Ka inte låta bli att lägga min mer betydlgt ilskna, och kortfattade, kommentar om saken på http://kiremaj70.blogspot.com/2009/11/httpeasyweb.html 80 procent som läser den (eller fler) kommer säkert att reagera negativt på den.
I have many collegues and friends of my generation, or younger, coming from the former East Europe block. I have the clear feeling that this anniversary, and more in general the history of the post-communist transition, is more relevant for "us", the Westerns, than for them. I have no explaination for this, but more generally I think that what happened in 1989 has not become "history" yet, in other words, we have not found a common language to assess it and to distanciate from it.
Erik: det var ett bra inlägg. Zamenhof: jag tror att en del av förklaringen är att det inte bara är något att fira för östeuropéernas del. Festtalen i Väst är väl en intern historia.
Ett förtydligande: betoningen skulle vara på fira i förra kommentaren (inte på östeuropéerna). Snårig mening.
Jag har begrundat det här lite: "Ingen europé som upplevde hösten 1989 kommer någonsin att få uppleva ett lyckligare historiskt ögonblick än kvällstimmarna den 9 november 1989."
Per Svensson i Sydsvenskan. Det påminner mycket om festtal i auktoritära stater. Han slår inte bara fast att det är det lyckligaste historiska ögonblicket för alla européer (det låter som en order), utan att det aldrig någonsin i framtiden kommer att inträffa ett lyckligare historiskt ögonblick för en enda europé. Det är alla tiders mest ärorika och lyckliga historiska ögonblick för alla för all framtid.
Valens: jag vet inte om Erik är kommunistnostalgiker - i just det inlägget står det iallafall inget om att Östeuropa var överlyckligt. Och det är väl klart att vänstern i stort på den tiden var mer upptagen av att kritisera USA. För mig var murens fall ett lyckligt historiskt ögonblick, som perestrojkan kändes det som om världen blev bättre, friare, större. Sedan har utvecklingen inte varit lika ljus, och firandet i Väst idag känns just internt, nästan lite desperat.
Men (måste jag tillägga) jag vill inte lägga smolk i glädjebägaren för dem som firar i Berlin, det är mest det att jag bara tror på de närmast berördas firande, så att säga.
Jag kan ibland uppfatta Per Svensson som lika fanatisk och enögd som de han kritiserar på vänsterkanten.
Det är klart att det var fantastiskt och underbart att muren föll. Men utvecklingen efteråt är en annan historia. Samma sak i stora delar av öst. De flesta, även jag, applåderade när kommunismen försvann i Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet fick inflytande. Men sen? Hur många kvinnor har inte dött och skadats efter att den nya regimen införde i det närmaste totalt abortförbud. De nya makthavarna visade sig inte vara mer mänskliga än de tidigare ibland. Så, jag känner mig så där kluven över allt firande. Jag kan tycka att många som är yra av glädje idag sällan har skänkt många tankar på de som förlorat en del och inte bara vunnit. Det är för rosenrött för att jag ska känna mig bekväm med det.
Nu ligger du på plats 26 på bloggtoppen igen :)) Man kan ju inte jämföra förrän dagen börjar gå mot sitt slut. En del bloggar har dagsbesökare, andra mest kvällsbesökare
Hehe Anonym 19.11, det låter betryggande. Men man ska nog inte haka upp sig så mycket på mängden. Hellre några kloka än massor med som bara vill ha bråk, till exempel. Per Svensson, fanatisk på sitt sätt. "Ingen europé som upplevde hösten 1989 kommer någonsin att..." Hur vet han det? Gonatt!
Ka inte låta bli att lägga min mer betydlgt ilskna, och kortfattade, kommentar om saken på http://kiremaj70.blogspot.com/2009/11/httpeasyweb.html
SvaraRadera80 procent som läser den (eller fler) kommer säkert att reagera negativt på den.
Sen ser jag att min kommentar här har både stavfel och grammatiska fel till råga på allt. Det blir alltid fel när man sitter vid en dator.
