Jag såg ett TV- program igår där man talade om att mänskliga organ inom en nära framtid kommer att kunna framställas med 3D-skrivare. Enligt en forskare blir det möjligt redan inom femton år.
Därifrån till att printa spädbarn, som de gör på Zarmina i Vågens stjärnbild, är nog steget ganska långt men vem vet.
Den skenande planeten är emellertid inte så kallad hård science fiction - jag har sagt det förut och säger det igen för att den genrens kännare inte ska känna sig narrade om de läser boken - oj vad genrevidrigt, det här hade kunnat göras mer vetenskapligt vederhäftigt osv - och för att folk som inte brukar dras till sci fi inte ska skrämmas bort i onödan. Men jag tror att båda kategorierna kan få ut åtminstone något av boken (det här kallas marknadsföring, kom och köp en alla tajders bok, men jag tror faktiskt att det är så).
Av en slump upptäckte jag att romanen kommit på Storytel. Bör väl lyssna. Det är nog inte världens enklaste sak att läsa den högt. Jag kan tänka mig olika typer av berättarröster - Hungrans i Beppes Godnattstund, eller något i stil med Ekelöfs högstämda torrhet när han läste sina egna dikter, eller en skådespelerska i den höga stilen, kanske Tora Teje, det kan vara en pompös eller lillgammal röst tänker jag. Det krävs en skådespelare som gör en egen rolltolkning. Någonting bör tyda på att rösten kommer från en annan värld. En fjärrkomling. Det låter säkert pretentiöst. Så märkvärdig är väl ändå inte den boken och att läsa högt är väl bara att läsa högt? Jag tror det finns en föreställning idag att saker och ting bara kan lyftas över till olika "format". Att det inte handlar om konstformer utan om "format". Ett innehåll ska kunna hällas över från bok till teater till film till streamingtjänst och det är typ sak samma. Det är bara olika format, ju. Som dropbox.
Ja till form, nej till format säger jag. Och det gäller även underhållning. Det är inte bara att lyfta över underhållning hur som helst.
OK jag ska lyssna - vem som än läst in den ska ha en eloge.
Rubriken - qui suis-je betyder vem är jag på franska.
Ki är inte mitt alter ego.
Får du inte veta när en bok ska komma på Storytel? Bara nyfiken, tycker det låter märkligt.
SvaraRaderaJag tycker också att det är lite märkligt. Det verkar finnas något slags automatik i det där.
RaderaJag har såklart inget emot det, men det verkar vara en sorts produktion som inte kräver kontrakt, till skillnad från pocketutgåvor och liknande.
Det verkar som om alla mina böcker finns på Storytel.
RaderaMysko alltså, det är roligt men alla kräver en hel del av en skådis.
Nämen alltså inte meningen att låta snorkig nu.
RaderaDet jag har hört om ljudböcker är att det är sånt folk har på i bakgrunden medan de samtidigt diskar och kollar flödet på Facebook, men i så fall passar ju Den skenande extra bra :-)
Det som slog mig mest när jag läste Den skenande planeten var nog det ålderdomliga språket. Den högstämda stilen. Jag har en tonåring hemmavid och testade en del uttryck på henne, påfallande många hade hon aldrig hört. För mig handlade romanen först och främst om den splittrade moderna människan i det digitala tidsåldern, om jag får uttrycka mig lite klyschigt. (Tyckte mycket om Pierrehumbert!). Men också om att utmana rationalismen. Som mötet mellan Ki och Dengbu Shark du återger här.
RaderaBerättarstilen är kanske mer traditionell än i dina andra böcker? Jag läste en diskussion om vad gestaltning egentligen är på facebook. Du talade om "bilder i huvet". Din senaste roman är kanske mer visuell än de tidigare, och på sätt och vis mer konventionell?
Men vad är Kreousa och Osteopolis? Törs man be om ett facit?
Och är Ki din talesperson när hen säger att printerbarnen är de första fria människorna?
Hobbyrecensent
Innan man debatterar gestaltning är det ju bra att försöka definiera vad det är eller kanske snarare hur det används, vilken typ av litterärt ideal det handlar om, utan att värdera eller ta ställning till det ena eller andra. Men den artikel som facebookdebatten utgick ifrån gick inte in på det så noga tyckte jag, och många av påståendena verkade helt godtyckliga. Till exempel att gestaltning är individualistiskt och berättande politiskt.
