tisdag 24 september 2019

Personlighetsmarknaden

Tittar inte på Gokväll och gissar att bokpratet där är lite för gemytligt för min smak men producentens uttalande om att kritiken skulle ersättas av författarbesök är helt klart ännu ett utslag av ikoniseringen av författarrollen, the personality, och showen runt litteraturen (det finns till och med flera fotografer som specialiserat sig på att fotografera författare, en bagatell kan tyckas men den bisarra cirkusen runt författare är ... ett samhällsproblem ).
Med tanke på att uttolkning av litteraturen är läsarens och inte författarens jobb, och med tanke på att rätt få författare är bra på att prata om sina böcker, många vill inte ens styra läsaren, så är den här eskalerande personlighetsmarknaden bara ett senkapitalistiskt kristecken. Så gott som alla vill bli författare (en statistisk undersökning har väl visat att varannan eller var tredje person skulle vilja vara författare, med det stora utbudet av skrivarkurser och inte minst det obegränsat stora digitala utrymmet är det tänkbart att det kan bli så - och det är bra på så vis att det på sikt kommer att leda till en total demokratisering och avikonisering av författaren, till skillnad från dagens personkult). Att intervjua en författare i en TV-soffa kan då ge sken av intimitet och "beröringsmagi", om det nu heter så. I stället för att tala om litteratur kan man tala om "hur man blir författare", "hur ser din skrivprocess ut".
Jag var på en tillställning förra hösten där det ingick att de deltagande författarna skulle ställa upp på selfies som besökarna kunde lägga ut på facebook. Nu hade ingen av besökarna riktigt så bad taste, så PR-tricket föll platt till marken. Ett par författare satt som knoll och tott på scenen och pratade om hur härligt det är att mysa med korret, de delade generöst med sig av sin författarvardag. Besökarna på eventet var alltså snarare kannibaler än bildningskonsumenter, mer voyörer än läsare, och
kanske ville de alla också egentligen bli författare. Varför skulle det annars vara intressant att veta hur folk gör när de sitter på en stol och skriver? Andra författare lägger ut fina bilder på sina skrivbord på facebook. ÅÅÅÅ vad fint
Så kan det gå. Fetischism.

31 kommentarer:

  1. Råkade se en del Babel i söndags och det var faktiskt mera
    intressant än jag hade trott/väntat mig ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok kul. Jag har inte sett senaste Babel, men ska kolla in det.
      Jo i ett litteraturprogram kan det vara helt ok med författarintervjuer, jag reagerade nog mest på att Gokväll tänkte börja köra med det också.

      Radera
  2. Jo det är synd om oansenliga eller blyga författare som inte gör sig i rutan. Fast de flesta idag verkar medietränade. jAG Kollar Malou ibland, nya författare varje dag, alla är ena jävlar på att prata om sina böcker tycker jag.
    Läste en bok om Medialiseringen av författarrollen en gång. Den var bra. Men har totalt glömt titel och författarens namn
    Zigge

    SvaraRadera
  3. Det här inlägget låter säkert skitsurt. Men jag måste helt enkelt tänka bort den där apparaten. OCH sluta läsa kulturdebatt. Snälla bloggens slöläsare, säg ifrån om jag börjar bråka om kritik/kulturdebatt osv. Det är de inläggen som brukar vara mest populära men om jag inte slutar tar det för mycket energi från annat. Det är meta. Det är motviljan mot att vara Författare. Även Knausgård skriver om motviljan mot att vara Författare. Nästan alla utom de som tycker att det är myspys.
    Godnatt, jag ska lägga ut ett rart och lustigt litet inlägg eller en pausbild med musik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite grann en litterär Gretaeffekt, kantänka. Ikväll på väg hem från jobbet såg jag omkring mig som om det var den sista stunden före den totala världskatastrofen, det var en förhöjd och vemodig känsla.
      Vi får se hur det går, jag har nog alltid snarare trott att slutet
      kommer med krig än med miljökatastrof. Men vem vet, den så kallade civilisationen kanske segar på i flera tusen år till?

