Tack för visat tålamod med den lilla bloggpausen, och för det benägna biståndet med länkar till intressanta artiklar.
Bloggen har fått nya läsare så jag funderar på något slags "introduktion till Gaggböle", som kanske kunde underlätta navigeringen; det är t.ex både tillåtet och välkommet att kommentera gamla inlägg, eftersom tiden är rund och diskussioner sällan eller aldrig kan bli riktigt "färdiga".
Kommentarfälten är lika viktiga som inläggen, och det går bra att "slänga in ett lingonben", som det kallas i bloggen när man är OT.
Här tänker jag försöka samla ihop lite trådar från de senaste diskussionerna.
Vad är skillnaden mellan ett mediedrev och en kritikstorm?
Att många är kritiska räcker inte för att det ska kallas drev. Det bör finnas en redaktionell förankring, chefer ska vara inblandade, det ska gå att ana sig till att det förekommit överläggningar och beslut på att ge sig på en person i samlad tropp. Uppslutningen bör vara bred. Det uttalade eller underförstådda syftet ska vara att avsätta den det berör. Finns det en sakfråga i botten så ska den framställas som synnerligen samhällsviktig, men till skillnad från kritikstormen går drevet till personangrepp, och inte sällan är sakfrågan antingen uppförstorad eller förvrängd.
OK, jag tror inte att det är synd om den nya kulturministern, och det har funnits värre och längre drev i världshistorien, men det intressanta i det här sammanhanget är att medierna har gått ihop i ett slags utpressningsaktion. De har pucklat på henne för att få mer pengar till sig själva.
En kulturminister har många uppgifter. För en grönröd regering borde det viktigaste vara att bredda kulturen, satsa på folkbildning, verka för att kultur och bildning når ut. Men sådant har låg prioritet för journalisterna, som oroar sig för sig själva.
Drevpudelns kärna var presstödet (och kanske en sänkning av reklammomsen på nätet: att "få ordning på skattesatserna" som en en skribent i tidningen Journalisten skrev).
Mönstret är tydligt, jag drar det i repris:
Från Maria Schottenius ord, strax efter regeringsbildningen: "Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien".
Redan här är det iögonenfallande att kulturen beskrivs som en bisak, och att det är pengar till de existerande mediehusen som efterfrågas.
Hos andra debattörer har man sett en rädsla att mp:s lätt anarkistiska förslag om stöd till oberoende nättidningar och bloggar ska slå igenom (skräcken för konkurrens från "pissrännan" är stor inom traditionella medier).
Dittills hade den nya kulturministern blivit förlöjligad och ifrågasatt, bland annat p.g.a Disneyklubben, men i TV-debatter och annorstädes samsades debattörerna om att hon åtminstone skulle få en chans - hon var ett oskrivet blad. Schottenius öppnade till och med för att hon skulle få äran att kanoniseras som medieräddare.
Vändpunkten kom i och med interpellationsdebatten i Riksdagen den 21 oktober. Alice Bah Kuhnke lovade nämligen inte höjt presstöd, vilket var vad journalisterna ville höra.
Ett par dagar senare startade drevet, och jag antar att det på något vis var samordnat. En intervju i P1, då jag tyckte att Alice Bah Kuhnke gjorde bra ifrån sig, döptes till "mardrömsintervjun" av tidningen Resumé. Därefter kom kraven på avgång. Marken gungade under kulturministerns fötter, sades det.
Kraven på avgång hade olika motiveringar: att kulturministern inte är tillräckligt medietränad, att hon "saknar kulturell kärna", att hennes musiksmak är för ålderdomlig, att hennes religiositet är moraliskt dubiös, att hon ingenting kan, att hon borde ha bejublat SVT:s strykning i Pippi Långstrump, att hon inte har svar på "det som bygger en nation" - men inget av allt detta var drevpudelns kärna, utan det var kravet på pengar.
"Minut för minut skalas löken. Vi hör att det är tomt där inne och vi gråter", skrev en sunkig skribent i Expressen.
Uppslutningen gick från höger till vänster. DN:s übermediokre kulturchef Björn Wiman hånade en artikel han just publicerat, Åsa Linderborg insinuerade att "vi" (media) minsann vet saker om den nya ministern som vi (hittills?) avstått från att publicera.
Här börjar det lukta kulturcamorra.
Är det här bara lite ankdammstjafs, eller är det ett demokratiproblem?
De hierarkiska och kollegiala mediehusen har agerat i egen sak, det är välbärgade personer som har missbrukat sin makt, och de stora orden om demokratiska värden har varit tomma.
* * *
Jag har sysslat med lite andra saker, till exempel har jag recenserat ett lexikon över oöversättliga begrepp: Untranslatables: a Philosophical Lexicon, i tidskriften med andra ord. Detta kommer jag säkert att återkomma till.
