Nu är hon lika gammal som jag var då. Och vad gör hon? Angriper unga tjejer!
Det är sant: jag vet inte riktigt med den här soft-girl-trenden. Vem skulle inte önska att fler unga engagerade sig i till exempel fredsrörelsen och miljörörelsen i stället för att bara pyssla om sig själva och ge varandra komplimanger. Men det kanske de gör också? Att moralisera över tjejer som tjejar sig känns som fel fokus.
Trenden kapas emellertid av konservativa som pushar för fler hemmafruar och fler barn som kan skickas ut i krig. Och det är ingen konspirationsteori. Och den politiken kommer inte göra någon lyckligare.
Men jag tycker unga kvinnor ska attackera äldre kvinnor, inte tvärtom. Det visste Katrine Kielos 2007. Nu har hon glömt det.
141 kommentarer:
Det var elakt av henne. Synd, hon är en av våra bättre feminister.
Eh, nej.
Det är det där som är systemet. Återkommer efter frukost
Från den förskräckliga boken Våldtäkt och romantik, som också var ett trappsteg i karriären (ursäkta självupptagenheten men angreppet på mig var gynnsamt på samma sätt), även omslaget som siktade in sig maximalt på att behaga och förföra - den väckte upprördhet bland många kvinnor, det beror inte på att de var töntiga, jävla våp, det beror på att det var en skitbok. Allting går att sälja med mördande reklam. Till senare pladder om "att vara kvinna är att köra ner i ett dike", ständigt med sikte på wimantypen av stilett i lovikavante.
Till nu, när det är dags att angripa unga så kallade soft girls.
Det här har att göra med när sexism bytte namn till sexpositivitet, som standardterminologi i offentligheten så att säga, ett rätt konstigt uttryck egentligen, men det var ungefär i den vevan det blev vanligare att kvinnor tänkte på varandra som "får ligga/får inte ligga", och det är nog en förklaring till att Skugge hänger på OnlyFans, och får applåder för det från en del gubbar och grabbar (Resumé, osv).
Bakom nästan varje framgångsrik mediekvinna står en patriark med gömd stilett.
oops...
hm...
Tycker du (och andra) blundar för vad hon faktiskt skriver. Till exempel:
"Men när trenden spreds över världen blev den alltmer konservativ. Alltmer fokuserad på kvinnors inbillade rätt att lyxkonsumera för mäns pengar. I dag handlar det hela mest om unga tjejer som drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet.
Ekonomiskt är det inte konstigt att dessa fantasier uppkommer just nu. För några år sedan handlade det dominerande tjejidealet om att starta bolag: du skulle vara en så kallad ”girlboss”. Men nu har stora delar av techsektorn problem, räntorna är högre och många av dessa företag har tvingats avskeda personal.
Det är som att de har glömt att kvinnors lika rättigheter på arbetsmarknaden i grund och botten existerar för att vi inte ska behöva bli slagna, våldtagna och i värsta fall mördade inom relationer som vi annars inte hade kunna lämna av ekonomiska skäl."
Men det kanske är en gammal sårighet som spökar hos dig?
Från det ena till det andra: det har ju kommit en flodvåg av autofiktion och dagböcker under senare tid. Men också kritik mot genren som sådan. Svenska författare måste sluta vara så självupptagna, skrev exempelvis Mikaela Blomqvist. Håller du med om att det har gått för långt? Har du några favoriter bland senare tiders självbiografiska författare och anser du att manliga och kvinnliga autofiktiva författare blir bedömda enligt olika måttstockar?
Brukar/brukade gilla henne. Framför allt hade hon ett väldigt lustigt sätt att
bete sig på när hon satt i panel i TV. Nuförtiden kanske hon inte gör sådant.
"Kielos-Marçal frilansade under några år på Expressens kultursida och Arena."
Deltog (via länk om jag minns rätt) Arenas 30årsjubileum i höstas.
Verutschkow: "väldigt lustigt sätt", "gör sådant" - vad var det?
Anonym: Jag är inte ute efter hennes skalp, det är systemkritik :D
Anonym: nej, ingen gammal sårighet. De flesta som hoppade på mig i den vevan hade inte läst mer än några sidor eller bestämt sig för att blunda för nästan allt. Och jag har fått väldigt mycket läsningar också, i egentlig mening.
Wera von Essen är genuint bra, mänsklig, en röst.
Jag har såklart ingen total överblick eftersom det är så mycket.
Jag är inte så säker på att manliga och kvinnliga självbiografiska författare blir bedömda olika längre, inte rakt av i alla fall, även om det var så ett tag när Norén och Knausgård lanserades som "det återfunna jaget" och dylikt - eller Enquists Ett annat liv som också beskrevs som en renare och mindre tarvlig självbiografisk skrift
(autofiktion är en genre för sig som inte kan användas på det sätt det ofta gör idag). Men jag tror det fortfarande kan vara mer minerat för kvinnor, och att godtagbart och icke godtagbart kvinnligt skrivande följer lite oförutsägbara lagar idag, alltså vad som uppfattas som "strip lit" eller skandalöst och omoraliskt och vad som får beröm. Den här raden av en manlig kritiker om en kvinnlig självbiografisk författare för ett par år sen tror jag är lite lätt symptomatisk:
"sopar banan med annan autofiktion och de trendiga sexskildringar som vi kunnat läsa de senaste åren".
De spekulationer jag sett om IS-dådet i Ryssland har verkat extremt långsökta, särskilt att det skulle vara Ryssland som låg bakom.
Jag har inte läst särskilt mycket om det. Men min gissning är att Ryssland stödjer talibanerna i Afghanistan, och att IS hämnas av den anledningen. Det är troligen inte en senkommen hämnd för Sovjetunionens invasion.
Men minst troligt är att det är Ryssland.
Det var föga troligt att det var Ryssland som saboterade NordStream också, men flera experter drog till med det ändå. Det visade sig att det var Ukraina.
Jag har mina dubier om Nova Kachovka-dammen också. Området var visserligen ryskkontrollerat, men det kan ha funnits infiltratörer.
Detta är dock en vild spekulation. Ingen vet säkert.
ok. Men Kielos-Marçal har poänger. Samhällskritiken finns ju där.
Å så vill jag invända mot det här, om det tillåts:
"Bakom nästan varje framgångsrik mediekvinna står en patriark med gömd stilett."
Jag tycker att stridslystnaden gått och blivit kvinnlig. Manshatet firar triumfer. Renodlat. Jag tyckte ju inte att din bok var sån vreden inbäddad i mycket annat, eftertänksamhet, svaghet, tankar om försoning, självkritik osv. Det beror kanske på vad man fokuserar på. Många blev sårade, givetvis. Helheten uppfattade inte jag som hatisk. Men senare, har det dykt upp böcker med bara hat och självhävdelse. Renodlat. Jag tycker det är isande.
Apropå soft girls, motsatsen till det kanske.
