Om ett tema i Mäktig tussilago (skiss)

På flyget till Mexiko läste jag Octavio Paz Den dubbla lågan (man kan nog med fog säga att Paz inte är överdrivet populär i Mexiko, många anser honom vara en högersnubbe) och fastnade för hans idéer om att avskaffandet av personen är industrialismens livsfilosofiska bottennapp. Jag har inte Den dubbla lågan framför mig eftersom lånetiden på bibblan har gått ut, jag tyckte att Paz resonemang om själen var luddiga men instämmer med att personen är utsatt för attack från flera håll. Nu menar jag inte buddhismen/zenbuddhismen, utan en motstridig rörelse i samtiden: å ena sidan ett plottrigt alienerat vardagssnack som brukar kallas facebookifiering eller något åt det hållet, å den andra den massmediala postmodernismens lättvindiga avvisande av fasta värden och ett sammanhållet jag.
Detta hänger ihop med ett litterärt mode som funnits under en tid (men som Paz påpekar är litterära moden under efterkrigstiden kortvariga, han hävdar till och med att efter mellankrigstidens modernism har det inte uppstått några genuint originella litterära strömningar och skolbildningar, utan bara dagsländor och isolerade intressanta författarskap). Jag talar om det litterära modet att till varje pris undvika identifikationen, utifrån tanken att allt som går att känna igen är alltför banalt, smutsigt, inte tillräckligt avancerat.
Den genre som under några decennier haft lägst status är självbiografin och i synnerhet bekännelsen, och kritikeretablissemanget har haft vissa besvär med att hantera att det kommit så många självbiografiska böcker den senaste tiden. En tidstypisk kritikerformulering om PO Enquists Ett annat liv var att han "håller det privata stången" och befinner sig "långt från bekännelseträsket", jag tycker att en sådan formulering vittnar om skräck för det mänskliga, men helt självklart är det skillnad mellan omedvetna självbiografier, "true stories" efter amerikansk modell, och medvetna, kompexa sådana.
Attacken mot jaget och personen är något Oscar talar om med sin psykiater, "jaglösheten" som ideal och självuppfyllande profetia.
(Det här är en som sagt skiss, ett mellanspel i reseberättelsen från Mexiko, fortsätting följer med intill förvissning gränsande sannolikhet).