"Vassa eggar
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet"
lyder en vacker och trösterik rad ur Lars Gustafssons senaste diktsamling Elden och döttrarna. Strofen påminner om Tranströmers förhoppningsfulla metafysik, men även om den gamla kinesen Lao-tse ("en skarpt slipad egg blir snart snö")
och inte minst påminner den om Tegnérs dikt Det eviga (efter vilken det flutit oerhört mycket våld under bron):
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Vems våld som är gott och vems som är ont tvistar fortfarande de lärde om.
Du är ingen författare. I dina böcker kränker du öppet folk som man fattar har gett dig inspiration att skriva din bok. Smutsiga människa. Såna som du får mig att hata hur mitt eget folk agerar mot varandra!!!
SvaraRaderaVilket folk är det?
SvaraRadera