Du har rätt, den meningen är dum. Trots att det står "nästan".
Jag har en ny ämnesrubrik, Antibrudanden.
Girlboss eller softgirl?
Jag läser Carina Rydberg Vitt slödder och har inte kommit mer än 25 sidor men fastnade för det här: ”Många år senare skulle jag själv bli en narr. Jag skulle förälskad mig i män som inte ville ha mig - kanske inte ens för stunden - men det skulle åtminstone vara kärlek det handlade om. De där mannen jag och min väninna hånade - de var inte ute efter kärleken. De hade ingen aning om vad den var för något. De var mindre värda - knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek. Än idag är jag övertygad om att de flesta män inte har en aning om vad en kvinna är - vad hon verkligen är. Mannen vet inte om kvinnans förakt. Det finns bara ett sätt för honom att bekämpa detta förakt och det är att lägga sig vid hennes fötter på ett sätt som är helt ärligt och som inte innehåller några som helst baktankar. Det är enda sättet. Han måste tillbe henne. Annars är han död.”
Shit pommes frîtes.
Väldigt mycket girlboss. "Han måste tillbe henne. Annars är han död".
Det är väl en så kallad domina som talar här.
Jag läste Vitt slödder och gillade den, men just det här partiet känns rätt kitschigt. "Vad en kvinna är - vad hon verkligen är" - särartfeminism med s/m-värdegrund?
Eller det är väl uråldrig mytologi, Kybele?
Ja exakt! Något mytiskt arketypiskt! Mitt i det vardagliga! Men hon fångar en komplexitet som Kielos & Co inte kommer i närheten av!
Ja. Rydberg spelar i en annan division. Självklart.
Det råder speciella lagar för upprördheten på kultursidorna, men det är väldigt mycket "alla flyger på en" som gäller, och det där har varken med moral, sanning eller kvalitet att göra utan är en renodlad mobbreflex. Någon kan slippa kritik vad han eller hon än säger och gör, det blir prisregn och stora stipendier, sen kan det vara någon annan som blir hudflängd och rådbråkad bara för att ha talat sanning, och i efterhand kan kulturmobben resonera som att: "men det där var ju inte alls sådär subversivt, skandalöst och farligt som vi balla gillar, det där var ju en jävla mes". Man ska se upp för att bli utnyttjad, försöka känna igen skenvänskaper som drivs av illvilja fast de slår klorna i en för att försöka skaffa sig kontroll. Man kan se tidiga tecken på det men gilla nån ändå men till slut är måttat rågat. Och se det där är inte paranoia, och inte heller något ofrånkomligt i kulturgyttjan.
Ska unga tjejer attackera äldre kvinnor eller är det räven bakom örat som talar nu igen?
Minns det som ett av de nedrigaste inslagen. En tjugo-nånting-brud som läst en amerikansk bok som hette nåt som "han vill inte ha dig för att din häck är för bred". Renodlad mobbreflex ja, och smart strategi. Ska inte dra ner diskussionen till att snacka utseende nu, det är tabu. Men du var ju söt. Attraktiv. Kalaspingla. Din bok hade nada med nåt sånt att göra.
Girl boss/soft girl-debatten känns som en storm i ett vattenglas. Vem har råd att vara/ha en hemmafru?
Zigge
Tack för komplimangen. Jag har haft mina bra hårdagar.
Är det räven bakom örat - måste ta mig en rejäl funderare på det.
Tänker att det liksom hör till att oetablerade (unga) angriper etablerade.
Oavsett om det handlar om feminism eller något annat. De är hungriga, vill upp. Sen finns det olika sätt att säga fuck off. Fuck-off-finger i medvind eller motvind.
Utseende har inget med nåt att göra, nä. Men då var det medvind på att anspela på en äldre kvinnas bristande fuckability. Får ligga/inte ligga. Är gift/inte gift.
Det provocerande med "soft-girls" är väl att de vill behaga män. Det verkar Kielos ha velat också. Men inte på bekostnad av en karriär.
Calamity
Fint formulerat, Calamity. Du får med rätt mycket där tror jag.
Har du läst Blåbärsmaskinen av Nils Claesson? Apropå Beckmans Kulturbarn. Den får ett kapitel där.
Läste utdrag ur den och tyckte den var bra, konstnärligt språk.
Har jag för mig, det är ett tag sen.
Ska kolla in Beckströms Kulturbarn i alla fall, intresseväckande intervju i Lundströms bokradio.
Det här är jätteviktigt, och rätt fantastiskt, och det förekommer såna stödtrupper runt manliga konstnärer fortfarande även om det håller på att glesas ur.
En fjärdedel in i programmet.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det är märkligt att Beckman gick med på att dn-hårdlansera Knausgård som det allmängiltiga jaget som sätter ner foten - låter säkert som en bitterhet men jag tror vid det här laget att det är förundran från min sida: det var verkligen väldigt uppenbart ett återupprättande av det litterära patriarkatet, SvD tog Norén och DN Knausgård, och det var hett och allmängiltigt och stort och konstnärligt till skillnad från undermåliga galningar.
Varför?
Erik Beckman var åtminstone en stor konstnär, det är inte Knausgård.
Men helt otroligt att hon varit så fokuserad på sin pappa att hon förde dagboksanteckningar om hur han mådde, vad han gjorde, hur det gick för honom med skrivandet.
Det kan vara på väg tillbaks - hon den lättklädda i DN som angrep mig, som vill vara huskvinna och att män förklarar saker för henne, har för mig att hon konverterat till katolicismen, en idealisk författarhustru även för att hon är inställd på att arbeta och tjäna pengar
Helt utan ironi, en saklig beskrivning.
Det var nog inte särskilt roligt att vara putsarfisk och stödmamsell, men det verkar ju som att den erfarenheten mest ledde till en önskan om trivialisering av kulturen och litteraturen, dra ner den till en - klyscha - småborgerlig nivå, vara värdinna för trevliga samtal medan man föser fram det mer lättuggade och entydiga. När dn med jämna mellanrum rycker ut i moralens tjänst är det på pappret en önskan om hyfs, men vette fan om det inte är avsky mot konst egentligen
Nu förstår jag mer av Kristina Lugn, varför hon verkade så underordnad mitt i det utanförskapliga. Varför hon aldrig höjde rösten mot Kulturprofilen, och varför hon tog eftertryckligt avstånd från publicering av dagböcker.
Aha, det verkar faktiskt som om bokens sensmoral är en ofrånkomlig "avförtrollning av konsten", som om den vore en nödvändig konsekvens av att man skrotar överdriven vördnad och olyckliga stödtrupper runt enstaka genier.
I någon intervju har ÅB sagt att kulturbarn verkar klonade på varandra, att dvs deras erfarenheter är intill förväxling lika. Det är såklart inte sant, verkar handla om "confirmation bias".
Det kan också vara en del av samtidens önskan om strömlinjeformning. Det finns den här tendensen att paketera, sätta behändiga etiketter.
