"känslor och språk hos bildat folk påverkas oftare – hur märkligt det än kan låta – av tiden. Av dess allmänna koder. De smittas av andras kunskap. Av tidsandan."
Svetlana Aleksejevitj, Kriget har inget kvinnligt ansikte
Inte något 100-procentigt fan av Svetlana Aleksejevitj i hennes egenskap av intellektuell, upplyst, lärd, tänkare eller så etc, till exempel eftersom hon sagt en del konstiga grejer om Hitler. bl.a att han dödade åtminstone inte sina egna. Jag är ingen antisemitismjägare och nog är man lite trött på pekpinnar, den sa minsann det där då och då, men det där var ett läskigt uttalande.
allt som punkterar lärdomshögfärd, spretamedfingretdjupsinne, osv, kan funka som samlarobjekt, och gränsen mot allmänt kulturhat är hårfin, och för tydlighetens skull är jag för satsning bibliotek och läskampanjer och att barn och ungdomar ska få läsa klassiker i skolan. Then Swänska Argus, till exempel. Åtminstone valda bitar. Swäriges godmodiga Montaigne. Nej, ingen bra jämförelse. Årstafrun bör också vara obligatorisk. Men absolut inte Harry Potter.
Ska se om jag kan leta reda på det där citatet, det var rätt skumt på flera sätt. Som jag fattade det menade hon att de tyskar Hitler dödade inte var hans egna, av olika orsaker.
haha, apropå det jag skrev 19 augusti, om att barn borde läsa Then Swänska Argus i skolan, att den rentav borde vara obligatorisk (iofs tveksamt om den borde), är idén om en litteraturkanon fortfarande bland det mest kontroversiella en skribent kan föreslå. T.o.m att föreslå en diskussion om det är känsligt. Så här skriver Expressens kulturchef:
"Kanske ska vi börja med en enkel, redan bråkig, nästan känslig punkt? Det börjar verkligen bli hög tid för en litteraturkanon. Jag kan komma på sossiga, liberala och nationalistiska argument – för och mot. En utmärkt start."
Aftonbladets kulturchef flyger i taket. Det är skola utan vinstmotiv, barns uppväxtvillkor, trångboddhet, lärarnas löner som bör diskuteras. Läsning av skönlitteratur och ifall det borde finnas en gemensam kanon, är meningslös symbolpolitik och nåt slags motsvarighet till kepsförbud. Det där borde ju inte stå i något motsatsförhållande - det är fullt möjligt att vara för en förbättring av barns uppväxtvillkor, höjda lärarlöner et cetera, och att skönlitteratur blir uppvärderad i skolan. Men det har länge varit nästan obligatoriskt inom vänstern att bekämpa litteraturen, betrakta klassiker som småborgerligt trams, och jag tror att det är ett arv från en militantare vänster, som ville slänga ut allt gammalt småborgerligt överklassigt och införa proletärdikt (så har det inte blivit utan det har mer blivit amerikansk populärkultur).
Visst är frågan knepig. Jag vet faktiskt inte hur det ser ut i skolorna idag, om t.ex läsning av Eddan ingår. Jag tycker Then Swänska Argus. Fick vi inte läsa när jag gick i plugget. Men det är alltid kul när frågeställningar i sig är så heta potatisar. Mitt minne är lite att i min generation så var det på något vis obligatoriskt att vara emot den borgerliga kanon inom vänstern, medan många smygläste klassikerna ändå.
Ganska många recensenter vill ha heltäckande storytelling, de förstår sig inte på värdet i det fragmentariska, rapsodiska, de gillar tjock text där ingenting blir osagt. Som en heltäckningsmatta. Jag för min del förstår inte tjusningen i texter där det inte finns något mer att upptäcka, det behöver inte vara en brist utan är mer en smaksak: i Noréns dagböcker står det som står där, mycket lite mellan raderna. Det är faktiskt: nu är det det här och sen är det det här, och det behöver inte tolkas. Knausgård är till ganska stor del också sådan. Jag gillar det ofärdiga, även berättelser som slutar abrupt - ETA Hoffman, t.ex, den kanske mest ironiske bland romantikerna. Inget för den som vill bli invaggad, helt uppslukad. It's a smaksak, as we say in NATO-Sweden.
Carina Rydbergs nya är ju fantastiskt bra, bra på riktigt, osentimental utan att kokettera med attityd, rak, bilder som stannar kvar i minnet. De flesta kritiker har väl sett det också men jag kan inte låta bli att fästa mig vid några invändningar som på något vis känns symptomatiska, som det här "för rapsodisk", eller ännu värre: "jag förstår inte varför hon inte gör mer av det": i en tid där det mesta blir söndertuggat, utslätat, överrationaliserat och pastöriserat, skulle det inte vara verkligare att låta ett tumult vara gåtfullt, abrupt, förbli svårt men samtidigt vackert, bli konst? Jag snubblade över uttrycket "förnufts-förfäad", det handlade om helt andra saker men tycker det passar bra på en viss typ av petimätrig kritikermentalitet. Det finns en massa litterära genrer men egentligen finns det bara två sorters litteratur, levande och död, och Vitt slödder lever ju.
Förnufts-förfäad. Bra uttryck. Jag tänker Åsa Beckman, Björn Wiman, präktiga DN-ligan. Inte läst Rydbergs senaste men kul att hon släpper nåt nytt. Håller med om att det bara finns levande och död litteratur. Kritiker hajpar ofta böcker som man måste sega sig igenom om man ens orkar mer än några sidor. Rapsodiskt, hur kan det ens vara nåt negativt? Zigge
Det handlar om en dubbel brist på sensibilitet: ingen känsla för konst, och ingen känsla för liv. Wiman skriver som tur är inte litteraturkritik, Åsa Beckman är det litteraturindustriella komplexets - ja vad ska man ta till, hon är för jävlig helt enkelt. Det finns en annan som nästan alltid hyllar, det är glädjebetyg på glädjebetyg, men dyker det upp något som är riktigt nytt och levande sågar han eller håller på armslängds avstånd med glasartad blick. "Lever inte upp till förväntningarna". Lever inte upp till Bernurs förväntningar, av alla överdrivet välvilliga, fadda och självbelåtna kritikers? Ja det rapsodiska, det kan låta som om de missat romantiken och modernismen, och det är nog ungefär vad de har - de vill kunna utreda och bordlägga, sätta sig till doms givetvis och erkänner inte att det finns saker de inte vet.
Sen är det fortfarande ett faktum att många vill sortera in litteratur i allmängiltig (skriven av män) och kvinnlig, de trivs med underordningen och vill se till att kvinnor håller sig till det konventionellt kvinnliga. De är inte villiga att sparka in väggen mellan mäns och kvinnors litteratur. De reducerar gärna kvinnliga författare till "kvinnotyper". Det är lite "fruarna först, Selma lilla". Det handlar om mindervärdeskomplex, jag brukar tänka på det välbekanta gamla påståendet att klassresenärer var illa sedda av betjänter i Storbritannien före det andra världskriget. dvs om herrskapet hade en gäst som klättrat upp ur folkdjupet, blev denne föraktad av tjänstefolket som passade upp vid middagen. Han borde ha hållit sig på sin plats. Det här är alltså ett påstående. Hur som, det finns konventionella kvinnliga kritiker som inte har några problem med att sätta etiketter som "strip lit" på kvinnliga författare, medan de dyrkar manliga och sätter deras snorkråkor på piedestal. Det kommer att förändras.
Nej det gjorde jag inte, men jag har läst någon artikel i ärevördiga The New Yorker (tror jag det var), och tolkar det hela som att den litterära världen blivit helt knäpp, tappat omdömet. Den var väldigt banal, undrar om fascinationen inför Knausgård handlar en del om hans utseende, norskt naturbarn, och kanske den spektakulära titeln.