RaderaDet verkade handla om att skapa en ideologisk gemenskap snarare än en fördomsfri diskussion om vad gestaltning är. En terminologi som jag är totalt främmande inför. Att ett filmiskt berättande, till exempel, skulle vara mer eller mindre opolitiskt än ett didaktiskt berättande, är för mig helt absurt.
This too shall pass - det är ett sånt där underbart hugsvalande talesätt, tydligen persiskt från början, men svårt att översätta till svenska utan att det blir för beiget.
Inget facit, nej!
RaderaApropå konventionellt: det finns de som tagit illa vid sig av min bok.
Jag fick frågor om symplegma i Pompeji, svarade inte då heller :-)
RaderaMen måste böcker vara politiska?
RaderaDu skrev: "Att ett filmiskt berättande, till exempel, skulle vara mer eller mindre opolitiskt än ett didaktiskt berättande, är för mig helt absurt". Menar du politiskt? Mer eller mindre vad då?
Det lät kanske rörigt, borde leta reda på artikeln jag kommenterade. Den handlade om den ganska vanliga kritikerinvändningen att en bok saknar gestaltning, och om idealet show don't tell. Men gestaltning måste definieras, det funkar inte att säga "berättar i stället för att gestalta", som man ser ibland. Jag tänker att det hänger ihop med det filmiska idealet, alltså att böcker ska efterlikna filmer. Det behöver de självfallet inte göra. Men den här artikeln hävdade på något vis att gestaltning är individualistisk. Minns inte formuleringen nu, bör kolla upp det.
Radera"Att värdera den gestaltande texten framför den icke-gestaltande är dessutom att tro att en individualistisk verklighetsuppfattning är mer litterär än andra."
Raderahttps://www.gp.se/kultur/kultur/litteraturkritiken-f%C3%A4ster-f%C3%B6r-stor-vikt-vid-gestaltning-1.36702487
Det förstår jag inte överhuvudtaget. Vad gestaltning än är (det används på lite olika sätt, ibland för att lyfta fram det filmiska idealet, ibland som synonym till form, och den kan som sagt se ut på olika sätt) så är det varken mer eller mindre individualistiskt än raka påståenden.
Har du läst Lydia Sandgrens Samlade verk?
RaderaNix. Det var en debatt om den, såg jag i ögonvrån, en del hyllande recensioner var rätt konstiga, bland annat en recensent som mer eller mindre öppet talade om att han bestämt sig för att hylla den innan han läst den, eller efter att ha läst en halv sida. En del recenserar med pitten, men det behöver inte betyda att det är en taskig roman. Natti natti.
Radera"Men gestaltning måste definieras"
RaderaJa! Vilken kritiker skulle påstå att Madame Bovary inte är tillräckligt gestaltad? Eller att Flaubert har en individualistisk verklighetsuppfattning.
Gillade Samlade verk och tror att du skulle göra det också!
Ska kasta ett getöga på den!
RaderaAlejandro Leiva Wenger skrev väldigt bra bemötande på facebook,
Men utan att gå in på att berättande och raka utsagor faktiskt också kan vara helt ok, mycket bra. Och inte pamflettprosa.
RaderaAnonym 24/11: nu har jag provläst och visst är den bra, skulle kunna tänka mig att läsa ut den även om det kanske inte är min typ av bok riktigt. Åsa Beckman är ju en inkonsekvent rövslickare, hur kunde hon vara med och hårdlansera Knausgård, men såga det här som är mycket bättre?
RaderaHar funderat lite på detta med att moralisera över litteratur åt det bekännande hållet - vissa tongångar kring Åsa Linderborgs bok t.ex, alltså jag har ju inte läst den men sett exempel på att folk hakar på: tänk en författare som kritiserar sig själv för någonting. Och då tar en del kritiker i och fördömer lite extra. Fast jag vet alltså inte, bara läst utdraq, jag vet emellertid att den som påstår sig ha endast rena tankar, bra åsikter, kanske inte är så alldeles trovärdig, och det blir fånigt om man ska ifrågasätta en person som ifrågasätter sig själv. Dessutom tror jag absolut att hjulen kan snurra så snabbt i karusellen att man skriver något som man faktiskt har glömt sen.
SvaraRadera