Samtidigt har ju ÅB och DN passat på att lansera några väldigt säkra kort - det var väl Alex Schulman, David Lagercrantz och Åsa Beckman som framträdde nyligen, modererade av Björn Wiman. Syftet kan knappast ha varit att demokratisera, släppa fram nya röster, eller vackert avsäga sig sitt kulturadelskap. Det verkar ju vara tvärtom, mer av samma.
Kanske det här stycket ur en recension fångar en del:
"Men någonting nytt är kanske på gång. Det är inte bara att ”kulturbarnen” gör uppror och ger svar på tal, flera har publicerat böcker där de ger sin bild av en uppväxt under osunda förhållanden. Det är ett slags mentalt skifte där fler har och tar sig rätten att beskriva och berätta.
Det i sin tur hänger ihop med det som Åsa Beckman kallar för 2000-talets ”avförtrollning” av konsten som upphöjd och vördnadsbjudande. Nu är den snarare en vara eller upplevelse som många andra på en senkapitalistisk marknad.
Det förminskar förvisso konstens roll och betydelse, men samtidigt låter det fler med nya erfarenheter att komma till tals."
https://www.tidningenangermanland.se/2024-04-09/asa-beckman-om-uppvaxten-i-prastmon-ingen-vacker-bild/
Konsten som en vara bland andra och fler får komma till tals - är det inte en rätt nedlåtande attityd?
Rubriken är bäst! Vem är inte sugen på skvaller om stora författare? Och varför är man inte sugen?
https://www.expressen.se/kultur/bocker/vill-jag-verkligen-veta-allt--asa-beckman-berattar/
Kulturbarn är ett lite tramsigt ord, tycker jag! Den starkaste skildringen av det här ”fenomenet” är Lars Noréns drama ”Och ge oss skuggorna” med Max von Sydow som dramatikern Eugene O’Neill och Margaret Krook som hustrun Charlotta, Reine Brynolfsson som Eugene Jr och Peter Andersson som Shame! Fantastisk pjäs
Jättetramsigt ord.
På italienska heter det Figlia d'arte. Skulle man ju kunna tänka på sig själv som, ifall man ville det.
Jag grunnar på om den fisförnäma attityden till finkultur i Kontrapunkt hänger ihop med den nedlåtande kopplingen mellan "alla får komma till tals" och "konsten har blivit en avförtrollad vara".
Det är nåt lurt med det här.
Generaliseringen, "det här är kulturbarn"- har någon ens protesterat?
Faktiskt snubblande likt något nazianstruket att koppla ihop författare med något entartet ("författare är mer lagda åt psykisk ohälsa och alkoholism"). Men samtidigt behåller Beckman den obehagliga vördnaden, precis som de tyska nazisterna gjorde.
DN kultur är ett slätstruket klotterplank med enstaka JVVF-inslag, principlöst, präglat av den falska inställningen av att ingå i en elit, ett mobbargäng som ger avförtrollningen ett ansikte.
Sven Anders Johansson skriver dumheter i Aftonbladet idag, sorterar manliga och kvinnliga skribenter var för sig, hävdar att "Noréns recept" är något typiskt för en "manligt kodad" litterär form medan han förknippar de kvinnliga med ohälsa, paranoia och något "apart". Något "svårfångat".
Hört talas om André Bretons Nadja? Hört talas om Strindbergs Inferno? Aparta och svårfångade, paranoida? Salvador Dalis förryckta självironi?
Manliga författare inspireras av kvinnliga och vice versa idag.
Är "dysfunktionell nyliberal individualism" ens en givande ingång till litteratur? Jo, kanske, så länge man inte förutsätter att författare som skriver fiktion inte är dysfunktionellt nyliberala individualister, medan de som skriver självbiografiska verk är det.
Nåja, han han landar till slut i deleuzianska resonemang om litteraturens autonomi och inre konsistens, "alla verk har sina egna premisser". All bra litteratur är svårfångad.
Att "utanförskap" föder ohälsa och paranoia är ju också en förvrängd föreställning.
Titta lite på "innanförskapets" sunda ordning i stället, om nödvändigtvis med en manlig blick (för att det inte ska framstå som apart och svårfångat), ta Noréns blick, i stället för att göra objekt av kvinnliga författare. Håll er till Noréns blick på "innanförskapet".
"Er" - jag snackar om rävarna på kultursidorna, inte om läsarna.
Du tänker att de övriga kulturbarnens historier som hon använder sig av mest fungerar som rekvisita för att göra Åsas egen berättelse om familjen Beckman mer intressant? Att hon föser ihop de här barnen trots att det vid en närmare titt finns många stora olikheter? Kanske kommer något av författarbarnen opponera sig? Felicia Feldt? Nils Claesson? Otto Gabrielsson?
Skribenten hävdar att det finns en "manligt kodad" självbiografisk form - men det finns enorma skillnader i infallsvinkel, attityd, språk, Rousseaus bekännelser där han framställde sig som något av en usling - "men kan ni påstå att ni är bättre, era hycklare?" är rätt långt ifrån Augustinus "jag var en syndare, så här usel var jag, men nu är jag frälst och har gjort bättring", och båda är i grund och botten väsensskilda från den pompösa memoaren, så här blev jag den store man jag är.
Lars Noréns dagböcker är inget av det där. De började väl som en upprättelsehistoria - upprättelse efter anklagelserna runt 7:3. Lägga fram sin vardag och angripa etablissemanget.
jag är inte lika förtjust i dem som många andra författare även om jag ofta gillar hans omdömen om kulturjournalister. Det är lite för platt för mig, det som står där står där och det är inget mer med det. Finns inget att tolka, det bara är.
Så jag har inget emot dem men blir inte uppslukad, som stora delar av kulturetablissemanget blir.
Men jag tycker att dyrkan ska fortsätta, förtydligas, att kvinnliga författare ska hänga runt hans hals som ekorrungar - eller hur det nu var Selma Lagerlöf uttryckte det. Därför att det är sanningsenligt, det är såklart inte rebellisk litteratur och det kan låna sig åt trygg identifikation.
Är det till kategorin ”nyliberala dysfunktionella individualister” vi ska placera kulturbarnen som skrivit böcker om sina författande föräldrar? Eller är det objektet för dessa böcker som är nyliberal dysfunktionell individualist?
haha, bra fråga.
Men om jag fattat ab-skribenten rätt menar han att ALLA är nyliberala dysfunktionella individualister.
Inte bara författare och författarbarn. Alla. Eftersom alla är formade av samhället. Först om samhället förändras kan vi få något annat än ndf-författare - och ndf-läsare och ndf-medborgare.
dnfi, kanske det borde stå
Anonym 12.18:
Antar att de andra givit sitt godkännande. Jag vet inte men gissar att familjen Beckman ska trona ovanpå de andra, samtidigt som ÅB trummar igenom ett sunt och hälsosamt nykterhetsideal (utom för Knausgård). Och samtidigt befäster sin och andra väldigt etablerade (och väldigt banala i jmfrsls med deras föräldrar) författares position, slår ett slag för bördshögfärd och utvaldhetslidande.