Ja det är okänsligt att kräva att nån "gör mer av det" när det handlar om så svåra saker. Gillade Vitt slödder starkt, tyckte att det "rapsodiska", liksom blixtrande, var en väldigt bra gestaltning av något chockartat.
Från det ena till det andra: svensk litteraturvärld är fortfarande - för att använda ett standarduttryck - patriarkal. Det kanske inte ser ut så i statistiken så att säga (fler kvinnor skriver numera i tidningen, osv). Men kvinnor och män bedöms efter olika måttstockar, det tar givetvis tid att börja se kvinnor som lika mångfasetterade subjekt som män. Alltså, kvinnor reduceras i mycket högre utsträckning till sitt civilstånd, sin sexuella läggning eller till "användbarhet", sin roll som sociala mellanhänder. Och det samtidigt som specifikt kvinnliga erfarenheter fortfarande inte bedöms som ett subjekts erfarenheter, utan på sin höjd ett ömkansvärt kollektivs. Alla kvinnor mer eller mindre ses som en enda. "En mogen kvinna som inser vad hon behöver" är ett komiskt hurtigt uttryck, en projektion på "kvinnligheten" som nog inte skulle göras på "manligheten". Obs att jag inte menar att förringa sådant som brukar förknippas med kvinnlighet - lyhördhet, omtanke, mottaglighet, kompromissvilja, tålamod, pysslighet, självuppoffring, tillbakadragenhet, och så vidare. Icke mitt syfte. Men jag tror inte något blivit bättre i och med metoo, kanske tvärtom på vissa sätt. I litteratursvängen var idén att punkt skulle sättas efter Kulturprofilen. En kvinnlig författare skrev rakt ut, det var riktat till en manlig med väldigt mycket kulturprofiligt i bagaget, att nu är könskriget över. Det var tydligt att saken skulle bordläggas. Men nog kvarstår problemet med korruption, med att hålla sina kompisar om ryggen? Nämner i förbigående en ganska typisk historia - jag vill nu egentligen inte att Myggor och tigrar ska kopplas ihop med debatten om den, inte heller mer eller mindre misslyckade intervjuer, det är bara vanliga läsare som läser själva så att säga, medan de flesta kulturmänniskor läser den med ena ögat på debatten och andra ögat på sina namngivna kompisar, och så stannar de där, kanske nämner att det var elakt att galenförklara mig, konstaterar att 80 procent av boken knappt diskuterades, zoomar in på nåt jag sagt i en intervju, tror att baksidestexten säger något väsentligt om boken, osv. Det är troligen inte förrän efter min och alla nu levandes död som den går att läsa utan kulturmediechauvinism så att säga. Men iallafall, för att exemplifiera lite hur den här kultursvängen funkar: när skandalen Kulturprofilen och Forum bröt ut, var Myggor och tigrar onämnbar. Likaså när Matilda Gustavsson skrev sin bok Klubben. Det framstod där som om hon inte läst Myggor och tigrar, i själva verket var hon fascinerad av den och kan inte ha missat avsnittet om Forum. Men det var otänkbart att nämna den ens i förbigående. Det hade inte gillats av hennes uppdragsgivare DN. Ja, lite sånt här påpekade Ulrika Knutsson, vilket jag är mycket glad för, eftersom det var kusligt. Någon ikon för metoo kan jag dock inte vara. Det förekom en viss personkult som smickrade mig men framförallt gjorde mig djupt förlägen.
Men till saken: svensk kulturvärld är patriarkal i den meningen att de verkligt mångfasetterade subjekten, är män, medan kvinnor är ett diffust kollektiv, gärna feministiskt eller pseudofeministiskt, men alltid med män i centrum.
Där snubblade generaliseringen på tungan: jag menar att det finns en strävan hos kulturen att av-individualisera kvinnor, göra dem till ett diffust kollektiv, blanda ihop dem, eller sätta etiketter på dem utifrån civilstatus - eller på en skala från blyg viol till bitch, medan stora allmängiltiga män förblir stora allmängiltiga män. Självständiga kvinnor skrämmer fortfarande. Oberoende om de är gifta, har fuck boys ur gangstervärlden, är polyamorösa eller lesbiska.
Inte ens erfarenheten av graviditet och förlossning är exakt likadan för alla kvinnor. Vissa upplever den som en urkraft som sätter dem i kontakt med det universella, en omvälvande upplevelse som löser upp jagets gränser och gör allt tal om subjekt meningslöst. Förändrar hela livet och livssynen. River gränsen mellan människa och natur. Ett markant före och efter. Då är det lättare att tänka på en kvinnlighet, som saknar individualitet. Individen löses ju upp på ett sätt som mannens person aldrig gör. Andra har inga sådana upplevelser alls och vissa ångrar till och med att de fått barn. Visserligen tråkigt att höra. För mig var det den största händelsen i mitt liv. Banden till mina barn liknar inget annat. Det hänger sig nog kvar lite, att se barnlösa kvinnor som ofullgångna. hehe fuck boys ur gangstervärlden. Det är väl inte dig själv du syftar på ;-) Mycket av det du skriver om har inte så med manligt/kvinnligt att göra. Människan är ett flockdjur, på gott och ont. Självklart är det fortfarande många som skyddar sina vänner och pekar ut andra, särskilt när det gäller plötsliga strömkantringar som metoorörelsen. Men en och annan avvikande röst är inte så dumt. Till exempel om Ukraina, även om jag är övertygad om att Ukraina kommer att klara det själva, utan Natos inblandning.
Jag hävdar att även mödrar kan bli antikonformister :-D
Det är väl Victoria Benedictsson tror jag. Ja, en gång i en intervju råkade jag säga att kvinnor inte betraktas som individer, på samma sätt som män. Jag tänkte då på att kulturmedia har - eller kanske hade - en tendens att kollektivintervjua kvinnor och presentera dem som ungefär en och samma kvinna. Intervjuaren blev lite nervös och rättade mig: "du menar att kvinnor bara ses som representanter för sitt kön". Varför det - jo för att individ i pk-svenskan, om jag får använda det trötta uttrycket, är synonymt med karriärist, egoist. Det var ju inte det jag menade.
Samarbete mellan träbockar kan också vara gaslighting. ): jag kom bara att tänka på Benedictsson apropå det du skriver om att behandla kvinnor som ett diffust kollektiv. Eller hur du nu skrev. Låt höra mer om maffiga urkraften och fuck boys nu. ;-)
Anonym: Jag har knappt läst Victoria Benedictsson, om sanningen ska fram. Och det är ett dåligt betyg till mig: Pengar åtminstone, borde vara en självklarhet. Jag tror att hon är mycket bra, men att en del teorier om hennes självmord verkar vara luftpastejer - som att hon ska ha blivit utsatt för incest, eller att hon ska ha insett vad en mogen kvinna behöver :-) Träbockar, ja. "En Dame-Roman". Myggor är värre än tigrar, brottslingar vet trots allt om att de är brottslingar.
Det är väl däremot Elfriede Jelinek, som fick nobelpriset.
Du har rätt om DN. Jag minns just en artikel som förklarade varför Elfriede Jelinek är god feminism, medan du är dålig feminism. Men alla DN:s kvinnliga skribenter/feminister var inte emot dig. Jag vet att det blev en del bråk när det fattades redaktionellt möte om att bekämpa dig och Myggor och tigrar. Att den var onämnbar runt Forumskandalen, är klassiskt. DN var själva mycket involverade i Forum, och nu ville man rentvå sig. Däremot inte ge dig en ursäkt givetvis. Nu slår jag vad om att Knausgård får Nobelpriset. Inte min favorit, men många älskar hans böcker. Det rör väl inte dig i ryggen, om du fortfarande är emot Nobelpriset :-)
Carinas nya var väldigt bra. Ni är två mycket olika författare, med vissa gemensamma drag - jag placerar nog er båda i "den besvärliga" Strindbergstraditionen, men hon är närmare Hemingway och du närmare surrealismen.