      Radera
    2. Verutschkow: å, nu har jag sett. Athena Farrokhzad var fantastisk. Framförallt verkar ju nya diktsamlingen väldigt bra.

      Radera
    3. Okej, jag försöker lämna litteraturdebatten. Du har skrivit en del litteraturkritik och jag ställer därför frågorna till dig.
      En författare skriver bok om sina vardagar, om tidningar han läser, om tv-program han ser på, och radioprogram han lyssnar på. Och han kommenterar detta. Mycket av bokens innehåll består alltså av författarens åsikter om bland annat politik och media. Skall då inte dessa åsikter kommenteras, värderas och bedömas av kritikern i en recension? Richard Sörman docent i romanska språk gör just detta i sin recension och hävdar att författaren befinner sig i en mainstreammediafilterbubbla (långt ord) och önskar sig vidgade perspektiv hos författaren. Som jag tolkar hans recension så förlorar boken i kvalité på att befinna sig i denna bubbla.
      Hur ska man som kritiker förhålla sig till en bok som handlar så mycket om författarens autentiska åsikter?
      Recensionen finns här:
      https://detgodasamhallet.com/2019/05/26/richard-sorman-kare-ulf-lundell-las-inte-bara-mainstreammedia/

      Radera
    4. En kritiker kan nog välja olika ingångar till en bok som består mycket av reflektioner om politik och media, det är helt all right för en kritiker att vara tydlig med sina egna åsikter när han eller hon bråkar med en författares åsikter. Till exempel hade det varit helt ok att recensera Athena Farrokhzads diktsamling och även bemöta åsikterna med sina egna åsikter( nu har jag inte läst den nya, den första boken Vitsvit var polyfon och långtifrån ideologiskt taktfast som jag minns den, men dessutom var den nästan ett kollage av andra dikter, vilket kritikerna nog borde ha uppmärksammat). OK om Lundell gruffar lite i stil med hur jag gruffar i bloggen (har alltså inte läst boken) så har en kritiker rätt att bråka tillbaks. Jag har skummat recensionen du länkar till, den blir ju lite väl polemisk och jag håller inte med om recensentens egna åsikter, men den innehåller även annat och ger en helhetsbild av Lundells Vardagar. Efter att ha skummat alltså, är det mitt intryck att det blir lite mycket politisk polemik i recensionen.

      Radera
    5. Det är få som vågar säga vad de tänker, Anonym. Därför kränger landet från den ena konformismen till den andra och tillbaks igen.

      Radera
    6. Ja exakt! Richard Sörman är trots allt väldigt tydlig och ärlig i sin recension. Han hade ju kunnat benämna Lundells åsikter som "gubbgnäll" (som så många andra) och så hade det räckt med det.
      Sen hade jag ändå velat ha en konstnärlig värdering kring HUR Lundell formulerar sina åsikter, eftersom det ändå är en bok han recenserar. Att Lundell uttrycker åsikter som Sörman starkt ogillar framgår tydligt i recensionen men på vilket sätt han gör det rent konstnärligt framgår inte.

      Radera
    7. Felet Lundell gör är att inte läsa alternativa media och ta färg och intryck av de tankar och åsikter som framförs där. Det är recensentens stora invändning mot boken. Om Lundell uttryckt politiska åsikter som bättre stämt överens med recensentens så hade boken varit bättre? Är det en slutsats läsaren ska dra? Det blir väldigt knepigt tycker jag.

      Radera
    8. Aha, har det kallats gubbgnäll. Det är väl lite lättvindigt. Ska man fundera över vad som anses ok och vad inte så skulle nog mina diatriber inte kunna kallas kärringgnäll utan att det blev protester. Eller det vete fan. Jag har som sagt inte läst Vardagar, skulle tro att Richard Sörman inte har några konstnärliga invändningar mot polemiken, utan det är nog mest det att han skulle önska att Lundell bytte ideologi och värderingar, började klaga på islam till exempel, och började hylla sd och läsa "alternativa media". Det hade väl varit mums, för en del av Lundells fans hade det nog känts som en bekräftelse och stor varm kram med ryggdunk och kom in i stugan min. Men en författares värderingar kan en kritiker inte göra så mycket åt, ta avstånd från dem och skälla på dem eller reservera sig mot dem är helt ok så länge värderingskrocken ligger i öppen dag, som den gör hos Sörman, men Sörman tjatar för mycket och verkar vilja omvända Lundell.

