Att åldras med smak...

... är titeln på en essä i August Strindbergs En blå bok.

Han var en bit över femtio när han skrev den (om jag inte missminner mig) och outhärdligt stor, ett retsamt monument. I "Att åldras med smak" skriver han om föraktet och bespottningen från unga författare men han skriver om det på ett storsint sätt: det är nödvändigt att ta avstamp, det är ofrånkomligt, han var själv på samma sätt när han var ung.

Jag kom att tänka på det när jag läste Manifest för ett nytt litterärt decennium, som man kan läsa här. Några unga författare vill sopa rent med det förflutna. De går samman, de bildar front, vill ha en förändring.

“Vi vill återupprätta det svenska berättandet som en kraftfull och levande konstriktning och förvandla den öppet kommunicerande romanberättelsen till en självklar referenspunkt i såväl den litterära debatten som hela den allmänna samhällsdiskussionen”.

Jag skulle aldrig ha uttryckt mig så när jag var ung.

“Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig publicera våra egna eller andras dagböcker”.

“Vi lovar att aldrig skriva en roman om de anställda på Expressens eller Sydsvenskans redaktion”.

“Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek”.

“Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform”.

Det mesta i Manifestet består av löften om vad de inte ska göra. Den obegränsade potentialen framstår som ganska trängd.

Ett gott råd till ungdomarna: snäva inte in er, tänk snarare på vad ni kan göra än på vad ni inte bör göra.

Vad beträffar längtan efter ett helt nytt litterärt decennium, så tror jag inte att byråkratiska synpunkter vare sig gör till eller ifrån för dess förverkligande.