Knausgård placerar jag mer i kategorin den borgerliga romanen.
Ja, och kanske den gotiska också? För Rydberg menar jag.
Författare idag är ängsliga för att vara "besvärliga". Ja, se där kom en generalisering igen. Men det är trångt med författare och många befarar att de ska bli utputtade. Dessutom kan "yvighet" lätt annekteras av trumpism.
Lite snabbt bara, har de facto inte fått i mig någon frukost, återk.
Penis normalis. Jag tycker att de här sansade trevliga kvinnorna som uttrycker sig salongsfähigt - "en mogen kvinna som inser vad hon behöver" - om Victoria Benedictsson av alla - ska lägga presuppositionerna på bordet. Det finns folk som avstår från sex också och att det är överskattat, eller att det visserligen är en helt annan dimension av tillvaron som får allt annat att framstå som döda metaforer, men att det även finns en kylig himmel som lockar med infinitesimalkalkyler. Vad man än gör, tycker jag, så plattar man inte till fölk för att de inte lever ner till en standard. Om man vill rädda Victoria Benedictsson ur feminismens klor, eller det förmenta "ragataskapets" klor, och samtidigt hålla sig väl med Akademien, då uttrycker man sig ungefär så - en mogen kvinna inser vad hon behöver.
Beträffande Knausgård tycker jag Hitlers Mein Kampf är intressantare, men det finns verkligen några gemensamma drag - de har bägge tyranniska fäder som slår ner mot deras "andliga intressen". Hitler ville bli präst, sprang omkring i skogen och svärmade som den romantiker han var, låtsades predika Bergspredikan osv. Början av Min Kamp ogillar pappan att sonen säger sig ha fått syn på Jesus i TV, eller hur det var.
Men det tristaste med lanseringen av Knausgård som allmängiltig är att många kvinnor inte ens upptäcker hans kvinnosyn. Då menar jag inte bara att han befinner sig i en helt manlig tradition dvs inte nämner så gott som några kvinnliga författare alls, jag menar även kvinnoporträtten. Det blir nästan ännu värre i Morgonstjärnan, när han ska hämnas på sin fd fru. Det är inte strindbergsk nivå, det är mediokert, en riktigt fadd beskrivning. Och många kvinnor tar emot satsen och sväljer den. Uppfattar det som stor konst. Nästan per automatik måste de identifiera sig med den manliga berättaren, och hans nedgörande syn på en kvinnlig gestalt (ska inte gå in på detaljer nu men kan svårligen tänka mig att en kvinna skulle beskriva en man med konstnärliga förehavanden på det sättet). Det är ett hämndporträtt, det är väl ok att hämnas i böcker, men sättet är misogynt. Det är därför han hyllades av samma etablissemangstyper som kort därförinnan sablat ner den självbiografiska "trenden" som förkastlig, narcissistisk, lögnaktig, spekulativ, girig, osv.
Jamen det var väl bra. Det går lite mot strömmen, hon är omtyckt tror jag, kanske inte riktigt lika dyrkad som de manliga självbiograferna, alltså det är en otänkbarhet att världshajpade Knausgård skulle nämna Ernaux. Gränsen mellan manlig och kvinnlig litteratur måste rivas, och inte diskuteras var för sig.
jag tänkte, lite slentrianmässigt kanske, att hon går mot strömmen i och med socialismen, i en tid då högern sägs flytta fram sina positioner överallt
Det jag uppskattar mest med Ernaux är att hon tog mod till sig att skriva En flickas memoarer. Trots att hon riskerade sitt rykte, sin position som författare. Igenkänningen måste vara hög bland de flesta kvinnor, både betr. erfarenheterna som beskrivs och att ha varit tvungen att förneka dem. Skyhög igenkänning. Det var den smärtan som vällde fram under metoo också.
kanske särskilt i Frankrike, hon sa det i en intervju att sånt här kan en kvinnlig författare inte berätta utan att bli marginaliserad och hånad, uppfattad som pjåskig, osv. Det fanns en motsvarighet till metoo som hette balancetonporc, släng ut din skitstövel eller ange din skitstövel (balancer är tvetydigt), det roliga med det uttrycket är att det är lite mer aktivt än metoo Två frågor jag fått väldigt ofta är: Ångrar du dig inte? och Tycker du att du har fått upprättelse? På första frågan kan jag bara svara nej verkligen inte, och det gäller allt men i första hand det onämnbara. På den andra frågan kan jag bara betona att det inte är synd om mig, och att upprättelse eller ursäkter från DN kultur inte är något att eftersträva.
Men hur som, nu måste det bli bloggpaus igen - hur det än går med kriget höll jag på att säga.
– Vittnesmålen accelererar här just nu. Många har varit tysta, som jag. De tänkte att det som skedde var naturligt, att det inte var någon våldtäkt. Men nu ser de klart på saken och de har rätt. De första som vittnade om det här var de modigaste, men bara för att det är nu man gör det är det inte tal om opportunism."
Intressant eftersom vittnesmålen - väl - har kommit av sig i Sverige.
Det kan nog ha att göra med den första domen mot Cissi Wallin (boken friades däremot).
Det kan också ha att göra med den där... vad ska man kalla det, underförståddheten? i kulturmedierna att Arnault vad den siste, sen var det dags att sätta punkt för metoo. Det finns inga kulturmän längre, deklarerades ju.
Det lär vara svårt för kvinnor att få ut avslöjande böcker idag. Jag kunde inte ställa mig i täten som föregångare, men hoppas på accelererande vittnesmål även här.
Carina Rydberg eller Annie Ernaux? Hundra gånger Rydberg. Inte läst så mycket av Annie Ernaux men det är fint, torrt, klassiskt, sociologiskt. ok, förträffligt. Carina är mer nasty, grandios, stämplades som skräckel. Fick jantelagen i huvudet.
Ha nu en trevlig bloggpaus :-)
f.ö: Ryssland förlorar kriget. Jag gissar att de retirerar från östra Ukraina nån gång vid årsskiftet, och släpper ifrån sig Krim inom ett år.
Innan den här mandatperioden är över kommer S ha svängt - som de gjorde i Nato-frågan - och omfamnat sd. Aftonbladet kommer gå lite före, dvs det kommer att skina igenom i ledarartiklar på olika sätt att nu när sd har makt måste vi acceptera att de har makt och rätta oss efter deras politik och önskemål. Fler ledande socialdemokratiska opinionsbildare kommer att uttala sig rasistiskt, som Magdalena Anderssons Somali Towns, eller Ygemans om "utomnordisk bakgrund". Att Helle Klein redan svängt och mumlar lite vagt om att det kan väl vara ok att samarbeta är inte förvånande - opportunist är hon, men knappast en individ. Det kommer att anses mer och mer olämpligt att kritisera sd, som det i ganska stor utsträckning redan varit i Public Service. Kommunal håller emot, ännu ett exempel på klyftan mellan könen i den här frågan - Byggnads omfamnar sd. Tidningar med fingret i luften, som Expressen, plockar upp misogyna högerskribenter. Vad handlar det här om då - det rör sig om opportunism. Det kallas även vindflöjlande eller att springa med vargarna. Och det är mycket klassiskt. Det är när man inte har några principer, men är angelägen om att "be on the side that's winning". Så väldigt stora är egentligen inte sd, det hade inte varit nödvändigt att curla dem.