      Radera
    9. Att jämföra med hur livrädda många kritiker var för Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser, den borde inte ha blivit utgiven eller ens skriven osv. Föreställningen om att det går att dra en enkel grens mellan folk med bra tankar och folk med dåliga, den store Mann sklle ju aldrig ha kunnat ha sådant tankegods mellan öronen!
      För övrigt är jag nog den enda som tycker att Bergtagen är överskattad, gillar annars TM.
      Jag håller på att avskaffa ordet jag för min del, det gäller bara att göra det på ett sätt som inte ger sken av klinisk objektivitet, i bloggen kunde jag eventuellt skriva nGaggböle i stället för jag, är ju inspirerad bl.a av Olof Dalins Then Swänska Argus.

      Radera
    10. Anonym 10.49: ja visst är det knepigt, jag kan inte påstå att det är fel rakt av att gå i clinch med en författares åsikter.

      Radera
    11. Jag vill ha tydligare polemisk hållning i recensionen. Jämför Sörman med en Kjell Andersson som verkar hysa samma åsikter som författaren.
      https://efolket.eu/ulf-lundells-vardagar/

      Radera
    12. Den polemiska hållningen hos Sörman är väl tydlig, rentav övertydlig?
      Kjell Anderssons positiva recension får boken att låta slätstruken, i mina öron. Ingen friktion.

      Radera
    13. Jag tänker pålundells litteratur är ett symptom som Victor Malm lyfter i den här artikeln?
      https://www.expressen.se/kultur/bocker/vi-ar-for-nyfikna-pa-varfor-forfattarna-ar-som-de-ar/

      Radera
    14. Alltså att den sortens litteratur som bygger på författarens vardagar blir lite som snacks för - i det här fallet - Lundell-publiken!

      Radera
    15. Victor Malm skriver just om personlighetsmarknaden. "”Varför skriver jag?”-böckerna är ju en helt öppen, säkert medveten och därför ganska sorglig självfetischering." Ja, författaren som vara, går att kränga till alla som vill bli författare och lära sig hur. För att bli nån.
      Många intressanta synpunkter i den artikeln. Jag tycker att det finns en fetischering av arbetarklassen också. Vet inte om det riktigt är så nu men ett tag var det inte så ovanligt att författare låtsades ha arbetarklassbakgrund, och framställde det som att vantrivseln i kulturvärlden eller det dåliga självförtroendet berodde på bakgrund i arbetarklassen. Tittade man närmare på det kunde det handla om att pappa var läkare men farfar var arbetare och det dåliga självförtroendet hade gått i arv. Eller uppvuxen i en välbärgad familj där man inte läste så jättemycket, typ drev hotell eller butik. Men det är arbetarklass eftersom det inte är akademikerkretsar. Mmm hm. Ja och apropå det här Anneli Jordahl skrivit, att hon föreställer sig att de flesta kritiker är uppvuxna med hembiträde och barnflicka. Det är ju helt ofattbart att hon tror det. Att framhålla sin arbetarklassbakgrund är något slags försök till förklaring av skrivkramp, vantrivsel, underlägsenhetskänslor av olika slag. Jag minns Klass, är du fin nog, hur förvånad jag blev av den. Jag hade då tänkt på såna här bohemiska kretsar med författare och kritiker där alla mer eller mindre hade ont om pengar, som ganska klasslösa eller som en klass för sig. Plötsligt skrev Anneli Jordahl om att hon inte hade tillräckligt snygga eller dyra skor (eller hur det var, citerar ur minnet). Så jag lite taffligt tänkte, jaha kommer hon ur arbetarklassen, de flesta som jobbar utanför kulturen har mer pengar än de flesta som med kultur, men ja det finns tjejgäng som skryter med grejer, framgångar, barn, nya stövlar osv, det är ju tänkbart att Jordahl blir lika illa till mods av det som jag, men det har nog inte med bakgrund att göra utan personlighet.

