Isländskt hästhuvud

Föregående inlägg var någon form av spindelvävsfjärt.

* * *

Avhört på utställningen om vodou på Etnografiska i Stockholm:
- Jag skulle mycket hellre vara den här religionen än att vara kristen. Den verkar mycket roligare.
Flicka i tolv, trettonårsåldern.

Närminne

Varför nämns inte Ann Jäderlunds Salome? Jag läste precis en understreckare av Mara Lee om Mallarmés Salome. Alltså, alla jävlar behöver inte vara feminister, men...
Annars: arbete som kräver tystnad. En ganska nära förestående resa. Ska inte orda så mycket om den än.

Lästips

Vem räddar menige Manning? "Amnesty kallar behandlingen av honom grym, omänsklig och förnedrande. Medan cirkus Julian Assange fortsätter och med jämna mellanrum genererar stort uppslagna artiklar i tidningarna är det av någon anledning desto tystare om Manning", skriver Tobias Brandell i Svenska Dagbladet. Carina Rydberg har dock skrivit en hel del om fallet Manning. Hon påtalar i sin blogg även det pinsamma faktum att franska Le Figaro utnämnt Assange och Barack Obama till två av världens bäst klädda män. Den massmediala ytligheten är något allmänheten borde känna sig kränkt av. Och det här med kränkthet och lättkränkthet - ett ämne Rydberg också diskuterar i inlägget - handlar nog mest om att slå vakt om det så kallade tolkningssprivilegiet. Dilsa Demirbag-Steen gjorde nämligen en David Eberhardimitation i DN nyligen: "Varenda kotte verkar vara kränkt och vill få känslan bekräftad, gärna av DO. Ingen tar längre skit i det trygga Sverige". Vilka syftar hon egentligen på? Demirbag-Sten skriver att det i Sverige råder en "överkänslighet för kränkthet". Det borde strängt taget betyda motsatsen till det hon menar. Innan jag springer iväg till påsklunch, fick jag för mig att ha lite Brecht. Det finns ett upprop för Manning. Det borde man självklart skriva under på. Lika självklart borde Assange infinna sig till förhör i Sverige.

Fasta och mim?!

Tigerbossen åker sällan till Blåkulla. Uppdraget som påskkäring är bara en del av hans samhällstjänst. Igår såg han ut så här. Idag surar han.




Det här tycker jag är en mycket vacker protestsång. Cálice av Chico Buarque framförd tillsammans med Gilberto Gil.



A fasta de mim este calice: "Gånge denna kalk från mig" på portugisiska. Men det är också en ordlek: cálice, kalk, är mycket likt cale-se, vilket lär betyda ungefär håll käft.

Ur Wikipedia:
"During Brazil's military coup d'état of 1964, Buarque wrote about the events which transpired and avoided censorship by using cryptic analogies and wordplay. For example, in the song "Cálice" ("Chalice", or Jesus' Last Supper "Cup"), a duet written and performed with Gilberto Gil,[11] he takes advantage of the homophony between the Portuguese imperative "shut your mouth" --cale-se-- and "chalice" --cálice-- to protest censorship against freedom of speech by the dictatorship, disguised as the Gospel narrative of Jesus' Gethsemani prayer to the Father to pass from Him the chalice of bloody death probation. The line "I wanna sniff diesel fume" is a reference to the death of political prisoner Stuart Angel, who had his mouth glued to a jeep's exhaust pipe during a torture session.[12] Buarque was a friend of his mother Zuzu".

Lästips

Mårten Schultz, professor i civilrätt, skriver idag på Svenska Dagbladets Brännpunkt om det hårresande fallet Anna: Bojkotta Grekland som resmål.
"Kanske återspeglar detta ett kulturproblem. Men det är inte kulturproblemet som det främst finns anledning att kritisera utan brotten mot de mänskliga rättigheterna. Och det är mot staten Grekland som kritiken bör riktas".

