Burn, tansebissing, burn

Nu när faran förhoppningsvis, peppar peppar, är över kan jag berätta att jag legat ganska risigt till några dagar på grund av att amalgamet i en tand hade gjort en spricka i benet. Ingenting syntes på röntgenplåtarna, tand och tandkött var friska men det gjorde ändå vansinnigt ont och svullnade upp i ena kinden, på utsidan av halsen och en bit ner på bröstet. Först när amalgamet i den tand som det onda kom ifrån hade avlägsnats upptäcktes sprickan och det var ju tur - jag fick massor med antibiotika, annars hade det kunnat gå illa, för finns det en spricka i tandbenet så kan bakterierna gå rakt ut i blodet.
När jag kom hem efter att ha fått tanden avlägsnad (har ändå aldrig gillat den där tanden, bland annat på grund av att det är så mycket amalgam i den - när jag var liten var nämligen skoltandläkarna övernitiska, ett litet hål borrades gärna större och sen öste man på med metall), nå, tanden stretade emot en hel del men ändå måste jag säga att det var en process under vilken jag var oerhört ståndaktig, jag begrep på tandläkaren och sköterskan att det hela var allvarligt men det gjorde inte så värst ont och jag var angelägen om att bli av med tanden, så jag härdade ut. När jag kom hem funderade jag lite på varför jag inte brydde mig om att man hade ryckt ut en tand på mig. Jag borde ju vara ledsen. Min första tand som måste ryckas.
Men näe. Jag undrar om jag kanske inte är så rädd för döden.
Hur som helst så somnade jag. Det tyckte jag att jag var värd. När jag gick på återbesök nästa dag var tandläkaren och sköterskan oroliga - de hade ringt flera gånger eftersom de glömt att varna mig, om jag fick feber måste jag åka till akuten på stört. Men jag hade sovit och för övrigt svarar jag aldrig om jag inte känner igen telefonnumret.
Det syns inte riktigt på bilden från i förrgår hur uppsvullen jag var, förresten så är jag inte riktigt återställd ännu men det känns som om penicillinet är på väg att vinna striden.
Rubriken anspelar på Burn, motherfucker, burn, det är väl inte direkt heavy metal men...

I bakgrunden skymtar Tischbeins teckning av Goethe när han hänger i ett fönster i Rom.


Tillägg: ett sammanträffande: jag kommer aldrig att haka på den "autofiktiva trenden", jag räknar inte M&T till den eftersom den inte hör dit. Men det händer ibland att jag sneglar vad jag skrivit i gamla dagböcker samma datum och av en slump valde jag året 1978, då jag den 27 mars skrev att jag inte var rädd för döden.
Så, nu ska jag inte skriva något förrän språket återvänt.