I början av 1977, när jag var som mest besatt av Bugsy Malone, hade jag ett trick för mig, en typ av magi som jag inte vet om det finns något begrepp för inom den paranormala terminologin. När jag åkte spårvagn eller tunnelbana tittade jag på folk i smyg, medan jag knep med tårna. Alla som jag på detta vis "knep", skulle i sinom tid drabbas av tjugotalsyra.
Om jag bara knep tillräckligt många, skulle tjugotalet snart infinna sig igen. De skulle inte kunna hjälpa det, utan helt enkelt ryckas med i en enda speakeasy-eufori.
Och snart är det faktiskt tjugotal igen. Jag tror att det kommer att bli ett riktigt Tallulah-årtionde.
Gott nytt år
SvaraRaderaBlev 2010-talet ett berättandets decennium, som Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff önskade sig?
SvaraRaderaVet inte riktigt. Det beror kanske på vad man menar med berättande.
RaderaOm jag får vara egocentrisk i min egen blogg så är mina 2 romaner från 10-talet klart berättande. Båda har allra högsta grad en story med början, mitt och slut, det är alltså inte stämningslägen eller landskapsbetraktelser, eller resonemang om att skriva, eller flanörroman, krogroman eller metatext osv. Två storys.
Återkommer efter lunch mjen har nog egentligen tillräcklig överblick över 10-talet för att bedöma om den berättande romankonsten gjort ett uppsving eller inte, eller om berättandet varit dött årtiondet innan, som bilden väl är, dvs att det är deckaren som tagit över berättandet medan "fina" romaner sysslar med subtilt dribblande som inte går att sammanfatta till en story.
Återk. som sagt
Intressant berättande i slutet av 2010-talet, men kanske inget som herrarna och damerna ovan tilltalades av?
Raderahttps://kvartal.se/artiklar/nar-tan-kom-in-i-den-svenska-litteraturen/
Snabbläst - lite märkligt att Stig Larssons kretsande kring Rosa drömmar på Lilla Essingen kallas för hembygdsskildring... Nu har jag nog inte läst någon av böckerna som diskuteras i den artikeln, men spontant har jag svårt att se att de skulle representera TAN:s uppdykande i svensk litteratur...
RaderaLena Anderssons språk brukar vara styltigt, jag får en känsla av att hon härmar något oklart vad, och Sveas son låter som en pastischartad titel. Men vad vet jag, har inte läst den.
De flesta böcker diskuteras aldrig i litteraturdebatten, för övrigt. Det brukar vara några stycken som namedroppas som exempel på en trend eller tendens. Eftersom trender och tendenser är kulturjournalistikens... pinne.
Endast läst Sveas son som var mycket läsvärd och helt klart berättande, som manifest-författarna önskade sig av 2010-talet. Många av de karaktärsdrag som Sveas son besitter är fina egenskaper men som nedvärderats helt de senaste 25 åren. Hans egenskaper är TAN om man generaliserar lite. Övriga böcker har jag inte läst. Än.
RaderaEtt samtal om "Sveas son" kan man lyssna på här:
Raderahttps://poddtoppen.se/podcast/1321346874/responspodden-tidskriften-respons/3-sveas-son
Den verkar faktiskt högst intressant, här Nina Lekanders positiva recension:
Raderahttps://www.expressen.se/kultur/i-det-har-folkhemmet-finns-ingen-plats-for-utsvavningar/
Tackar för tipset, denna ska jag helt klart läsa.
Spontant tänker jag på min mormor som sydde sina kläder av tyg hon vävt själv, men som hälsade moderna tider med viss glädje som jag minns det, kunde t.o.m tänka sig syntetlakan (min mamma skulle aldrig ha använt pulverpotatismos eller köpemajonnäs, hon gjorde allt från grunden och med stor bravur samt lagade mat ur det franska köket som hade kunnat serveras på restaurang).
Mycket intressant, min mamma hävdade också att föraktet för hemmafrun på 70-talet var en ren skymf samt att det var avskaffandet av sambeskattningen som tvingade ut kvinnor på arbetsmarknaden, som hellre hade förblivit idoga hemmafruar (så långt kan jag hålla med henne att det inte handlade om lättja att sköta ett hem).
Åter till ämnet: det låter som en riktigt intressant och väl berättad roman. Jag ska läsa den.
RaderaEtt nyårslöfte kunde vara att dra ner på användandet av första person singular (jag blir extremt trött på min röst under läsning av den här tråden).