Men det viktigaste tror jag är avförtrollningen: som redaktionschef på DN har ju ÅB aktivt medverkat till lattefiering som det väl kallas, och då är det väl på nåt sätt bra att kunna hänvisa till att det är en konsekvens av att "alla får komma till tals".
Det är det inte. Det är samma, och samma.
Även om jag växlar kön och byter namn kommer jag inte ha något att förklara för dem som ligger och pressar likt ekorrar etc
Felicia Feldts bok var viktig. Det leder snett att betrakta den som ett
vittnesmål från ett "typiskt kulturbarn" ("jojo såna är författarna och såna slafsiga förhållanden växer barnen upp i!") - avslöjandet var för jävligt och måste väl ses i förhållande till Anna Wahlgrens konstiga och ibland omänskliga uppfostringsråd kombinerade med nåt slags offentlig image av att vara ett familjeideal. Felicia försvann kastade ljus över de där barnuppfostringsråden och gav en aha-upplevelse.
"Att hon föser ihop de här barnen trots att det vid en närmare titt finns många stora olikheter?"
Ja, inte är de klonade på varandra, som hon uttryckt i en intervju, och knappast representativa för "kulturbarn" i stort - det hela verkar lite gjort för att göda s.k kulturhat och fördomar. "Varför föder författare barn?", såna kommentarer har jag sett på nätet.
Samtidens tendens är att sudda ut distinktioner, blunda för det partikulära - men samtidigt underblåsa personkult. Enstaka personalities.
nldfi
Striden mellan naturbarn och kulturbarn?
Hon verkar ju inte ta upp alla debatter om kulturbarn. Nämner hon Lidija Praizovic och Sanna Samuelsson, eller vill hon att man ska fortsätta vörda Alex Schulman och David Lagercrantz och tycka synd om Åsa Beckman?
Calamity Jane
Ja det tror jag.
Nepo babies är såklart ett problem, men jag tror stockholmsfixeringen och homogeniteten i stort är ett större problem.
jag tror det här är kännetecknande för stockholms balla kulturmedievärld (obs att det mesta intressanta utspelar sig långt utanför mediernas ljuskäglor):
det är bra att ha ett kulturnamn och kontakter, men inget slår förmågan att mingla och vara fränt underhållande och rapp i käften, för kvinnors del skadar det inte att vara sexiga, och - jag blir lite infam nu men - helst inte ha för stor bildning. Det är så man kan förklara varför en Gedin som inte läst Selma Lagerlöf men som har en personality kunnat bli programledare för det största (enda?) litteraturprogrammet i svensk television. OK om det hade varit ett program som sändes vid midnatt och hette "FUCK kanon!" - visst - men det säger allt, eller mycket, om de kvinnliga producenter som vällt in i medieapparaten att de med nästintill träffsäker precision premierat det lätta gardet, män med stor beläsenhet ska ackompanjeras av lagom halvbildade eller obildade kvinnor. Allt annat uppfattas som kastration.
Jag tror du syftar på inlägget Bildning och kultur verkligt rara djur, Lidija Praizovic och Biskop Arnö-bråket, såklart hon är bra, det hade inte med det att göra.
Återkommer
Hon är inte bra hon är grym. Syftade inte specifikt på det inlägget utan mer allmänt att det verkar vara ett kort minne i kulturdebatten. Som i dent här hyllningen:
"Ordet ”kulturbarn” har ett före och ett efter. Innan debatten om dem briserade – initierad av GP:s Sanna Samuelsson – och efter att den ägt rum. Nu associeras det till namn som Schulman, Skarsgård och Ingrosso. Till Stockholms innerstad, räkmackor till åtråvärda positioner inom kulturlivet och till sommarjobb på redaktioner möjliggjorda av ett efternamn.
Tidigare var ordet betydligt mer intetsägande, kanske rentav okänt för de flesta."
https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-kulturbarn-av-asa-beckman-.60619cb9-a5fa-463f-9d60-3534d426e4fc
Men den debatten fanns väl till och med före Praizovics Biskops Arnö-text?
Boken verkar ha syftet att man ska tycka synd om kulturbarnen.
"Den övergripande bilden är både mörk och överraskande enhetlig: Kulturbarnen har så mycket gemensamt att man ibland får känslan av att de tillhör en och samma familj."
Jag har som sagt inte läst boken utan bara recensioner och intervjuer, och de kan förstås ge en skev bild.
Helt självklart har Åsa Beckman rätt att berätta om sin uppväxt i skuggan av pappan, de andra hon har med i boken likaså.
Att döpa det till "kulturbarn" är att generalisera.
Jo visst är kulturbarnsdebatten äldre än så och samtidigt kan man nog anta att ordet kulturbarn fortfarande är okänt för de flesta :-)
Och här i bloggen - ja, jag har tagit upp såna här saker.
Även i någon intervju efter stormen runt M&T.
Och ja, det var ett retsamt och drygt tonfall när jag skrev om striden mellan naturbarn och kulturbarn.
Klibbigt och hyenaaktigt. Läst ett utdrag i tidningen VI.
Boken har fått överlag positivt mottagande i tidningarna! Var är motrösterna?
En annan kvinna på DN- kultur (jag ska inte använda epitetet ”kulturkvinna”) fick faktiskt mycket blandat mottagande för sin roman ”Förhöjningen”
Många trängs och knuffas på förlagspartyn, tar en öl, äter middag hos Schottenius och Svenning och har känt varandra i evigheter, inställda på att fösa fram sina egna och andras barn, och återupprätta slisk och dubbelmoral.
Bakgrund till det samtidigt intima och vördnadsfulla tonfallet i den här recensionen.
"Åsa vill underkänna Eriks syn på författaren som någon som har ”ett konfliktfyllt förhållande till språket”. Visst, de flesta författarna har nog inte det – men kanske anger Erik Beckman där ett viktigt kriterium på en i någon mening stor litteratur. Man behöver bara tänka på andra sentida svenska författarskap med stor tyngd: Trotzig, Norén, Lidman med flera för att undra om inte Erik har en poäng. Författaren bearbetar språket, helt enkelt."
Undrar sa flundran om gäddan är en fisk.
Utdraget i VI är taskig litteratur. Jag vill inte ens kalla det litteratur. Man märker vilken typ av läsare hon stryker medhårs och kommer fortsätta stryka medhårs till de alla är kremerade. Man märker det precis lagom sensationslystna ha kakan och äta den och dra ner konsten till curlade medelmåttors nivå, jodå Kristina Lugn minsann men nu är det dags för henne att kedjas till mainstreamvagnen när de småttiga barnen kör genom triumfbågen.