Bra sammanfattning. Jag funderar på det där med löken. Är det tomt i en lök? Tja, ja jag vet inte.
SvaraRaderaEtt solklart fall av mobbing är det i alla händelser.
De här kvinnliga jazzmusikerna från 40-talet ser ju ut som filmstjärnor allihop.
T.S Älgot
Det finns ett antal lökmetaforer som skribenten kan tänkas anspela på. "Människan är en lök som fjällar", t.ex.
RaderaMen det här är ju en taskig bild. "Vi" (drevmakare brukar hellre använda vi-formen än jag-formen) HÖR att det är tomt i löken, och därför gråter vi. Stilvärde noll.
Ja, det nämns ju i videon om kvinnliga swingartister som jag la ut här - att det ställdes krav på de kvinnliga musikerna att de skulle se ut som starlets. Så visst kan det ha funnits andra musiker som inte hade utseendet för sig, men som spelade ännu bättre.
Kvinnliga swingartister är en ganska ny upptäckt för min del. Det började med att jag av en slump hittade en cd med Cab Calloways syster, Blanche Calloway, för några år sedan. Ja det var före YouTube, nu läggs mer och mer ut där, och det är fantastiskt alltså.
RaderaAtt media numera har förvrängda, uppförstorade och tvivelaktiga motiv – där håller jag fullständig med dig. Givetvis finns inte någon direkt saklig grund längre eftersom dreven upplevs som ihåliga med kårintressen eller med högst personliga motiv i vågskålen. Alla dessa triviala ”affärer” såsom att inte ha betalat TV-avgiften (Cecilia Stegö Chilò), köpt Toblerone (Sahlin) känns mera som skenmanövrar och att man silar mygg samtidigt som man sväljer kameler. Varför får man intrycket att drevet mot både Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò har mera att göra med att de var journalister än själva skälen de föll på? Jag menar, vid den tiden fanns det väl ett flertal journalister som använde sig av svart arbetskraft och motviljan att betala tv-licens var väl, såvitt jag förstår, ett aktivt politiskt ställningstagande inom Moderaterna. Sedan har vi frågan om hur drevet kunde gå igång så snabbt, båda avsattes på rekordtid (8 respektive 10 dagar). Även om jag inte försvarar någon av dem, så tycker jag hela affären luktar avundsjuka och ett i förväg organiserat drev som egentliga skäl till deras avgångar. Svart arbetskraft och bristande betalningsvilja var mera svepskäl.
SvaraRaderaSamma svepskäl torde också gälla Mona Sahlin. Ett annat exempel på grumligt skäl (som också kan tänkas omfatta drev) är personliga hatkampanjer. Exemplet kommer från journalisten Hanne Kjöller (från artikeln ”Ett karaktärsmord” i Dagens Media 2013-09-25). Hanne Kjöller är upprörd över hur journalisterna Nils Hansson och Janne Josefsson använder SVT:s kanaler för att angripa henne.
– Det visar att de inte kan ta kritik. Det är ett enormt maktmissbruk, ett karaktärsmord på mig, säger hon och fortsätter:
– Jag kommer ta mig fan att skriva om det här, det ska de ha klart för sig. Men, jag kommer inte att göra det i Dagens Nyheter, jag använder inte min tidning till personliga vendettor – till skillnad från dem.
Så med ovanstående skäl i åtanke så är det inte orimligt journalistiken idag inte enbart är nyhetsdriven/underhållningsdriven utan mera handlar om och utgår från följande:
- Hämnddriven journalistik.
- Avundsdriven journalistik.
- Nonsensdriven journalistik.
- Stölddriven journalistik.
- Maffiadriven journalistik
I artikeln "Lokala journalister lika viktiga som brandkåren"( i tidningen Journalisten 2014-05-16) kan vi finna något att jämföra med. Om brandkåren skulle fungera som journalistkåren hade vi haft en brandkår som arbetat enligt följande:
- Hämnddriven brandsläckning? (Brandkåren släcker bränder hos personer de favoritiserar eller som har makt och inflytande, om någon förorättar brandkåren och denne inte har för mycket makt och inflytande så tänder brandkåren eld på huset och låtsas släcka)
- Avundsdriven brandsläckning? (Brandkåren släcker inte bränder hos personer de är avundsjuka på, eller som inte betyder något, ibland spolar de vatten på de avundsvärdas hus i förhoppningen att det ska ruttna)
- Nonsensdriven brandsläckning? (Brandkåren spolar vatten på slumpmässigt valda hus av ren tristess och i förhoppningen att det skall hända något)
- Stölddriven brandsläckning ? (Brandkåren stjäl de senaste slangarna och annan brandutrustning ifrån allt och alla, men framförallt från USA och Storbritannien. De har ingen aning om hur utrustningen fungerar, men den känns fräck och måste prövas i slumpmässigt valda förorter)
- Maffiadriven brandsläckning? (Brandkåren anstiftar bränder för att sedan släcka dem när politikerna lovat mer pengar)
Det finns några som redan har varit inne på detta tidigare, men huvudproblemet är att den samhällsfunktion som journalistkåren en gång fyllde, numera korrumperats till den grad att journalisterna i många stycken har förvandlats till sin motsats: desinformatörer när de skall upplysa, maktfullkomliga eller maktens språkrör där de ska avslöja makten, myglare där man minst förväntar det osv. Detta tror jag människor är upprörda över.
