör att böckerna heller inte anses vara stor konst.
Stor konst = genuscertifierad konst?
När Maja Lundgren skrev Myggor och Tigrar ansågs hon av somliga vara galen, eller hur?
När Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård skriver böcker är det manligheten som är...infantil och störd.
Om man ska ha normalitet som en parameter måste man först definiera vad som är icke-störd manlighet eller kvinnlighet.
SvaraRaderaOK, kanske definitionen av patriarkat blir för snäv om den helt utesluter fadersuppror. En patriark (ev. far) störtas och avlöses av en annan, det är ett patriarkalt mönster. Däremot tror jag Jessica Benjamin har en poäng när hon talar om broderskapssamhälle, att det efter franska revolutionen och "frihet-jämlikhet-broderskap" inte fanns patriarkat utan broderskap. Lite förenklat, inte en gube som bestämmer utan ett nätverk av brorsor.
SvaraRaderaI alla händelser: patriarkat kan definieras på flera sätt, men man kan näppeligen hoppa över hedersbegreppet. Det är inte patriarkalt att skriva om sin familj, tvärtom. "Man talar inte illa om familjen utanför familjen". Strindberg var inte patriarkal när han skrev om äktenskap, sitt eget och andra. Långt därifrån.
Patriarkala dygder: självkontroll, klarsyn, heder, fasthet, inte låta sig svepas med av passioner, helga privatlivet, vara plikttrogen, tjäna fosterland och familj, absolut inte ägna sig åt att dryfta sina känslor osv.
Det är väl med romantiken som det börjar gå utför med det patriarkala.
SvaraRaderaLite löst tänkt här.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaClam: flera möjliga, just det.
SvaraRaderaMaja unvik inte ironi när den är tillämplig. (ref 31 Maj 11.21)
SvaraRaderaDin blogg har en länk från Axess blogg. Det gläder mig!
Mig också, eftersom det trillar in en del besökare därifrån. Ska jag gissa tre gånger beror det emellertid främst på att jag tog Johan Lundberg i försvar en gång, haha. Det finns ett konstigt nedlåtande tonfall mot honom, och jag har väldigt svårt för en viss typ av vänster. Vilket inte innebär att jag inte kommer att förinta folkpartiet, men det är en annan sak.
SvaraRaderaMen, du har ju plupp! Är inte det nåt helt nytt?
Aforism - Hexameter o Grötrim: http://www.flamman.se/maktlos-uppgorelse-som-bara-ror-de-invigda
SvaraRaderaLeroy: Det finns de som tagit väldigt illa upp av Mäktig Tussilago för att de menar att den är för obarmhärtig. Dn:s recensent, till exempel. Flammans skriver kanske mest att den inte berör honom. Jag kan ju inte hålla med om att det bara rör en liten krets, tvärtom tycker ju jag. Men varje läsare har självklar rätt till sin egen upplevelse.
SvaraRaderaPovero Zamenhof, che bel monologo.
SvaraRaderaNej jag kan inte för mitt liv hålla med Flammans recensent om att det bara rör en invigd krets. Jag tillhör definitivt inte dessa kretsar utan är så långt ifrån dem som det nästan går. Men jag var helt fångad av romanen och kände igen mycket, en del bara från den allmänna tidsandan eller vad jag ska kalla det. Men den berörs vi alla av på ena eller andra sättet var vi än befinner oss. Annat förstod jag på ett mer direkt sätt.
SvaraRaderaJag tycker den där sortens kritik påminner en hel del om den kritik Bergman drabbades av på sin tid.
- Det är ju inga vanliga människor!
- Varför ska vi bry oss om borgarbrackor?
och en hel del till i samma stil. Jag förstod inte den sortens argument då och gör det inte nu heller.