"Det enda som stör mig är hur nedsättande berättarjaget beskriver minoriteter hon möter i den amerikanska staden. Ordvalen var möjliga då, i dag är vi mer upplysta."
Anneli Jordahl om den hemska Oksana Zabuzjko. Nej, ordvalen var inte möjliga då, och alla är inte upplysta idag.
Det är lite som att vissa svenskar har så dåligt samvete inför alla i krigsdrabbade länder, även de som är en aktiv del i den antiryska förberedelsen för kriget, att de tror att de måste uttrycka sig medlidsamt och vördnadsfullt. Den som läst något av OZ ser ju att hon är någon form av fascist, och hoppas att när kriget förhoppningsvis tar slut ganska snart, kommer det inte vara nationalförfattare av den sorten som dominerar landet vi identifierar oss med till den milda grad att Karl XII tagits till heders igen.
Ja det är sånt här den ryska propagandan tar fasta på, även rasismen i Polen där personer med fel hudfärg inte släpps in. Eftersom vi tyvärr sitter ihop med Polen sen EU-inträdet och nu kommer att bli ännu värre efter ett natointräde, godkänns allt snusk från öst som en del av den äktsvenska värdegrunden.
Vårdval Stockholm 2008. Här har vi moderatkärringarnas helgseger.
"Södertälje och Haninge är de kommuner som blivit av med flest barnavårdscentraler sedan Vårdval Stockholm infördes, till skillnad från tex Östermalm och Enskede-Årsta-Vantör där barnavårdscentraler har tillkommit".
Wiman var bra idag. Det är visserligen knepigt att fästa vikt vid det internationella anseendet - att Sverige har stått för en djup humanism, eller ansetts stå för en djup humanism, är liksom både sant och osant. Men chockvågen genom Sverige när nyssnazister och nazismnostalgiker biter sig in i institutionerna, medan de fortfarande kan behålla en image av fräcka underdogs eftersom de inte givits plats i regeringen, har ett ännu högre eko utomlands, där man inte som svenska studiovärdinnor försöker hyschhyscha ner och curla sd utan är tydliga med vad det handlar om. Mussolinibeundraren Meloni är tydlig med att det handlar om fascism, och liberala medier talar också klarspråk om vad det handlar om. Är runt 17 procent av svenskarna nazister? Tja, kanske det, men vad ska man säga om de andra högerväljarna, är det skattebetalarnas förening som gillar när en brud med porrig framtoning anklagar Anne Frank för sedeslöshet, låtsas ångra sig, får skenbar kritik av partiledaren, träder tillbaks bakom kulisserna ett tag (som Ekeroth) för att sticka fram huvudet så fort tillfälle ges?
De jobbar med provokation som ett led i meningsförlust, räknar med ett slags blackout när folk till sist förväntas ge upp, för hur bemöter man en tjej som flashar tuttarna och säger att oskyldigt intresse för pojkar är skamligt, hos en flicka som dog i koncentrationsläger?
Det går väldigt snabbt och i och med att liberalerna gått med på att tömma begreppet liberal på mening, och att sd får verka halvt osynligt, lite som Coppelius manipulerar den här själlösa dockan Olympia. Det är allvarligare i Sverige än på många andra håll, med tanke på sönderslitningen av det Sverige var tidigare, och dolskheten. Men förändringen har sipprat in i socialdemokratin också - jag hyser inga större förhoppningar om att nuvarande S-ledning går till vänster, det finns bra folk så att säga i det partiet men ledningen spelade bort sina möjligheter i och med att beskriva samhällsproblemen rasistiskt, i och med NATO-vändningen, vapenexporten till ett land i krig, till och med att Försvaret utbildar ukrainska soldater, det är helt förryckt (men det är inte Magdalena Anderssons beslut, utan en konsekvens av ett EU-direktiv från 2021 - väldigt många blev väldigt förvånade och bedrövade när MA med ett enda svep med armen bestämde sig för en vapenexport med långtgående konsekvenser, som bröt av tvärt mot den försvarspolitik som det nyss hade beskrivits vara av vikt att den var långsiktig och konsekvent. Tvärvändningen med fjäsket för Turkiet osv. Kanske vänsterpartiet. Det finns ett jättestort motstånd mot den här utvecklingen, om folk bara sliter sig från fördummande kändistävlingsprogram i TV
Hanna Hellqvist i Venedig, ser lite missnöjd och uttråkad ut, köper massor med venezianskt glas som ska transporteras hem till Sverige - det fäster ju fokus på vilka otroliga löner TV-kändisar har, men samtidigt på ledan. Lite så här likgiltig bulimi. Kändisar går runt och ser ut som att de sett för mycket. Det som kallas den döda blicken. En av de här bröderna Zia säger att det tråkigaste han vet är att åka gondol. Sen åker de gondol. Är det fel med lyx, dvs nu när folk får det allt svårare, är det fel att visa blaserade kändisar som går runt och får allt de pekar på? Det är väl inte direkt ett moralproblem, men det handlar om indoktrinering, och det ger ju ett väldigt slappt intryck.
Att jag tror att det här med kulturkanon är det minst destruktiva ur högerregeringens skrev beror på att jag tror att det kan funka - de här personerna klarar väl inte ens av att läsa CJL Almqvists Det går an eller vad det nu kan handla om, de är totalt obildade men spretar med fingret precis som 30-talets nazister, en överdriven vördnad inte minst för latin och finkultur men obildning ända in i hårsäckarna. Inte bara hon med den porriga framtoningen som kallar Anne Frank osedlig, utan hela packet. Så, när de nu ska sålla fram böcker att använda i sin repressiva kampanj, hur ska de bete sig för att hitta något tillräckligt imbecillt så att de själva hänger med?
Åtminstone före TV.
SvaraRaderaBOK rimmar på klok ...
SvaraRaderaKan göra det. På tok också.
SvaraRaderaSamlar på citat mest för skojs skull, i linje med en sak Platon skrev i Faidros.
Inte något 100-procentigt fan av Svetlana Aleksejevitj i hennes egenskap av intellektuell, upplyst, lärd, tänkare eller så etc, till exempel eftersom hon sagt en del konstiga grejer om Hitler. bl.a att han dödade åtminstone inte sina egna. Jag är ingen antisemitismjägare och nog är man lite trött på pekpinnar, den sa minsann det där då och då, men det där var ett läskigt uttalande.
SvaraRaderaallt som punkterar lärdomshögfärd, spretamedfingretdjupsinne, osv, kan funka som samlarobjekt, och gränsen mot allmänt kulturhat är hårfin, och för tydlighetens skull är jag för satsning bibliotek och läskampanjer och att barn och ungdomar ska få läsa klassiker i skolan.
Then Swänska Argus, till exempel. Åtminstone valda bitar. Swäriges godmodiga Montaigne. Nej, ingen bra jämförelse.
Årstafrun bör också vara obligatorisk.
Men absolut inte Harry Potter.
”Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok”
SvaraRadera- Fallstudie om ett skolbibliotek
DET VAR VÄL DEN ÖVERSTA MENINGEN JAG HADE I MINNET MEN
INTE FICK FRAM FÖRRÄN NU ...
från en doktorsavhandling ...
Det är ur Falstaff Fakir, tror jag.
SvaraRaderaMen Tyrion Lannisters ord är bra
SvaraRadera"the mind needs books like a sword needs a stone"
Och snart kommer prequellen! Prequellen prequellen!
SvaraRadera"bl.a att han dödade åtminstone inte sina egna" = which is completely false, by the way. He let kill probably many than any other German ruler...