Kulturproblemet är inte grekiskt, orientaliskt eller tillhörande någon annan specifik kultur. Jag ska lägga ut en väldigt bra artikel i Arbetarbladet, Våldtäkten på Maja Lundgren, inte för att "älta" eller "sälja min person", man kan för övrigt totalt strunta i min person och studera de mönster som kom fram helt frånkopplat från den. Vad jag vill säga är att det precis som i fallet med Calle Jonsson, som Schultz börjar sin artikel med, finns en föreställning om svensk upplysthet till skillnad från de andras barbari, som inte är med verkligheten överensstämmande. Det finns samma patriarkala system och värderingar även här.
I fallet Anna tycks attitydproblemet faktiskt vara invävt i rättssystemet. Och det är självklart mot staten Grekland som kritiken bör riktas.
"Samtidens Grekland verkar emellertid ha svårt att leva upp till rättvisans krav - och det bör vi ta avstånd ifrån. Det grekiska justitiedepartementet har nu sagt att det ska se över fallet Anna. Det är bra.
I väntan på ett tydligt besked om hur den grekiska staten konkret ska se till att nästa anmälare av ett våldtäktsbrott behandlas korrekt och rättvist av de rättsvårdande myndigheterna föreslår jag att vi avhåller oss från att boka några semesterresor till Kreta eller Rhodos. Eller Samos" skriver Mårten Schultz.
Ja, jag hoppas att många gör så.

Uppdatering samt rättelse, Långfredag 09.05:

Mårten Schultz driver inte bloggen juridiken.se som jag råkade skriva, utan är en av dem som häckar på juridikbloggen.com.
Dessutom har han en egen blogg som verkar bra. Där preciserar han nu vad han menade, och skriver också lite om vådan av rubriker (uttrycket bojkott nämns inte i artikeln, t.ex).

Corsa Madonna

Jag har haft den här förut, en fin påskritual:

En kraftfull reaktion

- Näe...




(så här övertygad blir tigerbossen när han läser att Maria Schottenius vill ha mera Jesus i radio)

Två som gillar våren

Xerxes och Atossa i köksfönstret.










Atossa klättrar ner på gården











Xerxes och blåstjärnor.

Kvinnlig Hamlet

Jag ska skriva lite mer om René Girard någon gång i en avlägsen eller nära framtid. Jag läste La violence et le sacré när jag bodde i Neapel, mycket bra. Wery wery good book. (Fortfarande på skämthumör. Det är pumans fel. Ända sen jag dröp av i god tid före fredsmeditationen - mitt under en pumas fredsmeditation går INGEN, det skulle vara fasansfullt idiotiskt gjort, nästan krigiskt - har det dykt upp vitsar om hans syster Delilah, Simson, dromedarer...).
"Ett av de viktigaste inläggen i den feministiska debatten på tvåtusentalet" - det är fint att få fanmails, och jag bråkar inte alls om ordvalet. Men jag tycker att det låter lite prokrustesbädd, det måste ju vara väldigt mycket i boken som verkar totalt obegripligt om man tror att den är en debattbok eller pamflett. Det var inte främst "uthängningarna" i boken som väckte vrede. Det är jag helt övertygad om. Inte i sig. Utan det var det andra.

Meditationsskolk

Humöret? På topp.
Jag var på Södertörns högskola idag (planering inför höstens undervisning). Jag hade missat att Dalai Lama skulle på besök i aulan; det var storbildsskärm på gården och rätt mycket folk. Det bringar väl inte otur men jag deltog inte i meditationen för världsfred. Jag är rätt vidskeplig och det kändes lite som att marken gungade under fötterna när jag dröp av någon kvart innan meditationen skulle börja.
Det är fredag, det var ett tag sen det var disco här. Jag har letat lite på YouTube men hittar inget som känns rätt. Men man kan ju alltid komma med förslag.
Eller inte. Jag vet inte. Lite halvtrött, ska dåsa framför TV:n antagligen.

Efter tips från Leroy, Bollywood Disco:

Men det finns det väl andra som är

- Matte säger att hon inte är autofiktiv. Är du autofiktiv?
- Nej det är jag verkligen inte.