SvaraRaderaI have many collegues and friends of my generation, or younger, coming from the former East Europe block. I have the clear feeling that this anniversary, and more in general the history of the post-communist transition, is more relevant for "us", the Westerns, than for them. I have no explaination for this, but more generally I think that what happened in 1989 has not become "history" yet, in other words, we have not found a common language to assess it and to distanciate from it.
SvaraRaderaErik: det var ett bra inlägg.
SvaraRaderaZamenhof: jag tror att en del av förklaringen är att det inte bara är något att fira för östeuropéernas del. Festtalen i Väst är väl en intern historia.
Ett förtydligande: betoningen skulle vara på fira i förra kommentaren (inte på östeuropéerna). Snårig mening.
SvaraRaderaJag har begrundat det här lite:
"Ingen europé som upplevde hösten 1989 kommer någonsin att få uppleva ett lyckligare historiskt ögonblick än kvällstimmarna den 9 november 1989."
Per Svensson i Sydsvenskan. Det påminner mycket om festtal i auktoritära stater. Han slår inte bara fast att det är det lyckligaste historiska ögonblicket för alla européer (det låter som en order), utan att det aldrig någonsin i framtiden kommer att inträffa ett lyckligare historiskt ögonblick för en enda europé.
Det är alla tiders mest ärorika och lyckliga historiska ögonblick för alla för all framtid.
Jag undrar om han hade levt några år i den överlyckliga Östeuropa...
SvaraRaderaVad hade Erik Rodenborg eller andra kommunist nostalgiker sagt/skrivit idag...
Å andra sidan, en mycket bra iaktagelse Maja:
Festtalen i Väst är väl en intern historia.
Valens: jag vet inte om Erik är kommunistnostalgiker - i just det inlägget står det iallafall inget om att Östeuropa var överlyckligt.
SvaraRaderaOch det är väl klart att vänstern i stort på den tiden var mer upptagen av att kritisera USA.
För mig var murens fall ett lyckligt historiskt ögonblick, som perestrojkan kändes det som om världen blev bättre, friare, större. Sedan har utvecklingen inte varit lika ljus, och firandet i Väst idag känns just internt, nästan lite desperat.
Men (måste jag tillägga) jag vill inte lägga smolk i glädjebägaren för dem som firar i Berlin, det är mest det att jag bara tror på de närmast berördas firande, så att säga.
SvaraRaderaFirar de i Berlin, förresten?
SvaraRaderaJag kan ibland uppfatta Per Svensson som lika fanatisk och enögd som de han kritiserar på vänsterkanten.
SvaraRaderaDet är klart att det var fantastiskt och underbart att muren föll. Men utvecklingen efteråt är en annan historia.
Samma sak i stora delar av öst. De flesta, även jag, applåderade när kommunismen försvann i Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet fick inflytande. Men sen? Hur många kvinnor har inte dött och skadats efter att den nya regimen införde i det närmaste totalt abortförbud. De nya makthavarna visade sig inte vara mer mänskliga än de tidigare ibland.
Så, jag känner mig så där kluven över allt firande. Jag kan tycka att många som är yra av glädje idag sällan har skänkt många tankar på de som förlorat en del och inte bara vunnit.
Det är för rosenrött för att jag ska känna mig bekväm med det.
Nu ligger du på plats 26 på bloggtoppen igen :))
SvaraRaderaMan kan ju inte jämföra förrän dagen börjar gå mot sitt slut. En del bloggar har dagsbesökare, andra mest kvällsbesökare
Hehe Anonym 19.11, det låter betryggande.
SvaraRaderaMen man ska nog inte haka upp sig så mycket på mängden. Hellre några kloka än massor med som bara vill ha bråk, till exempel.
Per Svensson, fanatisk på sitt sätt. "Ingen europé som upplevde hösten 1989 kommer någonsin att..."
Hur vet han det?
Gonatt!
Jag såg ett Twitter:
SvaraRadera"det här måste vara det sämsta novembret någonsin"
Gillar formen "novembret". (januarit, februarit, marset, aprilet...)