Blågult

Tillfälligt avbrott i pausen.
Jag känner på mig att ni kära läsare har gått och hoppats på att jag ska skriva lite mer om försvars-och säkerhetspolitik, och då i synnerhet kommentera Expressens utspel från den sjuttonde denna månad: "Varning för blågul försvarsnostalgi". Så jag offrar mig och en ledig fredagkväll, inga storstilade krogrundor var inplanerade ändå, för en liten retorisk utsvävning.

Först av allt en inkonsekvens. "Blågult" används i ledarartikeln i pejorativ bemärkelse. Nationalism vet alla att det inte är bra eftersom det upprepade gånger i världshistorien har lett till krig, och ledarskribenten begagnar sig av detta faktum för att beskriva sina debattmotståndare som nostalgiker med "hemlängtan", de är "inkrökta" och ropar på "ett återtåg till det svenska och det gamla" och till "de blågula kasernerna". Det svenska och det gamla och inkrökta handlar alltså om en återgång till territoriellt försvar plus insatser i FN:s regi, men inte under Nato-flagg. Skribenten smyger även in ett underförstått påstående att ett ja till territoriellt försvar men nej till långtgående operationer utomlands skulle vara antifeministiskt, då hon kallar det "backlash".
Det djärva och framtidsinriktade är enligt skribenten istället att "försvara Sverige mot komplexa hot både hemma och långt borta". Inkonsekvensen är förstås att det fortfarande påstås vara det blågula Sverige som försvaras. Både hemma och långt borta, vad menas med det? På vilket sätt Sverige försvaras genom krig i Afghanistan förklaras aldrig (om det "komplexa hot" det talas om är terrorism, så ökar tvärtom risken genom operationer som skapar större oroshärdar än tidigare, som inte har stöd hos befolkningen och ofta är folkrättsligt tveksamma. Expressens ledarsida har för övrigt tidigare framfört åsikten att Sverige även borde ha deltagit i Irakkriget).

Sverige ska knyta tätare band med sina allierade, Nato, för att det är "tillsammans med dessa länder som vi kommer att strida i varje tänkbart militärt scenario i vår del av världen", fortsätter skribenten. Men hon har redan avfärdat att Ryssland skulle kunna utgöra ett hot, så vilka strider hon menar att Sverige ska delta i vår del av världen förblir oklart.

Syftet med artikeln är att det ska stå ett löjets skimmer kring blågula kaserner i Sverige, medan det framstår som djärvt och modernt med samma kaserner på annan ort.
Men det finns en ljusglimt i denna artikel, som kan båda gott för framtiden. Den hävdar att tvivlen på Sveriges riskabla, nyckfulla och godtyckliga "fredsinsatser" utanför FN:s regi nu har börjat sträcka sig från höger till vänster. Så kanske de "väljare som förtjänar bättre" (som skribenten uttrycker det, utan att nämna att majoriteten i Sverige faktiskt är emot både Afghanistankriget och en Natoanslutning) kan hoppas på att politikerna har börjat lyssna.

Man kanske kan säga att det Vietnamkriget var för en generation, var Irakkriget, Afghanistankriget och Guantánamobasen för mig. Om Sverige har bestämt sig för att hoppa på fel tåg i fel tid, tänker jag göra allt för att förhindra det.


Eventuella unga läsare av bloggen minns nog inte TV:serien Någonstans i Sverige, men det går ju alltid att googla. Det här är inget populistisk-patriotiskt utspel, jag tänkte bara att jag skulle ha något slags musik och den här fick duga.