SvaraRaderaSka se om jag kan leta reda på det där citatet, det var rätt skumt på flera sätt. Som jag fattade det menade hon att de tyskar Hitler dödade inte var hans egna, av olika orsaker.
SvaraRaderahaha, apropå det jag skrev 19 augusti, om att barn borde läsa Then Swänska Argus i skolan, att den rentav borde vara obligatorisk (iofs tveksamt om den borde), är idén om en litteraturkanon fortfarande bland det mest kontroversiella en skribent kan föreslå. T.o.m att föreslå en diskussion om det är känsligt. Så här skriver Expressens kulturchef:
SvaraRadera"Kanske ska vi börja med en enkel, redan bråkig, nästan känslig punkt? Det börjar verkligen bli hög tid för en litteraturkanon.
Jag kan komma på sossiga, liberala och nationalistiska argument – för och mot.
En utmärkt start."
Aftonbladets kulturchef flyger i taket. Det är skola utan vinstmotiv, barns uppväxtvillkor, trångboddhet, lärarnas löner som bör diskuteras. Läsning av skönlitteratur och ifall det borde finnas en gemensam kanon, är meningslös symbolpolitik och nåt slags motsvarighet till kepsförbud.
Det där borde ju inte stå i något motsatsförhållande - det är fullt möjligt att vara för en förbättring av barns uppväxtvillkor, höjda lärarlöner et cetera, och att skönlitteratur blir uppvärderad i skolan.
Men det har länge varit nästan obligatoriskt inom vänstern att bekämpa litteraturen, betrakta klassiker som småborgerligt trams, och jag tror att det är ett arv från en militantare vänster, som ville slänga ut allt gammalt småborgerligt överklassigt och införa proletärdikt (så har det inte blivit utan det har mer blivit amerikansk populärkultur).
Visst är frågan knepig. Jag vet faktiskt inte hur det ser ut i skolorna idag, om t.ex läsning av Eddan ingår.
Jag tycker Then Swänska Argus. Fick vi inte läsa när jag gick i plugget.
Men det är alltid kul när frågeställningar i sig är så heta potatisar. Mitt minne är lite att i min generation så var det på något vis obligatoriskt att vara emot den borgerliga kanon inom vänstern, medan många smygläste klassikerna ändå.
Ganska många recensenter vill ha heltäckande storytelling, de förstår sig inte på värdet i det fragmentariska, rapsodiska, de gillar tjock text där ingenting blir osagt. Som en heltäckningsmatta. Jag för min del förstår inte tjusningen i texter där det inte finns något mer att upptäcka, det behöver inte vara en brist utan är mer en smaksak: i Noréns dagböcker står det som står där, mycket lite mellan raderna. Det är faktiskt: nu är det det här och sen är det det här, och det behöver inte tolkas.
SvaraRaderaKnausgård är till ganska stor del också sådan.
Jag gillar det ofärdiga, även berättelser som slutar abrupt - ETA Hoffman, t.ex, den kanske mest ironiske bland romantikerna. Inget för den som vill bli invaggad, helt uppslukad.
It's a smaksak, as we say in NATO-Sweden.
Carina Rydbergs nya är ju fantastiskt bra, bra på riktigt, osentimental utan att kokettera med attityd, rak, bilder som stannar kvar i minnet. De flesta kritiker har väl sett det också men jag kan inte låta bli att fästa mig vid några invändningar som på något vis känns symptomatiska, som det här "för rapsodisk", eller ännu värre: "jag förstår inte varför hon inte gör mer av det": i en tid där det mesta blir söndertuggat, utslätat, överrationaliserat och pastöriserat, skulle det inte vara verkligare att låta ett tumult vara gåtfullt, abrupt, förbli svårt men samtidigt vackert, bli konst?
SvaraRaderaJag snubblade över uttrycket "förnufts-förfäad", det handlade om helt andra saker men tycker det passar bra på en viss typ av petimätrig kritikermentalitet. Det finns en massa litterära genrer men egentligen finns det bara två sorters litteratur, levande och död, och Vitt slödder lever ju.
Förnufts-förfäad. Bra uttryck. Jag tänker Åsa Beckman, Björn Wiman, präktiga DN-ligan.
SvaraRaderaInte läst Rydbergs senaste men kul att hon släpper nåt nytt.
Håller med om att det bara finns levande och död litteratur. Kritiker hajpar ofta böcker som man måste sega sig igenom om man ens orkar mer än några sidor.
Rapsodiskt, hur kan det ens vara nåt negativt?
Zigge
Det handlar om en dubbel brist på sensibilitet: ingen känsla för konst, och ingen känsla för liv. Wiman skriver som tur är inte litteraturkritik, Åsa Beckman är det litteraturindustriella komplexets - ja vad ska man ta till, hon är för jävlig helt enkelt.
SvaraRaderaDet finns en annan som nästan alltid hyllar, det är glädjebetyg på glädjebetyg, men dyker det upp något som är riktigt nytt och levande sågar han eller håller på armslängds avstånd med glasartad blick. "Lever inte upp till förväntningarna". Lever inte upp till Bernurs förväntningar, av alla överdrivet välvilliga, fadda och självbelåtna kritikers?
Ja det rapsodiska, det kan låta som om de missat romantiken och modernismen, och det är nog ungefär vad de har - de vill kunna utreda och bordlägga, sätta sig till doms givetvis och erkänner inte att det finns saker de inte vet.
Sen är det fortfarande ett faktum att många vill sortera in litteratur i allmängiltig (skriven av män) och kvinnlig, de trivs med underordningen och vill se till att kvinnor håller sig till det konventionellt kvinnliga. De är inte villiga att sparka in väggen mellan mäns och kvinnors litteratur. De reducerar gärna kvinnliga författare till "kvinnotyper". Det är lite "fruarna först, Selma lilla". Det handlar om mindervärdeskomplex, jag brukar tänka på det välbekanta gamla påståendet att klassresenärer var illa sedda av betjänter i Storbritannien före det andra världskriget. dvs om herrskapet hade en gäst som klättrat upp ur folkdjupet, blev denne föraktad av tjänstefolket som passade upp vid middagen. Han borde ha hållit sig på sin plats. Det här är alltså ett påstående.
SvaraRaderaHur som, det finns konventionella kvinnliga kritiker som inte har några problem med att sätta etiketter som "strip lit" på kvinnliga författare, medan de dyrkar manliga och sätter deras snorkråkor på piedestal. Det kommer att förändras.
Läste du Knausgård i DN idag? Apropå "det litteraturindustriella komplexet" och dess förkärlek för långa, mediokra texter ;-)
SvaraRaderaAlgot
Nej det gjorde jag inte, men jag har läst någon artikel i ärevördiga The New Yorker (tror jag det var), och tolkar det hela som att den litterära världen blivit helt knäpp, tappat omdömet. Den var väldigt banal, undrar om fascinationen inför Knausgård handlar en del om hans utseende, norskt naturbarn, och kanske den spektakulära titeln.
SvaraRaderaJa det är okänsligt att kräva att nån "gör mer av det" när det handlar om så svåra saker. Gillade Vitt slödder starkt, tyckte att det "rapsodiska", liksom blixtrande, var en väldigt bra gestaltning av något chockartat.
SvaraRaderaUrsäkta sent svar. Håller helt med.
SvaraRaderaFrån det ena till det andra: svensk litteraturvärld är fortfarande - för att använda ett standarduttryck - patriarkal. Det kanske inte ser ut så i statistiken så att säga (fler kvinnor skriver numera i tidningen, osv). Men kvinnor och män bedöms efter olika måttstockar, det tar givetvis tid att börja se kvinnor som lika mångfasetterade subjekt som män.
