Jag målade ganska många nakna damer. Inte en naken herre, det är ju rätt självklart (det hade jag ju tyckt var fasansfullt pinsamt). Jag målade på duk men också på baksidan av tapeter.* Jag har för mig att jag hade ena ögat på en befintlig tavla när jag målade den här. Den ena kvinnan tvättar ansiktet - det kan se ut som att hon dricker ur handen, men eftersom de tvättar sig i karet och har handdukar (varav en är hängd över karets kant) är det nog ansiktstvätt det handlar om. Och jag använde så mycket vatten för att göra den här att man kan se att duken buktar i kanterna.
Och jo, jag har plockat fram penslarna igen. Festina lente. Än så länge visar jag bara Lundgrens sjuttiotal (utom Giorgionegrejen som var senare).
*För att det inte ska bli några missförstånd här, så handlar det inte om någon övernaturlig förmåga att gå genom väggar och måla på baksidan av tapeterna från den andra sidan; utan jag tog tapetväv från några rullar som blivit över efter en tapetsering.
kul maja!
SvaraRaderaTack snälla! ursäkta att jag går med håven nu, men visst är den rätt fin tavlan?
SvaraRaderaJättesnygg, Maja! Du hade verkligen känsla för att måla. Och eftersom du verkar tycka det är roligt att ta upp penslarna igen antar jag att du har den känslan kvar. Kanske den till och med blivit starkare av skrivande och fortsatta erfarenheter?
SvaraRaderaKanske jag ser i syne, men jag tycker det finns likheter i hur du skildrar människor på bild och i text: Du använder små medel för att förmedla mycket känsla och karaktär. Och personerna är å ena sidan spröda, nästan bräckliga, fyllda med olika former av mänsklig svaghet. Å andra sidan finns något som brinner inne i dem. Och det är man inte så van att se vare sig när man läser, eller besöker gallerier ...
Tack Henrik!
SvaraRaderaJovisst, songs of innocence, songs of experience.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet är svårt att kolla, Clam. Om man inte lyckas lossa tapeten förstås.
SvaraRaderaJo, jag känner att jag borde samla mig och bara syssla med min nya nu, roman alltså. Hm. Pompompompom. Det är nog det jag måste ejentigen.
Schrödinger lär oss i sin berömda kattliknelse att dina målningar både finns och inte finns på baksidan av tapeterna fram till det ögonblick du eller någon annan ser efter, då universum omedelbart klyvs i två, ett med målningar och ett utan. Så lossa inte på tapeterna! Kvantmekanikerna har tvingat på oss alldeles tillräckligt många parallella universa i alla fall. Så tillbaka till tangentbordet, snälla! Om inte alternativet till att skriva var att måla nya tapeter, förstås...
SvaraRadera"Schrödingers paradoxala illustration av kvanttillstånd, som han själv betecknade som fånigt, går ut på att en katt placeras i en sluten stålkammare. I stålkammaren placeras även en bit radioaktivt ämne med 50 % sannolikhet att sönderfalla inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Efter en timme hänger kattens öde på ett kvantmekaniskt tillstånd med samma sannolikhet för liv och död. Katten är både levande och död samtidigt enligt kvantmekaniskt synsätt. Men, när kammaren öppnas, ser man bara en katt som antingen lever eller är död. Frågan är: när övergår systemet från en mix av tillstånd till antingen eller?" (Wikipedia).
SvaraRaderaNäe, hur kan man ens tänka en sån tanke! Fånigt!
Tja, som wikipedia beskriver det hela låter det ju rätt osmakligt, eftersom man riskerar kattens liv för ett så trivialt filosofiskt problem. Men faktum är att den stränga tolkningen av kvantmekaniken säger att varje gång världen kan välja mellan två vägar på kvantnivån inträffar bägge, varvid världen klonar sig själv så man får en värld där det ena utfallet skett och en där det andra inträffat. Själv har jag svårt att förstå hur fysiker får ihop detta med sina egna grundsatser om att massa och energi inte kan uppkomma ur ingenting, men jag har mött många intelligenta och välutbildade fysiker som varit övertygad om denna stränga tolkning av kvantmekaniken. Det är dock kring dessa frågor Einstein var djupt oense med andra kvantfysiker, och hans replik i anslutning till frågan var "Gud spelar inte tärning". Sedan kan man naturligtvis fråga sig ifall Schrödinger var medveten om att katterna har nio liv ...
SvaraRaderaDet var nog listigt av Schrödinger att illustrera kvantmekaniken (som han alltså inte gillade) på det sättet, han måste ha räknat med att få opinionen på sin sida. Det ju finns inte så få kattälskare. Ett riktigt skräckexempel, haha.
SvaraRaderaJag ska säga at tjag har väl aldrig begripit kvantmekaniken riktigt, och kanske inte mer nu heller.
"Gud spelar inte tärning" - det där är en verkligt intressant utsaga, alldeles ovetenskaplig på alla sätt, lite grann Einstein sätter ner foten för nån jävla ordning får det väl ändå vara i universum.
Jag gillar den här av Mallarmé:
"Ett tärningskast kommer aldrig att upphäva slumpen".