Å B verkar ha känt sig som en sopa de första 25 åren och kräkts efter varje artikel (det är svårt för alla att skriva, det kan såklart variera, alla krossar inte bokstävlarna och det är inte nödvändigt att alla gör det, men här är det tydligt att agendan, tendensen, uppgörelsen med vad hon kallar "konstnärligt medberoende" handlar om att flytta "statusen" och upphöjdheten från det konstnärliga till det klibbiga och hyenaaktiga.
Mina varma sympatier går till Erik Beckman.
Det där senaste lät provocerande snobbigt och hätskt. Tyckte dina kommentarer (och andras) var intressantare fram till det senaste. Det säger jag mest för att inte stryka dig medhårs.
Men. Jag har läst ungefär halva boken nu och tror tyvärr att tendensen, budskapet, är det Arenas recensent skriver:
"att hävda att det är konstnärskapet i sig som leder till barnens utsatthet"
https://www.dagensarena.se/innehall/kulturbarn-en-slags-elitens-gruppterapi/
Provocerande hätskt, kanske det. Snobberi vet jag inte.
Klibbigt och hyenaaktigt är en korrekt beskrivning.
Men jag funderar över DN:s prickskytte, kom att tänka på en fantastisk pjäs nån gång på nittitalet, Solitärer hette den, av Erik Beckman, Katarina Frostenson och Stig Larsson, lite fascinerande när man tänker på det i efterhand, DN:s räfst och rättarting brukar ju åberopa sig på moral, men fjäsket för Kulturprofilen och Forum kunde vända på en femöring, krypandet för en pappa såsom det beskrivs kunde vändas i blandning av jämmer och fortsatt kändiskult - så länge status och hierarkier förskjuts bort från konsten, det mångtydiga, udda. Deras angrepp har inget med moral att göra, inget med sanning eller kvalitet. Det finns inga principer där.
Bra recension i Dagensarena, tycker jag! Recensenten är skeptisk till begreppet
”Konstnärligt medberoende”. Jag håller med! Skulle t.ex. Sanna Lundell som nämns i ”Kulturbarn” vara det? Jag känner inte henne men tycker att det låter osannolikt. Hon har pratat och skrivit mycket om just medberoende men aldrig om begreppet ”konstnärligt medberoende” som Beckman nu lanserar!
Ja, ska läsa recensionen!
Alla mina sympatier går till Erik Beckman. Därför att jodå, visst har hans dotter rätt att prata både om otroheter och alkoholvanor, och visst har hon rätt att utsätta Kristina Lugn för ett potentiellt förnedrande avslöjande också. Men sättet! Den vämjeliga attityden! Det finns inget friskt, kärvt uppror i det, det är kvalmigt, ormande småborgerligt, det är bara att säga jättejävla grattis till Kulturen.
Nu förstår jag plötsligt varför två kvinnliga redaktionschefer på en kultursida fattade beslut om uthängning av en kvinnlig författare som hade givit sig på en massa män. De var ute efter den manliga konstnärsmyten.
Det var hedrande. Lika hedrande som att få höra "skriver som en hel karl".
Ett av dina bästa blogginlägg nånsin har samma rubrik. Men det är ju en rasande bra oneliner förstås ;-)
https://lundgrenmaja.blogspot.com/2011/01/det-ar-inte-systemet-det-ar-fan-du.html
En bra oneliner, ja. Det får man ge henne :-)
Tack, fick med en del i det där inlägget
Det där skrevs under en tid då Arnault inte ens hade hunnit få Nordstjärneorden än.
Instämmer helt med ”Anonym 09:44”
Det är uppenbart att ett av Beckmans ärende med ”Kulturbarn” är att komma åt ”det manliga geniet”.
Stig Larsson har berättat i poddar att han blivit föremål för hatet bland medelmåttorna på DN Kultur.
Det har jag också.
I allra högsta grad.
Samtidigt får man inte glömma svansandet och svassandet runt Kulturprofilen och Forum, dvs det finns ett spretande finger och statusfixering där också.
Med anledning av ”det manliga geniet’
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Xjw51B/jack-hilden-kritiserar-martin-wicklins-intervju-med-stig-larsson
"Ute efter att krossa Stig Larsson" - men det stämmer ju inte. Journalisten ställde några kritiska frågor, inte speciellt skarpa.
Men det ligger en dramaturgi i det där, att upprätta det förföljda geniet, och behövs det en kulturjournalistisk hyperbol för det så :D
Jag tror grabbsen hoppas att någon ska klubba ner metoorörelsen, och tolkningsprivilegiet placeras där det hör hemma?
”Man måste ha tillräckligt mycket självförtroende för att inte knäckas av motstånd.Det är en fråga om manlighet" - jag citerade det här under ett annat inlägg -det är konservativa (eller reaktionära) tider och enkla tydliga åsikter om skillnad mellan manligt och kvinnligt är omtyckta i rätt breda kretsar tror jag. Deskriptiva och normativa.
Det hör till - föremål för kult men också hat - bespottelse - och så nedlåtande skratt eller vördnad på ålderdomen.
Tiden sprungit förbi, fördetting osv - tror det var en kulturjournalistisk tackling, inte bokstavligt menad, mer "kom in i matchen! visa vad du går för, fittis!"
Jag tänker på Ola Julén, nästan samma kultstatus, en lärjunge till Stig Larsson - fast i det fallet sammansmälter litteratur och "persona" ännu mer. Minns en absurd uppläsning, det var Juléns release, skriver rått att den var absurd för att jag aldrig förr eller senare sett den ironiska generationen snyfta och skälva på samma sätt, som om de stod inför verkligheten tout court, som om de aldrig haft kontakt med sina känslor förut och aldrig läst eller hört lyrik eller bekännelselitteratur - jag är väl inte tillräckligt mycket barn för att ta mig rätten att säga att det var kejsarens nya kläder, men uppläsningen födde ett slags publikpsykos och - intrycket var lite att folk hade bestämt sig för att de skulle medlida. Julén fortsätter vara en kultfigur, så det kan räcka med att säga att den ironiska generationens hjärtan har sina skäl som förnuftet inte känner - delar av den ironiska generationens hjärtan.
Det här är väl ett exempel på det som kallas "vurmen för det autentiska", poängen med Juléns dikter var att de uppfattades som helt och hållet autentiska.
Hungern efter äkthet, autenticitet. Hungern efter auktoriteter, banbrytare.