Alltså, kvinnor reduceras i mycket högre utsträckning till sitt civilstånd, sin sexuella läggning eller till "användbarhet", sin roll som sociala mellanhänder. Och det samtidigt som specifikt kvinnliga erfarenheter fortfarande inte bedöms som ett subjekts erfarenheter, utan på sin höjd ett ömkansvärt kollektivs. Alla kvinnor mer eller mindre ses som en enda. "En mogen kvinna som inser vad hon behöver" är ett komiskt hurtigt uttryck, en projektion på "kvinnligheten" som nog inte skulle göras på "manligheten".
Obs att jag inte menar att förringa sådant som brukar förknippas med kvinnlighet - lyhördhet, omtanke, mottaglighet, kompromissvilja, tålamod, pysslighet, självuppoffring, tillbakadragenhet, och så vidare. Icke mitt syfte. Men jag tror inte något blivit bättre i och med metoo, kanske tvärtom på vissa sätt. I litteratursvängen var idén att punkt skulle sättas efter Kulturprofilen.
En kvinnlig författare skrev rakt ut, det var riktat till en manlig med väldigt mycket kulturprofiligt i bagaget, att nu är könskriget över.
Det var tydligt att saken skulle bordläggas. Men nog kvarstår problemet med korruption, med att hålla sina kompisar om ryggen? Nämner i förbigående en ganska typisk historia - jag vill nu egentligen inte att Myggor och tigrar ska kopplas ihop med debatten om den, inte heller mer eller mindre misslyckade intervjuer, det är bara vanliga läsare som läser själva så att säga, medan de flesta kulturmänniskor läser den med ena ögat på debatten och andra ögat på sina namngivna kompisar, och så stannar de där, kanske nämner att det var elakt att galenförklara mig, konstaterar att 80 procent av boken knappt diskuterades, zoomar in på nåt jag sagt i en intervju, tror att baksidestexten säger något väsentligt om boken, osv. Det är troligen inte förrän efter min och alla nu levandes död som den går att läsa utan kulturmediechauvinism så att säga. Men iallafall, för att exemplifiera lite hur den här kultursvängen funkar: när skandalen Kulturprofilen och Forum bröt ut, var Myggor och tigrar onämnbar. Likaså när Matilda Gustavsson skrev sin bok Klubben. Det framstod där som om hon inte läst Myggor och tigrar, i själva verket var hon fascinerad av den och kan inte ha missat avsnittet om Forum. Men det var otänkbart att nämna den ens i förbigående. Det hade inte gillats av hennes uppdragsgivare DN.
Ja, lite sånt här påpekade Ulrika Knutsson, vilket jag är mycket glad för, eftersom det var kusligt.
Någon ikon för metoo kan jag dock inte vara. Det förekom en viss personkult som smickrade mig men framförallt gjorde mig djupt förlägen.
Men till saken: svensk kulturvärld är patriarkal i den meningen att de verkligt mångfasetterade subjekten, är män, medan kvinnor är ett diffust kollektiv, gärna feministiskt eller pseudofeministiskt, men alltid med män i centrum.
Där snubblade generaliseringen på tungan: jag menar att det finns en strävan hos kulturen att av-individualisera kvinnor, göra dem till ett diffust kollektiv, blanda ihop dem, eller sätta etiketter på dem utifrån civilstatus - eller på en skala från blyg viol till bitch, medan stora allmängiltiga män förblir stora allmängiltiga män.
SvaraRaderaSjälvständiga kvinnor skrämmer fortfarande. Oberoende om de är gifta, har fuck boys ur gangstervärlden, är polyamorösa eller lesbiska.
Inte ens erfarenheten av graviditet och förlossning är exakt likadan för alla kvinnor.
SvaraRaderaVissa upplever den som en urkraft som sätter dem i kontakt med det universella, en omvälvande upplevelse som löser upp jagets gränser och gör allt tal om subjekt meningslöst. Förändrar hela livet och livssynen. River gränsen mellan människa och natur. Ett markant före och efter. Då är det lättare att tänka på en kvinnlighet, som saknar individualitet. Individen löses ju upp på ett sätt som mannens person aldrig gör.
Andra har inga sådana upplevelser alls och vissa ångrar till och med att de fått barn. Visserligen tråkigt att höra. För mig var det den största händelsen i mitt liv. Banden till mina barn liknar inget annat.
Det hänger sig nog kvar lite, att se barnlösa kvinnor som ofullgångna.
hehe fuck boys ur gangstervärlden. Det är väl inte dig själv du syftar på ;-)
Mycket av det du skriver om har inte så med manligt/kvinnligt att göra. Människan är ett flockdjur, på gott och ont. Självklart är det fortfarande många som skyddar sina vänner och pekar ut andra, särskilt när det gäller plötsliga strömkantringar som metoorörelsen.
Men en och annan avvikande röst är inte så dumt. Till exempel om Ukraina, även om jag är övertygad om att Ukraina kommer att klara det själva, utan Natos inblandning.
Jag hävdar att även mödrar kan bli antikonformister :-D
Bästa
M:sson
Men om andra än ryssar och ukrainare slaktar varandra, kan opinionen mot kriget öka i Europa.
SvaraRaderaÅterkommer om maffiga urkraften, mina fuck boys m.m.
SvaraRadera"Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!"
SvaraRaderaDet är väl Victoria Benedictsson tror jag.
SvaraRaderaJa, en gång i en intervju råkade jag säga att kvinnor inte betraktas som individer, på samma sätt som män. Jag tänkte då på att kulturmedia har - eller kanske hade - en tendens att kollektivintervjua kvinnor och presentera dem som ungefär en och samma kvinna.
Intervjuaren blev lite nervös och rättade mig: "du menar att kvinnor bara ses som representanter för sitt kön".
Varför det - jo för att individ i pk-svenskan, om jag får använda det trötta uttrycket, är synonymt med karriärist, egoist. Det var ju inte det jag menade.
En (eventuell) faktor som inte tas upp så mycket i forskningen om Victoria Benedictssons självmord tror jag är gaslightning.
SvaraRaderaSamarbete mellan träbockar kan också vara gaslighting. ): jag kom bara att tänka på Benedictsson apropå det du skriver om att behandla kvinnor som ett diffust kollektiv. Eller hur du nu skrev.
SvaraRaderaLåt höra mer om maffiga urkraften och fuck boys nu. ;-)
sson
Anonym: Jag har knappt läst Victoria Benedictsson, om sanningen ska fram.
SvaraRaderaOch det är ett dåligt betyg till mig: Pengar åtminstone, borde vara en självklarhet.
Jag tror att hon är mycket bra, men att en del teorier om hennes självmord verkar vara luftpastejer - som att hon ska ha blivit utsatt för incest, eller att hon ska ha insett vad en mogen kvinna behöver :-)
Träbockar, ja. "En Dame-Roman". Myggor är värre än tigrar, brottslingar vet trots allt om att de är brottslingar.
Kristina Lugn och Louise Glück är väl två kvinnliga författare som behandlas som subjekt. Men de är väl inte feminister direkt :-)
SvaraRaderaDet är väl däremot Elfriede Jelinek, som fick nobelpriset.
SvaraRaderaDu har rätt om DN. Jag minns just en artikel som förklarade varför Elfriede Jelinek är god feminism, medan du är dålig feminism.
Men alla DN:s kvinnliga skribenter/feminister var inte emot dig. Jag vet att det blev en del bråk när det fattades redaktionellt möte om att bekämpa dig och Myggor och tigrar.
Att den var onämnbar runt Forumskandalen, är klassiskt. DN var själva mycket involverade i Forum, och nu ville man rentvå sig. Däremot inte ge dig en ursäkt givetvis.
