fredag 19 april 2024

Vrakrester

 

Eftersom år 2024 inte tycks klara av att härbärgera några utopier – eller ens framtidsvisioner – får vi laborera med vrakresterna från tidigare generationers futurism skriver Rasmus Landström i Aftonbladet.


        Retrofuturism när framtidsvisionerna är för mörka att ta till sig. 


Projektiler från Israel ska ha träffat mål i  Iran, skriver flera amerikanska medier med hänvisning till källor.   
Mellanhänder inom Nato förser Ryssland med elektroniska komponenter till stridsflygplan. 

SvD 2024-04-19

 

Författargnäll är dumt i sammanhanget men jag får skrämselhicka när jag ser hur dyr Den skenande planeten är. Över 250 kronor? Nog för att den är en raritet, a thing of beauty and a joy for ever, värd att man drar åt svångremmen och försakar pizzakvällar och tandläkarbesök. Men ändå. Hur ska litteraturen kunna konkurrera med pratbokströmningstjänsterna, köp tjugo betala för en lyssna med ett halvt öra, om böcker är så dyra?

Därför vill jag påpeka att Den skenande planeten inte lider någon som helst brist på samhällskritik! vilket ovan nämnde skribent har hävdat (konstigt att han plötsligt säger sig gilla retrofuturism, efter att ha sågat min bok).

Vidare hävdar jag bestämt att det är dumt att kalla den för en bagatell, som någon annan recensent påstod (det är nog den gamla vanföreställningen att humor per automatik är mindre seriös än dysterhet).

Och att den inte är bäst när utomjordingen funderar över grässtrån, vilket SvD:s recensent hävdade i en recension som uppvisade alla tecken på "kvinna, bliv vid din läst!", stick inte upp.

Nu bör jag inte klaga eftersom den fick mestadels fina recensioner medan många inte får några alls (ska lägga in länkar snart, det går att googla också). Och så har jag hittat en ny entusiastisk beskrivning, läs den gärna för den känns uppriktig och får med en hel del av min lilla boks egenart.

Nehej det är inte min sista bok!
Och rediga sågningar, om de kommer från hjärtat och är väl genomtänkta och inte består av godtyckliga projektioner, är mer värda än välvilliga men oärliga hyllningar. Det är jag inställd på nu när det instiftats ett pris till bästa sågningen.
(Inget dåligt initiativ, men det räcker inte att sågningen är snärtig, rolig att läsa, ett litet elakt konstverk i sig: även om en författare inte har några rättigheter att få sina känslor skonade, för det bör författaren verkligen inte ha, så har litteraturen rättigheter. Renodlade projektioner, när en kritiker kör sin egen agenda utan särskilt mycket koppling till boken i fråga eller ingen alls, hejdlös subjektivitet, kan vara läsvärt men kanske inte riktigt ett ideal för litteraturkritik.
Dock: står valet mellan spralliga subjektiva lustmord och surmulet "objektiva" tillplattningar, föredrar jag det förra). 

Det är roligt att hitta på. Har inget mer än så att tillägga till debatten om verklighetslitteratur, än möjligen detta: världen är stor, konsten är lång, livet är som det är, och det är jävligt kul att hitta på. 

I hast, 





6 kommentarer:

  1. Funderar lite på om det inte finns en naiv inställning till författare idag - och om det möjligen är en bieffekt av skrivarskolorna, där elever läser och kritiserar varandras texter - på nåt sätt utifrån antagandet att avund, dåligt omdöme, vänskapskorruption, et cetera, inte förekommer inom "en bra grupp", eftersom kollektivet är bättre än "myten om den ensamma konstnären, geniet" etc etc.

    Bara lite löstänkt.

    SvaraRadera
  2. Krossa patriarkatet! "Jag väntar fortfarande på en feministisk science fiction-megalomani där kvinnorna får vara vid rodret, på alla plan. Till dess får den aktuella världen gå under både en och två gånger."
    https://www.aftonbladet.se/kultur/a/EyW3pK/sinizana-ravini-om-francis-ford-coppolas-megalopolis

    Tänkte på din bild av maktkvinnorna i Den skenande planeten. Det är ju ingen feministisk utopi direkt. Krossar du kvinnornas drömmar om att bli kalif i stället för kalifen????
    (Jag gillar det ju men...)
    Zigge

    SvaraRadera

  3. Du har väl läst både mina böcker och min blogg och borde inte bli så förvånad, men jag har ju aldrig varit "nu är det dags för kvinnorna att ta makten!"
    Kan påpeka lite i hast att stora kvinnliga författare (hävdar förstås inte att jag är det utan pratar mer generellt) sällan eller aldrig tecknar idealiserade kvinnoporträtt, eller skildrar makt och envälde som något positivt. Kvinnor vid rodret på alla plan, vad betyder det?
    Om vi håller oss till dåtiden: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Jane Austen, Emily Brontë, Shirley Jackson, Leonora Carrington, Tove Jansson. Till exempel. Ingen kvinnochauvinism.
    Kan ju då också nämna Marie de Gournay.

    SvaraRadera
  4. Virginia Woolfs masugn handlar inte heller om det.

    Hm, det här är en tankefigur som låser fast konsten i ett skruvstäd, nästan lite patriarkalt näven i bordet:

    "Om Coppolas ”Apocalypse now” etablerade sig som den definitiva filmen om Vietnamkriget så är ”Megalopolis” den definitiva filmen om post-apokalypsen."

    Stadfäst. Slutpunkt. Definitiv. Men oK, det kan väl öppna upp för en definitiv feministisk skräddarsydd megalomani, kanske inte så motsägelsefullt som det ser ut.
    :-)

    SvaraRadera
  5. Jila Mossaed, nämner henne trots att det kan uppfattas som fjäsk då hon sitter i Akademien: hon är värd lovorden. Nog är det kvinnligt men inget stöveltramp.

    SvaraRadera
  6. Episka storfilmer på temat apokalyps med kvinnor i alla hjälterollerna och snygga män som bifigurer. Inget emot idén, iofs.

    SvaraRadera