Och hungern efter "våga säga som det är", det icke politiskt korrekta, det som inte är ljummet och förljuget - våga vara emot homosexualitet, våga tycka att män ska vara män och kvinnor kvinnor, och - som Juléns idol - alltmer sympatisk och eftersinnande, skamsen över att ha skadat kvinnor som förblivit hans kompisar utan att säga ett ord om hur han drabbat dem. Så fungerar kvinnlig underordning. Den självförglömmande kärlekens tålmodiga väntan på att gubben kanske ber om förlåtelse om tretti år. Med opinionens milda brisar i ryggen, både Flashback och DN:s ledarsida vilket torde vara unikt, passar den återupprättade på att framföra en besk sanning i en intervju i SvD: att många författare i Sverige är överskattade. Det tycker jag också, hajpandet har blivit en kugge i det litteraturindustriella maskineriet, hyllningarna hänger ihop med attityden "sopar banan med alla andra", "ställer alla andra i skuggan", "lämnar alla långt efter sig", och på motsvarande vis "uträknad", "fördetting" osv - klart det i någon mån har med kapitalismen att göra, lanserandet av nya produkter som gör andra produkter förlegade. Alltså, i enlighet med tidens vindar - i en intervju i SvD, en politiskt icke korrekt sanning: Larsson pekar ut två stycken författare som överskattade (i ett sammanhang där det sägs att de överskattade är i majoritet, medan the happy few, inte minst Stig Larssons egna epigoner, är i minoritet). Är det någon slump att han väljer ut just de två? Nej, prickskytte är väl aldrig en slump?
Motstånd är bra - det finns författare som blir ihjälkramade.
Hyllningar kan rentav vara lömska. "Vräker jag på tillräckligt med superlativer kanske den här jäveln blir bortkollrad, hehe".
Så, "två överskattade" kan vara synonymt med "två som borde kunna bättre".
Du är SÅ motsägelsefull.
Det hoppas jag verkligen. Vill du vara mer specifik?
Det låter som sportsidorna, snarare än affärssidorna! Det är klassiskt tt kulturkritiker måste kompensera sin bristande manlighet genom att anamma ett machospråk!
Det handlar om klass! Hassen Khemiri är medelklass! Jämför med Yahya Hassan som är arbetarklass!
Det handlar också om mod! Stig Larsson föredrar Hassan
Wicklin borde funderat ett varv till om Stig Larsson verkligen ÄR ifrånsprungen idag med tanke på de konservativa vindar som alltjämt blåser! Eller om det är så att Wicklin ÖNSKAR att tiden skall ha sprungit ifrån Stig Larsson
Motstånd kräver sin kvinna.
Återk. efter middan
Klass, ja. Men är, var, Yahya Hassan arbetarklass? Beskrev sig som statslös palestinier, upprorisk, har rätt dålig koll på hans politiska aktivitet. Men tänker att det brukar finnas en konflikt mellan arbetarklass och "trasproletariat", rentav ursinne från vanlig hederlig skattebetalare på dem som får status genom kriminalitet, eller hyllas av kulturfolk som heta rebeller osv. När det ursinnet etnifieras och görs till politisk huvudsak blir det högerpopulism, sd, "invandringskritik". Hassen Khemiri medelklass, jo, men ska man kritisera någon för klasstillhörighet - både bakgrund och nuvarande - finns det mer flagranta exempel. Horace Engdahl, för att ta ett Stig Larsson närliggande exempel. Med Khemiri har jag tänkt att hans uppgörelse med (den påstått förgrämda) pappan skruvats några varv för långt med tanke på sonens framgångar, då skulle man elakt kunna säga att det är ett slags klassresenärens overkill, bevisa att pappa har fel, distansera sig osv. Men det ska man nog inte säga något om, jag har bara fått en spontan känsla, synd om honom.
"Tiden sprungit ifrån": där tror jag det handlar om en överskattning av snabbheten i mentalitetsförändringar, ett slags naivitet eller kanske (om man tar den massmediala delen av metoo) en vilja att tro att media är alltings mått.
Men nu är jag nyfiken på vilket sätt jag är SÅ motsägelsefull.
Kan det handla om autenticitet då? Att Hassan känns mer äkta i sitt uttryck än Hassen Khemiri? Eller att det sortens råa outsider autenticitet som Hassan representerar funkar hos personer ur arbetarklassen som t.ex Stig Larsson?
Ja, det oförställda, det som inte känns litterärt uträknat, inte avsett att behaga osv.
Wicklins intervju med Stig Larsson var väl overkill?
Motsägelsefullt:
"Journalisten ställde några kritiska frågor, inte speciellt skarpa.
Men det ligger en dramaturgi i det där, att upprätta det förföljda geniet, och behövs det en kulturjournalistisk hyperbol"
Inte speciellt skarpa, han ville ju sätta dit Larsson för gamla uttalanden.
Minns jag fel eller har inte Maja försvarat det manliga geniet (överskattat enligt mig men det kan vi lämna därhän) när etablissemanget betraktade honom som en sinnessjuk paria?
Ja då, ja.
Kan omöjligt ta journalistens attityd på allvar. Ett slags mediebubbla, fantomsmärta efter ett drev, han spelade en roll. Det finns ett problem när alla springer åt samma håll, för så är det nu igen, och det är att det ska vara antingen eller, ta rätt parti, lyssna på ena örat stänga det andra, nån har sagt något dumt i media (för tillfället den här journalisten som blåste upp gamla uttalanden). Men det finns grejer att ta på allvar, om man lyssnar i stället för att ta ställning, haussa eller baissa, och det var ju flera saker i intervjun som hade kunnat få folk att spetsa öronen eller dra dem åt sig eller fundera på vad det egentligen betyder.
"Det låter som sportsidorna, snarare än affärssidorna!" Ja, men hade du förväntat dig att det skulle låta som affärssidorna? :-)
Nej kanske inte! Men Eftersom du hänvisade språket till en kapitalistisk logik, så skrev jag affärssidorna! Sportsidorna och rubrikerna nu nämner är mer manligt kodade
Lite si och så med minnet kanske - hemskt rolig intervju i DN med Stig L, den febrigare varianten av genikult med grundantagandet att genialitet är minsta motståndets lag, gud eller djävulen häller ner inspiration i ett utvalt medium, ska inte polemisera mot det nu och här i vilken mån det kan vara sant eller efterkonstruktion, i vilken mån det kan ha funnits litterära förebilder - kommer spontant att tänka på Kosinskis Steg men det kan vara fel -
det som kallas romantisk (manlig) genikult hänger mycket på att vara först, att vara banbrytare, helst komma "från ingenstans", vara utvald, lida djupt och nästan gå under och få kvinnoekorrar som biter sig fast runt halsen. utan bara nämna, apropå Forum osv han kör samma version som Katarina Frostenson - allt handlade om avund på gudinnan - det kan nog ha funnits såna inslag här och där, bevekelsegrunder är sällan helt oskuldsfulla. Men det som fick mig att skratta var att han säger att han aldrig hört talas om Arnaults tafsande, utan att han alltid uppfört sig som en gentleman när han var med.
Öppenhjärtighet men inte ärlighet, skulle jag säga. Stig L höll ju på så där själv, berättade gärna om det också.
Anonym: Ja just det, metaforer i stil med "uträknad" (boxning?), sånt inom litteraturkritiken som går ut på lansera produkter som slår ut andra produkter. Hög produktionstakt, är en del av det där. Det är klart besläktat med de här hockey/fotbollsmetaforerna Stig L använder.
Manligt kodade.