Nu slår jag vad om att Knausgård får Nobelpriset. Inte min favorit, men många älskar hans böcker. Det rör väl inte dig i ryggen, om du fortfarande är emot Nobelpriset :-)
Carinas nya var väldigt bra. Ni är två mycket olika författare, med vissa gemensamma drag - jag placerar nog er båda i "den besvärliga" Strindbergstraditionen, men hon är närmare Hemingway och du närmare surrealismen.
Knausgård placerar jag mer i kategorin den borgerliga romanen.
Ja, och kanske den gotiska också? För Rydberg menar jag.
SvaraRaderaFörfattare idag är ängsliga för att vara "besvärliga". Ja, se där kom en generalisering igen. Men det är trångt med författare och många befarar att de ska bli utputtade. Dessutom kan "yvighet" lätt annekteras av trumpism.
Lite snabbt bara, har de facto inte fått i mig någon frukost, återk.
Penis normalis.
SvaraRaderaJag tycker att de här sansade trevliga kvinnorna som uttrycker sig salongsfähigt -
"en mogen kvinna som inser vad hon behöver" - om Victoria Benedictsson av alla - ska lägga presuppositionerna på bordet.
Det finns folk som avstår från sex också och att det är överskattat, eller att det visserligen är en helt annan dimension av tillvaron som får allt annat att framstå som döda metaforer, men att det även finns en kylig himmel som lockar med infinitesimalkalkyler. Vad man än gör, tycker jag, så plattar man inte till fölk för att de inte lever ner till en standard.
Om man vill rädda Victoria Benedictsson ur feminismens klor, eller det förmenta "ragataskapets" klor, och samtidigt hålla sig väl med Akademien, då uttrycker man sig ungefär så - en mogen kvinna inser vad hon behöver.
Beträffande Knausgård tycker jag Hitlers Mein Kampf är intressantare, men det finns verkligen några gemensamma drag - de har bägge tyranniska fäder som slår ner mot deras "andliga intressen". Hitler ville bli präst, sprang omkring i skogen och svärmade som den romantiker han var, låtsades predika Bergspredikan osv. Början av Min Kamp ogillar pappan att sonen säger sig ha fått syn på Jesus i TV, eller hur det var.
Men det tristaste med lanseringen av Knausgård som allmängiltig är att många kvinnor inte ens upptäcker hans kvinnosyn. Då menar jag inte bara att han befinner sig i en helt manlig tradition dvs inte nämner så gott som några kvinnliga författare alls, jag menar även kvinnoporträtten. Det blir nästan ännu värre i Morgonstjärnan, när han ska hämnas på sin fd fru. Det är inte strindbergsk nivå, det är mediokert, en riktigt fadd beskrivning. Och många kvinnor tar emot satsen och sväljer den. Uppfattar det som stor konst. Nästan per automatik måste de identifiera sig med den manliga berättaren, och hans nedgörande syn på en kvinnlig gestalt (ska inte gå in på detaljer nu men kan svårligen tänka mig att en kvinna skulle beskriva en man med konstnärliga förehavanden på det sättet). Det är ett hämndporträtt, det är väl ok att hämnas i böcker, men sättet är misogynt.
SvaraRaderaDet är därför han hyllades av samma etablissemangstyper som kort därförinnan sablat ner den självbiografiska "trenden" som förkastlig, narcissistisk, lögnaktig, spekulativ, girig, osv.
Annie Ernaux!
SvaraRaderaJamen det var väl bra.
SvaraRaderaDet går lite mot strömmen, hon är omtyckt tror jag, kanske inte riktigt lika dyrkad som de manliga självbiograferna, alltså det är en otänkbarhet att världshajpade Knausgård skulle nämna Ernaux.
Gränsen mellan manlig och kvinnlig litteratur måste rivas, och inte diskuteras var för sig.
Inte mot strömmen, populär, förhandstippad, filmatiserad, lättillgänglig. Men bra. :-)
SvaraRaderajag tänkte, lite slentrianmässigt kanske, att hon går mot strömmen i och med socialismen, i en tid då högern sägs flytta fram sina positioner överallt
SvaraRaderaDet jag uppskattar mest med Ernaux är att hon tog mod till sig att skriva En flickas memoarer. Trots att hon riskerade sitt rykte, sin position som författare.
Igenkänningen måste vara hög bland de flesta kvinnor, både betr. erfarenheterna som beskrivs och att ha varit tvungen att förneka dem.
Skyhög igenkänning. Det var den smärtan som vällde fram under metoo också.
kanske särskilt i Frankrike, hon sa det i en intervju att sånt här kan en kvinnlig författare inte berätta utan att bli marginaliserad och hånad, uppfattad som pjåskig, osv.
SvaraRaderaDet fanns en motsvarighet till metoo som hette balancetonporc, släng ut din skitstövel eller ange din skitstövel (balancer är tvetydigt), det roliga med det uttrycket är att det är lite mer aktivt än metoo
Två frågor jag fått väldigt ofta är: Ångrar du dig inte? och Tycker du att du har fått upprättelse? På första frågan kan jag bara svara nej verkligen inte, och det gäller allt men i första hand det onämnbara. På den andra frågan kan jag bara betona att det inte är synd om mig, och att upprättelse eller ursäkter från DN kultur inte är något att eftersträva.
Men hur som, nu måste det bli bloggpaus igen - hur det än går med kriget höll jag på att säga.
"... metoo i Frankrike:
SvaraRadera– Vittnesmålen accelererar här just nu. Många har varit tysta, som jag. De tänkte att det som skedde var naturligt, att det inte var någon våldtäkt. Men nu ser de klart på saken och de har rätt. De första som vittnade om det här var de modigaste, men bara för att det är nu man gör det är det inte tal om opportunism."
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/56Rg36/ernaux-skrivandet-befriade-mig-fran-skammen?fbclid=IwAR2dkA3XX6Ir43PvcSvLRjgqfbVweNoOXGHv947_furfrxlUexqlWsRopKY
Intressant eftersom vittnesmålen - väl - har kommit av sig i Sverige.
Det kan nog ha att göra med den första domen mot Cissi Wallin (boken friades däremot).
Det kan också ha att göra med den där... vad ska man kalla det, underförståddheten? i kulturmedierna att Arnault vad den siste, sen var det dags att sätta punkt för metoo. Det finns inga kulturmän längre, deklarerades ju.
Det lär vara svårt för kvinnor att få ut avslöjande böcker idag.
Jag kunde inte ställa mig i täten som föregångare, men hoppas på accelererande vittnesmål även här.
Carina Rydberg eller Annie Ernaux? Hundra gånger Rydberg. Inte läst så mycket av Annie Ernaux men det är fint, torrt, klassiskt, sociologiskt. ok, förträffligt.
SvaraRaderaCarina är mer nasty, grandios, stämplades som skräckel. Fick jantelagen i huvudet.
Ha nu en trevlig bloggpaus :-)
f.ö: Ryssland förlorar kriget. Jag gissar att de retirerar från östra Ukraina nån gång vid årsskiftet, och släpper ifrån sig Krim inom ett år.
Zigge
Jag har inte heller läst så mycket faktiskt, hehe...
SvaraRaderaDet ser ut som om du har rätt om Ukrainakriget, men det är ju mycket som är oförutsägbart i krig.
Tack för Svenska Nyheter, och måtte alla kurder få stanna i Sverige.
SvaraRaderanu nödvändig bloggpaus.
Å, en felläsning. Tyckte det stod:
SvaraRadera"De kan bli årets fredspristagare - Putin favorittippad."