"Friheten behöver tid"

"Vi har bildat lokala kommitteer, och ett nationellt övergångsråd, för att genomföra vår kamp utan återvändo för att skapa en första demokrati, och för att administrera vårt land i väntan på den dag då alla kvinnor och alla män i Libyen äntligen ska kunna uttrycka sig i allmänna, öppna och fria val, befriade från Gaddafi och hans familj. Idag sitter tyrannen dessvärre fortfarande kvar", skriver Moustafa Abdel Jalil, president för det libyska övergångsrådet (CNT), i en debattartikel i Le Monde.
Artikeln utgör ett slags vädjan till det internationella samfundet om fortsatt och förtydligat stöd till oppositionen.

Dagens citat

"- Den libyska oppositionen borde skämmas över att få hjälp av Västs flygplan. Quislingar som lyder utländska intressen har aldrig varit till någon hjälp för Afrika."
Ugandas president Yoweri Museveni.

För att få lite balans i det påståendet kanske man bör erinra om varifrån Gaddafi har fått sina vapen: Italien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA, Ryssland, Ukraina och Belgien.
Däremot ska svenska Saab ett flertal gånger ha tackat nej till att göra affärer med Gaddafi, enligt uppgifter i Svenska Dagbladet.
Afrikanska unionen har nu lagt fram en fredsplan som har godkänts av Gaddafi men inte av rebellerna. Det hör till saken att Gaddafi är Afrikanska unionens huvudfinansiär. Han har varit dess ordförande och har länge kampanjat för att bli vald till "kungarnas kung" över Afrika. Läs mer här.

Jag är tveksam till Fokus artikel Rebellernas dubbla ansikte. Tendensen verkar vara något sensationell, som om det skulle bli ett större scoop om det gick att bevisa att rebellerna är AlQuaida. Det verkar inte riktigt som om den hypotesen håller. Och vem har egentligen det dubblaste ansiktet i den här historien?

Vad i Gaggböle?!

Gaggböle är bloggens Kråkvinkel.
Det är en sorts "hörn", det finns många olika betydelser av hörn.
Det finns "hörni", som används på ett helt annat sätt i Gaggböle än annorstädes. Det uttalas hni.
Hni betyder både hej, stopp och det där tror jag inte på. Gaggbölingar hälsar så när de möts. De säger också hni när de tycker någon fyllt på tillräckligt med kaffe, till exempel. Det kan bli hni hni hni hni, föräldrar säger ofta så till sina barn, men dessutom har det blivit standardfrasen när någon parkerar bilen. Det vet jag inte riktigt varför faktiskt. Men den som har åkt bil med en gaggböling vet att föraren så gott som alltid säger hni hni hni hni hni när h*n bromsar in och parkerar bilen. Onödigt egentligen. Det är vidskepelse.
Det fanns ett hrd (hördu) men det försvann för det var opraktiskt att säga.
Gaggbölingar är ganska misstrogna av sig, det är vanligt att någon som läser tidningen mumlar hni.
Hej stopp och det där tror jag inte på. Såna är dom. Gaggbölingarna.

Rebel Waltz

USA drog tillbaks sina stridsflyg från Libyen under måndagen, skriver Le Monde, och ska hädanefter bara delta med övervakningsflyg och avions ravitailleurs (jag tror att det handlar om flyg som transporterar bränsle till andra flygplan, flygkunniga får gärna reda ut begreppen).
Gaddafi sände ett meddelande direkt till Obama under onsdagen, i anledning av det som Libyenregimens officiella organ Jana beskriver som "USA:s reträtt från det aggressiva kolonialistiska korståget mot Libyen". Innehållet i meddelandet är okänt.
USA säger sig fortfarande överväga att erkänna rebellernas övergångsregering, vilket Frankrike, Italien och Quatar redan har gjort, och har sänt ett sändebud till Benghazii östra Libyen, skriver Le Monde.
Sveriges roll i det hela tonas ner något alldeles i svenska medier. Man vågar fortfarande knappt ta i frågan. Den första svenska stridsinsatsen med flyg på 48 år borde ju göra löpsedlar. Oavsett vad man anser. Det är väl där svenska journalister hugger i sten. De vet inte vad de ska tycka. De orkar inte, det är så jobbigt det där med krig. De tror att bara man tonar ner något, så behöver man inte sätta sig in i komplikationerna. Det gäller alltså att rapportera så omärkligt som möjligt.
"Maybe there's something in it for us": den attityden måste ha varit dominerande när Riksdagen klubbade igenom beslutet.
Om FN och Nato menar allvar med att skydda civilbefolkningen, så kommer det antagligen att bli nödvändigt att ta ställning för rebellerna. Deras avtal med Quatar går (såvitt jag begripit) ut på att de ska få medicin och förnödenheter i utväxling mot olja, men framförallt vill de ha vapen. Regimen har ett enormt militärt övertag.
Motiven för att gå in i ett annat land är avgörande för utvecklingen.