      Radera
    16. Det finns en väldigt konstig syn på arbetarklassen i detta. Som att en arbetare till varje pris är någon som känner sig underlägsen.

      Radera
    17. Nej fan, det har inte med personlighet att göra.

      Radera
    18. Jag tjänar såklart mycket mer pengar genom att jobba med äldreomsorg (som jag verkligen gillar, det är inget nödvändigt ont eller trist i att jobba med det) än som författare.

      Radera
  4. De borgerliga har bara konsumismen som ideologi. Och den gör inte ens folk lyckliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. J D Salingers antites!

      Radera
    2. Athena F? Ja det är hon nog.
      D.v.s det var runt 40 år sen jag läste Räddaren i nöden, tyckte den var alla tiders inte minst pga den ålderdomliga slangen.
      Gillar för övrigt att du säger antites. Dialektik är alla tiders, eristik är piss.

      Radera
  5. Nu har copyriot kommit igen också. Det blir en bildningshöst.

    SvaraRadera
  6. Ja, fotograferna Cato Lein och Ulla Montan har fotograferat det flesta författare som vill se sig själva som seriösa. Hur är det för egen del Maja? Jag tycker ofta att bilderna är riktigt bra.
    En lustighet i sammanhanget är att jag i dagarna bläddrade i Vardagar2 och såg att författarporträttet på insidan fliken var en....ja just det en selfie!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jovisst är de skickliga. Jag har blivit plåtad av båda så jag kackar i eget bo så att säga. Men det var inte jag. Likadant med foton i tidningen Vi, det här är ett lyxgnäll det vet jag, jag ville inte vara på omslaget till tidningen VI. De trodde antagligen att jag var rädd att se ful ut så det är stajlade och kanske lite retuscherade bilder. Snygga. Det är inte jag. Jag poserar, och det är inte jag.
      Sandra Quist har tagit en bild av mig med två kattungar i knät. Alors là, sacré non de dieux, c est moi.
      Jag föreslog förlaget att jag skulle köra med selfie istället för att fotograferas av inför senaste boken, man tyckte att det var en dålig idé men jag borde ha insisterat. Det var inte fotografens fel, bilderna är hemska. Det är inte jag.
      Fick Lundell ha selfie så borde jag också kunna kräva det nästa gång.
      Saken är den att cirkusen runt författare är absurd.

      Radera
  7. Till cirkusen runt författare (alla som skor sig ekonomiskt på författarna) kan väl även räknas Storytel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså ska säga att framtiden för litteraturen ofta ser ofattbart dyster ut, vet inte mycket om det där Storytel men har svårt att tro att mina böcker skulle funka i den mallen.
      Själv har jag skaffat ett jobb som jag hoppas få fortsätta med, tänker aldrig förnedra mig med att söka ur författarfonden igen (tycker det där systemet är fel åtminstone för författare av min typ, och det kommer inte att hålla i längden, det är konstruerat för en helt annan tid med betydligt färre författare och en helt annan så kallad bokmarknad).
      I alla fall, det gäller att skriva och läsa litteratur man själv gillar att läsa, och inte förvänta sig att kunna leva på det. Så kommer det att bli. Tyvärr införde Bonniers en app där man kan följa försäljningen, just precis som jag publicerade en bok som sålde häpnadsväckande lite. Tyckte jag. Hade förväntat mig att den MINST skulle sälja i femtusen ex. Var det du som skrev att alla författare gnäller? Hehe. Det är dåliga villkor för författare. Pompej fortsätter att sälja i frankrike, det är såklart väldigt kul den är en klassiker där, och har kommit i pocket. Varje år kommer det försäljningsbesked, det handlar om några hundra spänn varje år. Jag får ingenting av det. Därför att Bonniers betalar inte ut summor under 500 kronor. Så alltså mitt verk säljer lite år efter år, och alla tjänar pengar utom jag som skrev den. Så är det i den här branschen. Och det är förstås inte klokt.

      Radera
    2. Inga stora summor, men principen är helt galen och sammanlagt över åren blir det en del. Varför ska en "produkt" säljas utan att den som skapade den får betalt?

      Radera