Där är hon ju

Jag har aldrig sett något fotografi av förebilden till Nadja. I min utgåva av André Bretons samlade verk finns en kort biografi över hennes liv i notapparaten. Man får veta att hon hette Léona-Camille-Ghislaine D. (efternamnet har av diskretion inte skrivits ut, jag tror att det är kutym inom fransk litteraturvetenskap att man är försiktig när det gäller icke-offentliga personer, och hennes öde var på många sätt tragiskt). Hon var född i Lille den 23 maj 1902, av enkel härkomst - pappan var från början typograf men sedermera "voyageur pour bois", kringresande trävaruhandlare, och mamman metallarbeterska. Nadja hade en dotter som hon lämnade hos sina föräldrar i Lille, och därefter levde hon ett kringflackande liv i Paris, där hon mötte André Breton. Mötet ledde till en explosion av kreativitet för båda, men för Nadjas del slutade den med internering på mentalsjukhus, där hon förblev till sin död den 15 januari 1941.
Nadja var ett namn hon gav sig själv, det var hennes pseudonym i Paris: "för att på ryska är det början av ordet för hopp, och för att det bara är början"; hon kallade sig alltså aldrig Léona i Paris.
I boken Nadja (som Breton själv inte kallade roman, och det är den inte heller - snarast är den skriven i bekännelsetraditionen, kanske mer besläktad med Montaigne än med Rousseau eller Augustinus; den är till större delen i dagboksform även om anteckningarna är skrivna i efterhand) återges många av Nadjas teckningar och hennes profetiskt klingande yttranden.
Boken Nadja övergår så småningom till ett utfall mot psykiatrin, en pamflett; Breton vågade aldrig besöka Nadja på mentalsjukhuset, han kunde inte rädda henne eller vara den sol hon betraktade honom som. Sedan följer en kärleksförklaring till en annan kvinna, som Breton sedermera gifte sig med.
Många har svårt att ta sig igenom Nadja. Den finns i två svenska översättningar, en äldre med mer flytande språkdräkt, en nyare som på sätt och vis är mer trogen originalet men samtidigt lite för styltig och torr. André Breton skrev, så surrealist han var, paradoxalt nog en ofta mycket klassisk franska. Och i förordet till Nadja skriver han att han hade efterhärmat läkarjournalernas språk (Breton var också utbildad till läkare).
En av mina elever på Södertörn fällde den intressanta kommentaren om Nadja att den handlar om surrealismen, men den är inte surrealism.
Nu har det kommit en bok som heter Léona - lite märkligt egentligen, med tanke på att Nadja själv kallade sig Nadja - som jämför Bretons bok med övrig dokumentation. En recension av den kan man läsa här; det är en holländsk författare, Hester Albach, som gått Nadja i spåren. Jag har inte läst den än, det ska bli spännande. Jag har en del reservationer mot recensionen, bland annat mot påståendet "det är först den nederländska författaren Hester Albach som brytt sig om att ta reda på vem hon var", absolut inte, det har man vetat länge.
Och så begriper jag inte varför man använder ett så meningslöst begrepp som "autofiktion". Men det kan vi tala mer om en annan gång.