Den här illustrationen är kuriös. Det är The Clashs Rebel Waltz, och en rödklädd maoistisk dansös och lite annat. De libyska rebellerna är inte maoister, det är tänkbart att de helt enkelt vill ha demokrati.

Dagens citat

"– Vi fattar inte vad som pågår. FN-resolution 1973 säger att civila ska skyddas men västländerna har lämnat civila i städer som Misrata, Zintan eller Nalut åt sitt öde, när de anfalls av Gaddafis styrkor. Väst låter Gaddafi ta hand om västra Libyen. Vi är rädda för att det ska leda till en delning av landet, säger en svensklibyer som nyligen besökt Benghazi."
Ur Libyer fruktar delning, Bitte Hammargren, SvD.
Tre länder har nu erkänt utbrytarregeringen i Benghazi: Frankrike, Quatar och Italien. Det innebär att Nato är splittrat i frågan. USA håller fortfarande låg profil, det är ganska tydligt att Obama var motvillig till inblandning från första början.
Att Nato gick in för att skydda civila tror jag inte ens de mest naiva går på idag. Från officiellt Natohåll har två saker upprepats: för det första att man vill att det ska gå fort, det ska inte bli ett utdraget krig. För det andra att syftet inte är att störta Gaddafi. Så exakt vad är syftet?
Medan Frankrike, Italien och Quatar tydligt stödjer oppositionen, och alltså har erkänt utbrytarregeringen, så sänder Gaddafi ut diplomatiska trevare. Frågan är hur man så att säga har tänkt sig att det ska bli nu.
Och i Sverige var det bara ett parti som i det här läget gjorde det enda rätta: röstade emot en snabb svensk uppslutning i ett krig vars konturer och konsekvenser ingen verkar ha koll på.
Jag funderar lite på möjligheten av ett nytt slags journalistik. Istället för att sticka fram en mikrofon till några hafsigt infångade enstaka politiker, skulle det kunna vara intressant med långsam utfrågning av den ena riksdagsledamoten efter den andra. Inte ställa-mot-väggen-journalistik, utan helt enkelt en mycket långsam och noggrann - varför inte till och med tråkig - genomgång av bevekelsegrunder och motiv för en röst i den ena eller andra riktningen. Det skulle också vara bra att veta hur mycket riksdagsledamoterna har satt sig in i en fråga, innan de röstar.

Varför så brått att riskera unga mäns liv?

Det blev ett minst sagt snabbt Riksdagsbeslut för ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Det enda parti som röstade emot, Sverigedemokraterna, kallades "osvenska" av extremhögersossen Urban Ahlin.
Mycket latent stridspittsgrums stiger till ytan nu - och med det menar jag inte soldaterna som riskerar sina liv, utan den gamla vanliga svenska mörkblåbrungröna sörjan: man kan tjäna en slant på det, man kan verka tuff, och våldet är nog inte riktigt på riktigt egentligen. Våld blod och död finns nog inte på riktigt egentligen.
Carl Bildts "Utmärkt!" ekar av gammal överklass som tronar på fornstora dar och inte tvekar att sända iväg lite kanonmat. Äntligen lite ära!
(Hur Lundin Oil är kopplat till oljebolaget i Quatar som rebellerna har ett avtal med har jag inte fått någon klar bild av än).
Socialdemokratin å andra sidan - pacifismen, idealet att vara fredsmäklare i världen som S länge framställde som sin egen specialdesignade utrikespolitik, dess uppriktighet har lika länge ifrågasatts. För vad är det man säger i världen om Sverige, oavsett om det handlar om det andra världskriget eller om Napoleonkriget: jo att svenskar är opportunister. Inte fredliga, utan opportunister.
De som avslöjat sig mest i Riksdagen menar jag är Miljöpartiet.
Hur kommer det sig att det var så bråttom? Hur kan enigheten bli så nästintill total efter en så kort betänktetid?

