Ki sono, Ki sei

För att vara ett brushuvud är jag förvånansvärt lydig i vissa sammanhang, så när Stadsministern sa "gå inte till gymmet" i höstas under den andra vågen, upphörde jag med det. Det var bra. Det blev fartlek och Jane Fonda i stället. Men för någon vecka sen tänkte jag, dubbelvaccinerad plus att jag haft lång, lindrig men vidrig covid19, att nu går jag dit. Det var härligt men jag tog i för mycket med kettlebellsen, jag tycker enormt mycket om att swinga kettlebells, men eftersom jag inte gjort det sen i höstas borde jag ha tagit det piano, inte tre gånger elva gånger med fjorton kilo. För att göra en lång historia kort: jag linkar lite, men ska gå till sjukgymnast. 

Innan jag skrev Den skenande planeten spådde jag mig, tänker hemlighålla metoden men kan avslöja så mycket som att det är en spådomsmetod som Philip K Dick lär ha/påstås ha/anklagas för att ha använt sig av. Jag tänker inte ens berätta vad spådomen sade, har bestämt mig för största tänkbara hemlighetsfullhet (även om sann hemlighetsfullhet inte ens är tänkbar). Men kan antyda så mycket som att det handlade om metamorfoser, att bli en annan, och så vidare. Det kom inte som en nyhet, det kom knappt ens som en spådom eftersom "berättarjaget" (detta knasiga ord) i min roman redan hade infunnit sig i mitt huvud. 

Så var det med det. Spådomen bekräftade bara att Ki inte är mitt alter ego. 

Möjligen är bifiguren den saltomortaliska frukostvärdinnan det - men det är bara för gammaldags att göra biografiska tolkningar av litterära verk, det är helt passé. För å ena sidan har postmodernismen flyttat fokus från författarliv och leverne till Text, å den andra har den massmediala halmgubben/votivfiguren "autofiction" medfört övertydlighet och entydighet och brist på hemligheter, det finns alltså noll anledning att försöka läsa in dolda självbiografiska grejer i fiktiva verk. Och för det tredje (som hänger ihop med de två tidigare) är det nästan uteslutet att kommande litteraturforskare jämför brev, dagböcker med fiktiva verk, massmedialiseringen av författarrollen handlar ju om att alla hemligheter försvinner. Sägs det inte att allt är yta och image? Dessutom sägs det att skillnaden mellan självupplevt och fantiserat kommer att upphävas när kommande generationer föds in i Internet* (jag har ialf läst en artikel om att allt fler sätter likhetstecken mellan empiri och fantasi, verklighet och fiktion: jag gör det inte och har aldrig gjort det, vilket är en orsak till att jag aldrig har sysslat med autofiction).

Men jag vill tipsa om Atterboms Avsked från Villa Borghese, som ligger mig varmt om hjärtat trots att berättarjaget Ki inte är författarjagets alter ego. 

Apropå åsikter:

I en blogg kan man vara en vindflöjel utan att zenbuddhisterna klappar med ena handen.