RaderaSparsamhet, flit, göra rätt för sig, om vi kallar det luther så har jag en släng av det också, vissa aspekter av modern tillvaro som instagram och tinder får mig att slå bakut, jag är uppvuxen med sagor och ordspråk och deras moral. Som jag berättade i somras blev jag förskräckt när en ung människa jag jobbade med inte kände till talesätt som den som gräver en grop, binda ris åt egen rygg, tomma tunnor skramlar mest, högmod går före fall osv, (en helt svensk tjej alltså), jag har också fått höra att många äldre ord jag använder i min senaste roman är obegripliga för den unga generationen. Har svårt att läsa mycket ung litteratur för att jag uppfattar den som språkligt tunn, det är som om ett etymologiskt rotsystem saknas, orden hänger inte ihop, de verkar ihoprafsade och ihopsatta.
Jag anser att jag är samma person. Nästan när jag än dyker ner i mina dagböcker, nog är det jag.
SvaraRaderaFast jag skulle inte göra så idag. Alltså titta på folk i smyg och knipa med tårna för att de skulle hamna i extas flera år senare.
Men jag är inte så barnslig, jag vet hur det kan tolkas - ah, hon har aldrig blivit Mor. Hon har aldrig tvingats tjata, ta ansvar, hon har aldrig vuxnat på allvar.
RaderaMen det är inte sant. Jag har verkligen vuxnat. För tillfället är jag mamma till förundransvärt virriga gamlingar.
Vad tycker du om Agneta Pleijel?
Raderaen etablissemangsfavorit som är väsensskild från mitt eget skrivande
Raderaja helt olika författartemperament men jag tänkte närmast på liknande erfarenheter av kulturmän...
Raderajo men glöm inte paradoxerna, ambivalensen....
RaderaDet är lite klyschigt att inleda 20-talet med charleston, ja.
SvaraRadera"Man hade inte alls kul förr i världen när det var världskris", jag förmanade mig själv något år efter den värsta tjugotalsfebern.
Hybris - vankelmod - skam.
Just den här videon är rätt kul tycker jag eftersom den inte är glassigt stiliserat 20-tal utan visar modeflugan charleston irl när den dök upp.
RaderaApropå Pleijel, jovisst - deppigt för en kvinna att upptäcka att även så kallade good guys reagerar med skräck, impotens eller fysiskt/psykiskt våld när en kvinna blir fantastisk.
Jag har förstått vad det där beror på, bland annat genom att penetrera misogynt snack i kulturvärlden, bland annat
Viewer discretion is advised. Titta gärna på videon men kom ihåg att 20-talet inte var kul och sen kom 30-talet.
SvaraRaderaGillar transorna som kommer in cirka 1.20...
Raderaja gulliga
RaderaFör övrigt, ja jag skulle verkligen önska att jag var bisexuell.
RaderaMen man kan ju göra upp med den s.k heteronormen utan att vara sexuellt intresserad av kvinnor.
För övrigt är många heterokvinnor rätt krassa när det kommer till partnerval, mer status än romantik. Gäller inte alla kvinnor givetvis men... Läste en bra ledartext i gp idag
"Jag har bestämt att göra en teckning till i serien jag håller på med, den jag nu ska göra ska föreställa en drottning som ska gå och lägga sig med en hovdam som reder ut håret på henne".
RaderaMånga ska där. 6/1 1978. "Jag har fem teckningar i serien om 1500-talet: En som ska föreställa Anna av Kleve, en annan av Katarina Howard, en av en lutspelande flicka, en av en flicka på en väg, och så dessa hovdamer. Jag drömmer om att göra en prydnadsdocka i 1500-talsstil".
Det gjorde jag sen, rätt fin, försvann någon gång.
OK, det flaxar alltid erinnyer över varje "jag" jag skriver, det är inte fel i sig tvärtom bra, och en vacker dag kommer liknande erinnyer att flaxa över alla jag.
Omöjligt lägga ut bitar ur dagböcker från vuxna år. Helt omöjligt. Det skulle bli ett fasansfullt jävla föraktfullt dån.
just do it
RaderaHar hört att Åsa Linderborg ska ge ut sina dagböcker. Det kan bli stormigt!
RaderaKan det nog, ja.
RaderaÅsa Linderborg publicera sina dagböcker. Det trodde jag inte om henne.
RaderaJag tror ärligt talat lite vad som helst om henne, men vet inte om just det här stämmer?
RaderaFinns en källa?
Däremot tror jag att jag läst någonstans att hon planerar att skriva något självbiografiskt igen.
Varför inte? Säkert intressantare än både Norén och Lundgren.
RaderaDu borde sluta tramsa med dina flickdagböcker, förresten. Lyssna till erinnyerna.
Det har du helt rätt i, anonym.
RaderaJag uppehåller mig en del vid dagböckerna från 12-13-årsåldern för att det var då jag målade älgen och gjorde upp med gangsterromantiken för första gången. Jag vet att det är narcissistiskt, självanalys kan jag syssla med på egen hand.