Innan den här mandatperioden är över kommer S ha svängt - som de gjorde i Nato-frågan - och omfamnat sd. Aftonbladet kommer gå lite före, dvs det kommer att skina igenom i ledarartiklar på olika sätt att nu när sd har makt måste vi acceptera att de har makt och rätta oss efter deras politik och önskemål. Fler ledande socialdemokratiska opinionsbildare kommer att uttala sig rasistiskt, som Magdalena Anderssons Somali Towns, eller Ygemans om "utomnordisk bakgrund". Att Helle Klein redan svängt och mumlar lite vagt om att det kan väl vara ok att samarbeta är inte förvånande - opportunist är hon, men knappast en individ. Det kommer att anses mer och mer olämpligt att kritisera sd, som det i ganska stor utsträckning redan varit i Public Service. Kommunal håller emot, ännu ett exempel på klyftan mellan könen i den här frågan - Byggnads omfamnar sd. Tidningar med fingret i luften, som Expressen, plockar upp misogyna högerskribenter. Vad handlar det här om då - det rör sig om opportunism. Det kallas även vindflöjlande eller att springa med vargarna. Och det är mycket klassiskt. Det är när man inte har några principer, men är angelägen om att "be on the side that's winning". Så väldigt stora är egentligen inte sd, det hade inte varit nödvändigt att curla dem.
SvaraRadera"Det enda som stör mig är hur nedsättande berättarjaget beskriver minoriteter hon möter i den amerikanska staden. Ordvalen var möjliga då, i dag är vi mer upplysta."
SvaraRaderaAnneli Jordahl om den hemska Oksana Zabuzjko.
Nej, ordvalen var inte möjliga då, och alla är inte upplysta idag.
Det är lite som att vissa svenskar har så dåligt samvete inför alla i krigsdrabbade länder, även de som är en aktiv del i den antiryska förberedelsen för kriget, att de tror att de måste uttrycka sig medlidsamt och vördnadsfullt. Den som läst något av OZ ser ju att hon är någon form av fascist, och hoppas att när kriget förhoppningsvis tar slut ganska snart, kommer det inte vara nationalförfattare av den sorten som dominerar landet vi identifierar oss med till den milda grad att Karl XII tagits till heders igen.
Ja det är sånt här den ryska propagandan tar fasta på, även rasismen i Polen där personer med fel hudfärg inte släpps in. Eftersom vi tyvärr sitter ihop med Polen sen EU-inträdet och nu kommer att bli ännu värre efter ett natointräde, godkänns allt snusk från öst som en del av den äktsvenska värdegrunden.
SvaraRaderaVårdval Stockholm 2008. Här har vi moderatkärringarnas helgseger.
SvaraRadera"Södertälje och Haninge är de kommuner som blivit av med flest barnavårdscentraler sedan Vårdval Stockholm infördes, till skillnad från tex Östermalm och Enskede-Årsta-Vantör där barnavårdscentraler har tillkommit".
Vill tillägga att de yrken som hackats sönder av privatiseringar och effektiviseringar inte kommer att bli mer välavlönade av rasistisk högerpolitik.
SvaraRaderaWiman var bra idag. Det är visserligen knepigt att fästa vikt vid det internationella anseendet - att Sverige har stått för en djup humanism, eller ansetts stå för en djup humanism, är liksom både sant och osant. Men chockvågen genom Sverige när nyssnazister och nazismnostalgiker biter sig in i institutionerna, medan de fortfarande kan behålla en image av fräcka underdogs eftersom de inte givits plats i regeringen, har ett ännu högre eko utomlands, där man inte som svenska studiovärdinnor försöker hyschhyscha ner och curla sd utan är tydliga med vad det handlar om. Mussolinibeundraren Meloni är tydlig med att det handlar om fascism, och liberala medier talar också klarspråk om vad det handlar om.
SvaraRaderaÄr runt 17 procent av svenskarna nazister? Tja, kanske det, men vad ska man säga om de andra högerväljarna, är det skattebetalarnas förening som gillar när en brud med porrig framtoning anklagar Anne Frank för sedeslöshet, låtsas ångra sig, får skenbar kritik av partiledaren, träder tillbaks bakom kulisserna ett tag (som Ekeroth) för att sticka fram huvudet så fort tillfälle ges?
De jobbar med provokation som ett led i meningsförlust, räknar med ett slags blackout när folk till sist förväntas ge upp, för hur bemöter man en tjej som flashar tuttarna och säger att oskyldigt intresse för pojkar är skamligt, hos en flicka som dog i koncentrationsläger?
SvaraRaderaDe förväntar sig att folk så småningom ska tänka: jaja, det där var väl lite tramsigt bara.
SvaraRaderaDet går väldigt snabbt och i och med att liberalerna gått med på att tömma begreppet liberal på mening, och att sd får verka halvt osynligt, lite som Coppelius manipulerar den här själlösa dockan Olympia. Det är allvarligare i Sverige än på många andra håll, med tanke på sönderslitningen av det Sverige var tidigare, och dolskheten.
SvaraRaderaMen förändringen har sipprat in i socialdemokratin också - jag hyser inga större förhoppningar om att nuvarande S-ledning går till vänster, det finns bra folk så att säga i det partiet men ledningen spelade bort sina möjligheter i och med att beskriva samhällsproblemen rasistiskt, i och med NATO-vändningen, vapenexporten till ett land i krig, till och med att Försvaret utbildar ukrainska soldater, det är helt förryckt (men det är inte Magdalena Anderssons beslut, utan en konsekvens av ett EU-direktiv från 2021 - väldigt många blev väldigt förvånade och bedrövade när MA med ett enda svep med armen bestämde sig för en vapenexport med långtgående konsekvenser, som bröt av tvärt mot den försvarspolitik som det nyss hade beskrivits vara av vikt att den var långsiktig och konsekvent.
Tvärvändningen med fjäsket för Turkiet osv.
Kanske vänsterpartiet. Det finns ett jättestort motstånd mot den här utvecklingen, om folk bara sliter sig från fördummande kändistävlingsprogram i TV
Hanna Hellqvist i Venedig, ser lite missnöjd och uttråkad ut, köper massor med venezianskt glas som ska transporteras hem till Sverige - det fäster ju fokus på vilka otroliga löner TV-kändisar har, men samtidigt på ledan. Lite så här likgiltig bulimi. Kändisar går runt och ser ut som att de sett för mycket. Det som kallas den döda blicken. En av de här bröderna Zia säger att det tråkigaste han vet är att åka gondol. Sen åker de gondol. Är det fel med lyx, dvs nu när folk får det allt svårare, är det fel att visa blaserade kändisar som går runt och får allt de pekar på? Det är väl inte direkt ett moralproblem, men det handlar om indoktrinering, och det ger ju ett väldigt slappt intryck.
SvaraRaderaApropå meningsförlust, alltså.
SvaraRaderaOch Magdalena Andersson + Karl XII.
SvaraRaderaMeningsförlust.
Att jag tror att det här med kulturkanon är det minst destruktiva ur högerregeringens skrev beror på att jag tror att det kan funka - de här personerna klarar väl inte ens av att läsa CJL Almqvists Det går an eller vad det nu kan handla om, de är totalt obildade men spretar med fingret precis som 30-talets nazister, en överdriven vördnad inte minst för latin och finkultur men obildning ända in i hårsäckarna. Inte bara hon med den porriga framtoningen som kallar Anne Frank osedlig, utan hela packet. Så, när de nu ska sålla fram böcker att använda i sin repressiva kampanj, hur ska de bete sig för att hitta något tillräckligt imbecillt så att de själva hänger med?
SvaraRaderaJag tror att det kan funka som grop som de själva faller i.
SvaraRadera