Jag har hittat lite mer gärnaläsning, en kolumn av Jenny Norberg i SvD, den tycks inte ha hunnit ut på nätet ännu. Länken kommer när den gjort det.

Uppdatering, här är kolumnen:
Idealister och cyniker möts i Libyenfrågan.

Hör du, jag tror att du tycker om Olle

Det var en gripande historia tycker jag om pojken som trillade ner i björnens ide. Och väldigt tråkigt (och onödigt verkar det också) att björnungarna blev avlivade för att björnmamman försvann sedan.

Så... Hm. Varför inte. Jag hoppas att ingen tar illa vara. Jag lägger ut min gamla Mors lilla Olle-förvrängning. Jag lyckades inte få med allt på samma notblad, så slutklämmen får komma för sig:
Hör du, jag tror att du tycker om Olle.
Det finns text till - den trycktes i den lilla lilla tidskriften Stora stora Saltet någon gång 1997.
Nalle han bet uti Olles kind
Ajaj ont har mors lilla...
Blodet det flöt under grönan lind
Hör du jag tror att du tycker om Olle
Nalle han bet uti Olles ben
Blodet det flöt över stock och sten
Hör du jag tror att du tycker om Olle
Texten är mycket lång i originalet, många verser.
En liten varning för musikaliskt känsliga människor: det är mycket snickarglädje i den här.
Iallafall så hoppas jag att pojken har återhämtat sig. Det var ju en stor, ja oerhörd händelse på det hela taget.

"Osvenskt"

Uttrycket osvensk har länge använts positivt; osvenskt kallas det som är spontant och passionerat och bryter av mot den förmenta svenska tråkigheten. Det är knappt man tror att man är i Sverige! jublar någon när en helig eller kaotisk ande får folk att börja prata med främlingar på tunnelbanan. Om trygghet och försiktighet kallas svenskt, beskrivs frihet och risktagande som osvenskt (men som Zamenhof påpekat är det tveksamt om osvensk används positivt om beteenden som uppfattas som FÖR stökiga, i synnerhet om de är kombinerade med utländsk bakgrund).
Kopplat till detta har det funnits en föreställning om att Sverige skulle vara det enda land vars folk inte är patrioter. "Det finns ingenting så svenskt som viljan att var osvensk" skrev Fredrik Lindström, och där tycker jag att det börjar skorra. Jag ska inte säga att svenskar är mer nationalistiska, konformistiska eller självgoda än andra folk, men du hittar inte särskilt många vimplar med den franska eller italienska flaggan i trädgårdar och på balkonger i motsvarande länder.

Här nedan ser vi en annan användning av osvensk. Negativ. Den hakar mer i ordalagen om "svenska värderingar", som har använts från höger till vänster i förhållande till invandringen (eller ska vi säga från folkpartiet till Yrsa Stenius: höger och vänster är begrepp i uppluckring).

Från SVT Nyheter:

"Inte lägga sig i är osvenskt"

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, Urban Ahlin, hävdade att det - på ett sätt - är ett lätt beslut för Sverige att delta i Libyeninsatsen.
-Vi ställer upp när FN kallar för att skydda civila, det är en svensk tradition, sade Ahlin och kommenterade Sverigedemokraternas hållning.
-Att säga att vi inte ska lägga oss i, det är osvenskt.

Det här kallas rättning i leden. Det har en mycket lång tradition detta att anklaga någon för antipatriotism, och den är varken svensk eller osvensk utan universell: i krig är det lätt att bli betraktad som landsförrädare. Högersossar är kusligare än moderater. Kanske för att S ägt landet så länge, att de inte vilar på en liberal tradition och att de vant sig vid att förväxla makt med godhet. Kom ihåg att krav på konsensus alltid är auktoritärt, och oftast en högerhistoria.
Läs gärna ett inlägg som varken är plakatvänster eller polemik, av Åsa Linderborg i Aftonbladet.