Och du kan ju stoppa upp huvudet i röven, på det hela taget.
Ändå lite pikant, en drottning som ska gå och lägga sig med en hovdam.
RaderaOooohoooooo
Carl Johan De Geer skriver om det strikta förbudet mot att använda första person singularis i uppsatser när han gick i skolan, det gällde att göra omskrivningar som En ung man av idag t.ex.
RaderaI Mot nollpunkten, var det väl.
Likadant var det för mina föräldrar, som tillhörde en äldre generation.
RaderaP.O Enquist kommer ur en strikt religiös bakgrund och använder tredje person singular som personligt pronomen i Ett annat liv.
Raderahttps://www.svd.se/asa-linderborg-min-text-formorkade-deras-liv
RaderaI en text av Linderborg om autofiktion nämner hon sitt nya självbiografiska projekt. Dock inget om att publicera dagböcker i Noréns anda.
Ok, läser vid tillfälle.
RaderaJa, det här är återigen en syn på konsten som är på väg tillbaks med stormsteg tror jag. Bland annat
Radera"Att känna ansvar för sina medmänniskor kan också vara att använda litteraturen för att slå tillbaka mot dem som trots allt förtjänar det".
Bara snabbläst nu alltså, Athena Farrokhzad får en känga för att hon har medelklassbakgrund och erkände att hon inte velat skriva om patriarkalt våld - men hon skrev aldrig att andra inte fick göra likadant ("jag avstår, utan att tycka att andra måste göra likadant"). I polemiken är det viktigt att få det att framstå som att hon faktiskt sa att andra inte måste göra likadant, och i en kulturmiljö där bakgrund används ibland och ibland inte för att underkänna resonemang (det gäller främst kvinnor, män avfärdas sällan för att de tillhör medelklassen och alla kvinnor gör det inte heller, utan bakgrund är ett ad hominemargument som kan tas till vid behov men utelämnas när det inte behövs. jag reagerar särskilt allergiskt mot det tror jag, jovisst...)
Det är nästan givet att det nya självbiografiska projektet kommer att bli en dramatiserad och filmatiserad succé, och det kan säkert vara värt det - inte minst för att hon uppmanar alla andra att berätta sin egen historia, alla har en historia. Det är varmt och omtänksamt och medmänskligt, I suppose.
Alltså ja, det kan vara början på en ny självbiografisk boom i realistisk anda. Knausgård anda. Och det är säkert bra.
RaderaDärför vill jag bara påpeka blixtsnabbt att termen "autofiktion" är en prokrustesbädd för Myggor och tigrar, att dess inspirationskällor är mer konstiga och udda strömningar, och att ett visst kulturklimat, på 70-talet, hävdade att konstig konst var överklass.
Hellre onämnbar än namedroppad.
Den hör inte dit. Ännu mer i förbigående vill jag nämna att diskussionen om det hänsynslösa i att skriva om andra människor är högst närvarande i Myggor och tigrar.
Att eftersträva ofärdighet - "arbetet har bara börjat" - och brist på perfektion.
RaderaJavisst. Skriva dåligt. Stig Larssons "skitbok"?
RaderaDu kan tänka på Bretons Nadja, också.
RaderaVirginia Woolfs masugn, Strimpas bränna sopor.
Pasolini. och antiestetik.
Men det har redan skrivits många väldigt bra texter om Myggor och tigrar och jag vill att den ska vara en historia mellan den själv och läsaren, däremot vidrigt när någon idiot på DN ska jämföra den med incel-män och annat trendigt.
Många som skriver kulturjournalistiska artiklar har sedan länge övergivit tolkandet av själva texten.
De skriver om annat. Trender, tendenser.
Innan jag öppnade eget bloggade jag på Bokcirklar.
RaderaJag skriver om krimturism, med mera.
http://www.bokcirklar.se/author/maja/
Men apropå makt, medelklass, bakgrund osv:
RaderaÅsa Linderborg är senior editor på Aftonbladet och har många kontakter inom medierna. Det är en mycket reell makt, oavsett vilken bakgrund man har. Mig förvånade det inte att det var just Aftonbladet som orsakade metoos första (enda?) självmord, eftersom det finns en muskelspänning därinne som inte liknar så mycket annat.
Det här är för hårt formulerat. Det är ju sorgligt.
SvaraRaderaJag har ju personliga skäl att vara gramse på henne också, men sånt måste kan kunna lägga åt sidan. Jag ska läsa boken. Tror jag.
Eller inte.
Troligen inte. Det är nog inte avsett för mig.
RaderaMen jag kommer att skriva ett inlägg av hur bakgrund används i debatten ibland (och ibland inte).