Tack, Aud Djupaudga. Jag är skyldig dig en pocket förresten, du gissade ju rätt på signaturmelodin till Alias Smith and Jones. Inte glömt, har bara inte fått ändan ur arslet. Mmm, nu är det ju en hel del diskussioner om klass i boken, och även om själva middagsbjudningen utgörs av ett litet postmodernt stockholmsgäng, för det gör det ju, så finns det ju faktiskt Lemmy och Monique. Dessutom är pratet på bjudningen inte begränsat till en liten krets. För inte så längesedan var det någon politiker som pratade om skitjobb, hon bad om ursäkt sedan. I Mäktig Tussilago är det en person som talar om att hon inte gillar att man kallar vissa jobb för skitjobb. Till exempel.
SvaraRaderaJag känner igen det du skriver om kritiken mot Bergman för att han skildrade borgarbrackor, och det är förresten något liknande som Figge säger till Oscar - att han inte ska älta sin borgerliga bakgrund för det där har man hört nog av. Vilket inte gör saken mycket lättare för Oscar, förstås. En del tycker att det är jobbigt att Lemmy både är rasist och lite snäll och komisk och att han ändrar sig mot slutet för att det inte ska bli för mycket inavel i Sverige osv. Men jag har inget att beklaga mig över, goda recensioner för det mesta och en del uppskattar ju just de där brytningarna.
Det där med att Lemmy är både rasist och ganska snäll kan säkert vara väldigt jobbigt att ta för en del. Jag tycker mig minnas en del om det från recensionerna.
SvaraRaderaDet kom ut en roman för några år sen som hette Kalla det vad fan du vill. Även där förekom en typisk rasist som även var snäll och omtänksam. Boken klarade sig bättre undan kritik av den figuren vill jag minnas. Kanske för att han också framställdes som en så dum och omedveten lantis att hans figur inte riktigt togs på allvar av recensenterna.
Jag vet inte, men skillnad var det på reaktionerna.
Den där pocketen ja. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag tävlar ju alltid av ren tävlingsinstinkt och drift att lösa gåtor.
Jag har ju dessutom redan flera av dina böcker med dedikation i min bokhylla :)
Men om du vill skicka en blir jag förstås väldigt glad. Jag tänkte att du i så fall kan skriva en dedikation till dotter min i stället. Det skulle nämligen bli en finfin julklapp sen.
Jag mailar namn om du tycker det går bra.
Gör så!
SvaraRaderaNågon jämförde med Flauberts kalla människoporträtt. Jag råkar tycka att Flaubert är bra, så influensen är inprickad. Det finns de som gått och blivit mycket ledsna och tycker att jag är en mycket ond människa. Men när det gäller rec. i allmänhet vore jag tokot om jag kände mig missförstådd.
SvaraRaderaDet lär vara massor av hackers, kapare och andra marodörer på nätet nu, bland annat Facebook är attackerat.
SvaraRaderaDet verkar så ja och även Gmail har drabbats. Konspirationsteorierna flyger omkring och alltihop är väldigt trist.
SvaraRaderaDet enda jag kan säga är att det i sammanhanget blir lite nostalgiskt att tänka på de hackare som på 80- och tidigt 90-tal hackade Pentagons dator och liknande. Fjuniga pojkar som satt hemma i pojkrummet och roade sig med att jäklas med makten. Det här är nåt helt annat och inte roligt alls.
Men nåja, det förekom sånt här då också.
Apropå Flaubert så hade jag aldrig kommit på den jämförelsen.
Kalla människoporträtt? Så har jag inte alls tänkt på det. Jag råkar älska Madame Bovary som jag tyckte var ett riktigt mästerverk.
Den gick som TV-serie också för många år sen, tidiga 80-talet har jag för mig. Jag tyckte om den också men boken som jag läste senare är helt suverän.
Ja det är jättetråkigt - har inte sett de senaste konspirationsteorierna, själv har jag tänkt allt från Wikileaksanhängare som inte gillar att det existerar sexuallagstiftning, till Bin Ladinfreaks. och Kina m.fl som vill få nätet att krascha för att det är okontrollerbart med revolutionär potential.
SvaraRaderaFlauberts lexikon över sin tids klichéer, en iofs inte färdig bok. Inskränkt pladder. Annars är likheten inte så stor tror jag (mer än: drömmar verklighet kraschar, Katarina något av en Madame B kanske...