Jag läste nyligen en kvinna som skrev att hon gick till en skogsdunge för att gråta över sin otillräcklighet, när hon hade småbarn, vansinnigt fin artikel om mellanrummets betydelse,
Tänker på den här scenen i Semestersabotören
https://www.youtube.com/watch?v=iE3QROGW3Ew
Från 0.23 ungefär
De båda manliga genierna Lars Norén och Stig Larsson försvaras föredömligt av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras Aftonbladet-podd ”En varg som sin flock”
Nej, åttitalism och febrig genikult kommer inte få litteraturen att skjuta nya skott.
Jaså gör de, ja det är ju förutsägbart.
Man får dyrka vem man vill, behöver inte sägas, det ingår i den traditionella kvinnorollen att undvika kritiskt tänkande. värdinnerollen och den stödjande och mer lagom är passande (behöver inte vara nåt fel i det). Men man kan tänka så här också: det finns annan litteratur än som just nu råkar vara en snackis i medierna, och alla vill int ha farbror terrible (Schüldt borde ha medalj för den formuleringen) som votivfigur. jag lyssnar sällan på poddar för det brukar vara för pratigt för min smak ta för lång tid innan det kommer till skott, jinglar och ironiska fniss, jag hade inte gillat det när jag var ung heller (en del är lite annorlunda sådär och man behöver inte bli särskilt gammal innan man bistert skakar på huvudet åt förflackning och sådär). Inte hört så mycket alltså, men tidsödlan gnager sig på svansen och är det nånting som kommer att förändras till oigenkännlighet många gånger igen, på sätt vi inte ens kan veta, så är det synen på sexualiteten, det har stått på lur och står på lur en omsvängning när saker som "kravlar sig fram mellan spermafläckade lakan" kan bli helt godtagbart igen i enlighet med svensk hederskultur.
Om jag skriver lite långsammare, kan jag reda ut varför jag inte tror att åttitalsestetiken bör framhållas som ideal - det har ingenting med demokrati att göra, dvs kampanjerna för att göra litteraturen mer samhällstillvänd och kommersiell och samtidigt "mångfaldig" som pågick under nittitalet, och som hade åttitalismen mycket i kikarsiktet som varande för narcissistisk, svartsynt, skräckel, det var verkligen en kampanj, kanske 90-talet var det första decennium då kulturproducenterna - eller vad man ska kalla dem - trädde fram på allvar, personer med stort inflytande som gjorde stora ansträngningar för att styra litteraturen.
Ett utvalt medium, ja!
Horace Engdahls pjäs ”Mannen på bryggan” har premiär på Pusterviksteatern idag! Om pjäsens tillblivelse har Engdahl följande att säga i dagens Göteborgs-Posten: ” Mannnen ser sig som överflödig och tänker att han livet bakom sig. Pjäsen ger inga svar utan stannar i ett frågetecken. Den stämningen befann jag mig i när jag skrev den, men den är inte självbiografisk. Jag föreställde mig mannen, det var som om han började tala till mig och jag skrev ner det han sa på diktamen.”
Om jag skriver lite långsammare som sagt var.
Jaså gör det ont att bli hatad, Stig Larsson? Hata tillbaks, så gör det mindre ont.
Anonym: ja det är väl något slags romantisering och fördunkling på en gång, "det är inte min inre röst utan något mer gåtfullt och genialiskt".
och lite samma och samma, övertygad om att kvinnomajoriteten kommer snyfta ur djupet av sitt underhudsfett.
De är reaktionära och självömkande, den ena sitter på en skattkista och den andra på ryggen till en katolsk präst, de vill skriva om svensk sexualbrottslagstiftning och väcker beundran bland kvinnor med mindre bildning.
Hahaha, du är rolig! Också!
dvs att jag tror åttiotalism och febrig genikult är riktigt usla som "högsta ideal" -
de dök upp då och ingen anledning att kasta ut hela badet med barnvattnet - beror inte på att jag helt avvisar idén om "gåvan", och framförallt inte att jag skriver under på "alla kan skriva, alla har en berättelse" - slogans som bottnar i geschäft, det går att tjäna på folk som vill bli författare, det kulturindustriella komplexet har inget att förlora på att påstå att alla som har en berättelse kan bli författare,
Understundom.
Hade nog trott att mediefeminister som Lisa Magnusson, Liv Strömqvist mfl skulle vara lite skeptiska mot katolicismen. Lyssnade på Liv Strömqvists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis podd om Wera von Essens senaste bok. Då sa de att de kände sig "otrygga" av att det hade uppstått ett religiöst etablissemang. Och så kommenterade de dryckesvanorna, att det dracks mycket under middagarna WvE skrev om.
Har mediefeminister dubbla måttstockar för män och kvinnor? Äldre män som super och uttalar sig nedvärderande om kvinnor får MVG, och det skrämmer inte när de blir katoliker? Yngre och mer nyetablerade kvinnor uppfattas som ett hot?
Underbar blogg, för övrigt.
Tusen tack. Om du hittat hit nyligen, får du gärna botanisera bland äldre inlägg också. Gillar när folk tar upp gamla trådar och kritik är välkommet.
Den måste ges ut i bokform så småningom, skulle vara trist om den gick upp i rök sen.
https://lundgrenmaja.blogspot.com/2011/10/bloggen-ar-en-del-av-verket.html
Det andra kan jag inte riktigt kommentera eftersom jag inte hört det. Men det låter ju oschysst, om det är som du skriver. Segt och strukturtypiskt.
Jag tror att hjulet kommer att uppfinnas många gånger om igen.
Hade aldrig trott att Stig Larsson skulle pudla så grundligt att han blev katolik.
Hehe. Finns ju ett simpelt talesätt att ta till...
Åsa Beckman applåderar hans botfärdighet.
https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-stig-larssons-beundrare-kan-inte-acceptera-det-manliga-geniets-dod/
Zigge
Pentito. Det finns följdfrågor som hade kunnat ställas - det hela är såklart patriarkalt, behöver inte sägas. Tänker även på en detalj i hans självbiografi som alla missat, och som rör just dubbla måttstockar som Anonym nämnde - folk vet väl om att det är kvinnan som är synden, tar man inte med sig piskan tar man med sig Bibeln?
Åsa Beckman drar till med lite sociologisk rättvisa, men det är väldigt ytligt.
Tjosan. Har inget emot katolicismen, behöver inte vara hora-madonnakomplex? Eller?
Men han ber en massa kvinnor om ursäkt känns det som, ett anonymt kollektiv.
Hierarkier, dubbla måttstockar och tystnadskultur.
En väsentlig skillnad mellan katolicism och protestantism är att den katolske prästen har mandat att ge syndernas förlåtelse.
”Larssons beundrare kan inte acceptera det manliga geniets död”
I begreppet geni brukar ju ingå föreställningen om en konstnär/författare som självhärligt sätter sina egna lagar, kastar ut det hävdvunna, överenskomna och korrekta och faktiskt skrattar åt det etablerade och dess pretentioner. Och det är förstås inte populärt numera - utom bland dem som kan identifiera sig med vad ett visst geni gör. Genier kan vara jobbiga och skandalösa, de gör inte som man säger.
