På flyget till Mexiko läste jag Octavio Paz Den dubbla lågan (man kan nog med fog säga att Paz inte är överdrivet populär i Mexiko, många anser honom vara en högersnubbe) och fastnade för hans idéer om att avskaffandet av personen är industrialismens livsfilosofiska bottennapp. Jag har inte Den dubbla lågan framför mig eftersom lånetiden på bibblan har gått ut, jag tyckte att Paz resonemang om själen var luddiga men instämmer med att personen är utsatt för attack från flera håll. Nu menar jag inte buddhismen/zenbuddhismen, utan en motstridig rörelse i samtiden: å ena sidan ett plottrigt alienerat vardagssnack som brukar kallas facebookifiering eller något åt det hållet, å den andra den massmediala postmodernismens lättvindiga avvisande av fasta värden och ett sammanhållet jag.
Detta hänger ihop med ett litterärt mode som funnits under en tid (men som Paz påpekar är litterära moden under efterkrigstiden kortvariga, han hävdar till och med att efter mellankrigstidens modernism har det inte uppstått några genuint originella litterära strömningar och skolbildningar, utan bara dagsländor och isolerade intressanta författarskap). Jag talar om det litterära modet att till varje pris undvika identifikationen, utifrån tanken att allt som går att känna igen är alltför banalt, smutsigt, inte tillräckligt avancerat.
Den genre som under några decennier haft lägst status är självbiografin och i synnerhet bekännelsen, och kritikeretablissemanget har haft vissa besvär med att hantera att det kommit så många självbiografiska böcker den senaste tiden. En tidstypisk kritikerformulering om PO Enquists Ett annat liv var att han "håller det privata stången" och befinner sig "långt från bekännelseträsket", jag tycker att en sådan formulering vittnar om skräck för det mänskliga, men helt självklart är det skillnad mellan omedvetna självbiografier, "true stories" efter amerikansk modell, och medvetna, kompexa sådana.
Attacken mot jaget och personen är något Oscar talar om med sin psykiater, "jaglösheten" som ideal och självuppfyllande profetia.
(Det här är en som sagt skiss, ett mellanspel i reseberättelsen från Mexiko, fortsätting följer med intill förvissning gränsande sannolikhet).
Aldrig läst Octavio Paz. På vilket sätt anses han varit en högersnubbe?
SvaraRadera"Långt ifrån bekännelseträsket" är en härlig formulering...
Jag som inte befinner mig "inne" i denna modevärld blir lite förvirrad: Om jag får börja från slutet, så innehöll väl Enquists "Ett annat liv" en hel del av bekännelse? Tongivande kritiker har hyllat "Darling River", som sannerligen griper tag i mig och hur mycket man jag än är får mig att krypa in i Los ibland egendomliga kläder. Är det jag som inte rätt förstår vad termen identifikation betyder i sammanhanget, eller är det du beskriver en abstrakt modeidé bland kritiker och författare, som de inte klarar av att hantera i mötet med verklig litteratur?
SvaraRaderaSjälva huvudtanken känns verkligen otäck: Hoppas innerligt att jag inte kommer att behöva leva i en värld där alla pratar som på Oskars olycksaliga fest och betraktar varandra som sociala konstruktioner som kan byggas om närhelst man önskar.
Zigge: jag har inte läst särskilt mycket av Paz heller, inte tillräckligt för att kunna säga att det finns en tydlig ideologisk tendens; han var uppburen av högern i Mexiko (och Mexikos höger är verkligen höger, inte halvvänster som den svenska högern) och så ansågs han vara dryg och snorkig, tror jag. Mer än så vet jag inte.
SvaraRaderaHenrik B: jag beskriver en abstrakt modeidé, ungefär likt käpphästen "gestaltning". "Håller det privata stången" och "långt från bekännelseträsket" om Enquist säger väldigt mycket om kritikeretablissemanget.
Darling river har jag inte läst ännu! Jag ser fram emot det.
Alltså, "kritikeretablissemanget" blev lite svepande: jag menar att klyschor och döda metaforer säger mer om det som är tidstypiskt än vad ett levande språk gör. Och skräcken för personen finns där.
SvaraRaderaIntressant inlägg av Maja: Om ett tema i Mäktig tussilago (skiss). Jag har i åratal funderat över jag-fientligheten i kulturen, men utan att komma fram till något epokgörande. Jag uppfattar den som starkt modebunden, och dess förespråkare hamnar i trubbel när den blir hopplöst ute och måste ersättas. Vart ska de gå? Ska jaget plötsligt återuppstå som en annan Jesus? Och medan kritikerna/teoretikerna vrider sig på sina stolar (kommentaren om PO:s faktiskt riktigt matiga självbiografi är värd en miljon kronor) rusar världen vidare. Det lustiga är ju att människor inte är jaglösa. I alla fall inte jag och de jag känner. Och hur är ni, Maja tex? Vem vill känna, tänka, drömma enligt en nattstånden akademisk kodex? Jag kanske är en excentrisk halvidiot (jag har ett par decennier bakom mig som talar starkt för det) men hatet mot jaget har faktiskt blåst förbi mig. Jag har noterat fenomenet, grubblat och grubblat, men det har aldrig nått in i mig och slagit rot.
SvaraRadera