Here we go again...

Jag skrev alldeles nyssens en kommentar i Therese Bohmans blogg som jag puffat lite för här tidigare. Kul blogg nämligen.

Så här blev det:

Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bohmans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Bohman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…

Slut på kommentaren, som jag av någon anledning undertecknade Esset.
Jag vill tillägga en grej: eleverna på Södertörn tyckte att manifestet var deprimerande snålt, och många blev arga.
Klart slut.