DN:s kluvenhet inför idén om Genier är numera rätt påfallande.
Det du beskriver är nog ett sent eller begränsat genibegrepp, kanske kopplat till rockstjärneidealet? Jag tror inte geni av hävd så att säga är kopplat till skandaler. Mer nytänkande, fantasi, skapandekraft.
Kunde inte låta bli att kolla wikipedia. Einstein stack visserligen ut tungan på en berömd bild, det skulle ju kunna sägas vara i linje med det moderna genibegreppet, provokationen för dess egen skull, det braskande, skita i allt. Men det här citatet handlar ju om nåt annat:
”Den vanlige vuxne bryr sig inte om att fundera över problemet med rum och tid. Men jag utvecklades så långsamt att jag började undra över rum och tid först efter det att jag redan hade blivit vuxen„.
– Albert Einstein
Åsa Beckman är naiv.
Att kalla någon geni är en värdering. Och man kommer nog aldrig nå fullständig enighet kring vilka som är genier. Men att det finns bättre och sämre konst kan vi nog vara överens om. Uselhet, tomhet och ytlighet är inte - av någon sorts missförstådd jämlikhet - lika bra som
det omskakande och djupborrande. Det medelmåttiga är kanske gott nog, men det finns det som är mycket bättre. Det är inget konstigt med detta. Populisternas rop om elitism bygger på detta missförstånd. Men kanske finns geniala verk snarare än geniala personer?
Instämmer, och det är lite lurigt när skrivarkurser lockar till sig folk med "alla har en berättelse, alla kan bli författare" - det finns såna kampanjer. Lite lurendrejeri,
jag har fattat det som att många blir rätt besvikna. De tror att skrivande är tillgängligt för alla (få skulle nog tro att alla kan bli lika bra balettdansörer, målare eller musiker - men just författare framställs som tillgängligt för alla)
Kanske främst en del av "talangfiske", på gott och ont så att säga, när kommers och idén om "mångfald" (klass, kön, etnicitet, sexuell läggning och kanske kulturbarn) slås ihop. Författande som ett yrke, helst 9-5, som går att kombinera med jämställd familj utan att det går ut över någon.
Då är "konstnärsmyten" något helt annat: en gåva, som kräver att hela livet ställs i dess tjänst.
Jag glömde landsbygd. På mångfaldskartan alltså.
Mångfald är ett rätt nedlåtande begrepp. Inte säkert att perspektivet är demokratiskt, och på nåt vis har det kommit att göra armkrok med kommersialiseringen. Förutsättningen är utslätning - "alla ska få komma till tals, alla har en berättelse" och språket, det konstnärliga är inte så viktigt, dvs det ska vara enkelt, ett innehåll som lätt går att hälla över i olika "format" - en bok ska kunna bli film utan att det kräver någon konstnärlig ansträngning.
Inte demokratisering, kommersialisering. Det är hit jag kopplar Åsa Beckmans uppgörelse med pappans syn på konstnären, författaren, som någon med ett konfliktfyllt förhållande till språket. Det är inget speciellt manligt med det, och det är även detta som är obehagligt - kvinnor förringar kvinnor på löpande band. Tänker även på Nina Björks förskräckliga Siréners sång, där hon hävdar att kvinnor är ointresserade av konstnärlig form. De läser böcker som man äter praliner, kastar bort pappret. Ärligt talat, gjorde hon mediekarriär på sitt utseende, lite låtsasmarxism och inget annat?
Ja, så får man inte skriva men jag skriver så för att jag tyckte Det rosa täcket var häpnadsväckande dålig, när den kom. Tuggvänlig feminism, banal.
"En kvinna är en människa med bröst och slida". "Ge upp drömmen om kvinnan".
Jag var ju ung då alltså, och tänkte infamt att det där handlade om att trivialisera så mycket att det blev massmedialt gångbart. Likhetsfeminism in absurdum på ett glättigt språk. Sedermera har jag blivit elak varje gång jag läst något av Nina Björk.
Skrev inte Åsa Beckman en oroad artikel för några år sedan om att det var för många kvinnliga författare? Synd om manliga författare?
Jo, hon har väl skrivit både att kulturmannen är död och varför finns det inga kvinnliga författare?
Glesbygd. Jag tror bara svenskan har det ordet. Alla språk har ord för landsbygd men det är nog bara svenskan som har glesbygd.
Det är lite synd att det är ett så fult ord. Det går inte att säga glesbygd och få det att låta bra. Det är nåt med kontrasten mellan det långa e:et i gles och sen den där bygd,
Jag skulle nog säga att Astrid Lindgren var ett geni, säger det inte inte pga populism utan för att inbillningskraften, få fram såna figurer som får mytiska konturer (oj vad jag snackar) kan beskrivas som genialiskt. Kontroversiell var hon i början.
Nej, det är inte ett nederlag att kvinnlig inbillningskraft, fantasi, skapande när det blir riktigt intensivt och fritt och stort ofta "förpassas till" barnlitteratur (Tove Jansson är ett till exempel), det gör det inte mindre värt.
Däremot gick det en skitserie på SvT om Astrid Lindgrens liv - det var väl kvinnliga producenter, var det inte? De drog ner henne, givetvis.
Har hört sägas att på artonhundratalet, då tyckte inte betjänter om klassresenärer. De var snobbigast av alla, hatade att passa upp på klassresenärer medan de inte hade några problem med att betjäna gammal överklass. Det är lite det här jag tänker på apropå "fruarna först, Selma lilla" och liknande.
"Den måste ges ut i bokform så småningom, skulle vara trist om den gick upp i rök sen".
Oj. Det måste ju handla om tusentals sidor...
jo independencekonstnärens veklagan, den räknas inte så länge den inte är kommersiell - men folk smygläser.
"Jag ser dig som en hemlig bundsförvant och läser din blogg lite grann i smyg sådär" -
ska ut i sommarvädret nu,
Det måste nästan vara "media" SL ber om ursäkt - för hur många av hans fd flickvänner eller vänner eller beundrare, läsare, vill att han ber om ursäkt? Väl ingen som vill det. Är det Gud, är det hans prest?
Är det Åsa Beckman? Den snälla kvinnan kramar om det manliga geniet när han äntligen bett om ursäkt och så klämmer hon i med att såja såja duktig. Är det Horace Engdahl, som uppenbarligen har ett jävligt dåligt inflytande på SL, det märks i självbiografin - han hänger över axeln och vill höra mer, mer bekännelse, mera mera, och jag vet vad det handlar om men det kan Akademiledamoten och Aset Engdahl inte säga högt.
Kvinnor som inte själva skapar sin egen lycka och olycka är väl för fan inte värda att man pudlar för dem?
Skicka en kommentar