Sigvard Marjasin är det första exemplet på orättfärdigt drev jag kommer på, jag har för mig att han aldrig fick ordentlig upprättelse sedan heller. Det finns säkert tidigare exempel, men undrar om drevet mot Marjasin inte är ett av de värsta.
RaderaMedierna brukar väl försvara sig med "allmänintresset": t.ex att en landshövding blivit misstänkt för att ha försummat redovisningen av representationskvitton har ett allmänintresse. Jodå, en eller ett par sakliga artiklar. Han blev åtalad, han blev friad.
Men medierna upprättar ju sina egna domstolar.
En del har nog med underhållningsvärdet att göra, det kan nog jämföras med amfiteaterns publiksuccéer,då man slängde (hoppsan) kristna till rovdjuren, eller skampålar och offentliga avrättningar som barn och vuxna samlades kring: syndabocken fyller funktionen att få alla andra att samsas i en mysig gemenskap (René Girards Syndabocken är en bok jag diskuterar ibland här, den är jättebra).
Allt det här bidrar till politikerföraktet. Småttigheten i anklagelserna uppmuntrar till ett slags småsint pöbelmentalitet, och skymmer större frågor.
Jag menar inte att det nödvändigtvis borde bli drev mot sossar som övergår till att bli konsulter åt riskkapitalbolag, rättare sagt tror jag det är dags för drevens struktur att vittra samman. Men att man silar mygg och sväljer kameler, det kan man gott säga.
Hemskt rolig jämförelse med brandkåren :D
RaderaAffären Hanne Kjöller mot Janne Josefsson har jag noll koll på, det ger ett rörigt intryck när jag försöker läsa på.
Det är viktigt med lokaljournalistik. I artikeln du nämner säger en person att den politiska makten måste ha rätt att kräva av de kommersiella bolagen att de ombesörjer att det finns lokala redaktioner. Det är ju mediehusen själva som gör sina prioriteringar; på debatten kan det ibland låta som om det är en eller annan regering som lägger ner lokalredaktioner.
RaderaDet paradoxala är att det idag, i och med de nya digitala medierna, skulle kunna vara både billigt och smidigt att upprätta lokalredaktioner. Att underlätta för oberoende aktörer att starta eget kunde vara en väg att gå. De existerande mediehusen har faktiskt pengar, men de är kolosser som inte vet att rätta munnen efter rmatsäcken :-)
"Det är dags för drevens struktur att vittra samman".
RaderaHandlar det inte även om en för stor maktkoncentration till ett ganska litet antal opinionsbildare? Om vi tittar på exemplen Björn Wiman, Åsa Linderborg, Maria Schottenius, så framstår det som orimligt att de har ett sådant nätverk att de kan säga "vi" - din iakttagelse att drevmakare uttalar sig i vi-form och inte jag-form är mycket talande.
Jag håller fullständigt med dig om att mediehusen är hierarkiska och kollegiala. Problemet är strukturellt.
Samtidigt vill jag säga till traditionella mediers försvar att det finns en hel del god journalistik också. Allt är inte avund och nonsens. Men Sverige är ett litet land...
Gammal frilansare
Japp, det kan vara bra att se upp med "vi". Vilka vi?
RaderaDet här gäller för allt från "Därför gillar vi Sopranos", "Vår självbild är sig inte lik efter Sex and the City", alltså lättsamma artiklar, till mer allvarligt syftande ("Vi måste gå med i Nato").
Återkommer med ett inlägg som kanske kommer att heta Vilka vi?
Yrsäkta det sena och korta svaret, återkommmer!
Ja, detta "vi" är oerhört avslöjande och fascinerande när det kommer till drev- och kampanjjournalistik. En utstuderad metod att manipulera opinionen att harmonisera med egna agendor.
SvaraRaderaJa, i vissa fall kan det nog handla om ett slags slentrian - en kåranda som är så självklar att "vi" (som alltså inte inbegriper läsaren) känns som ett naturligt pronomen att ta till. Vi vet saker. Vi gråter. Vi är rädda.
RaderaEtt kusligt vi.
Radera