Varför så brått att riskera unga mäns liv?

Det blev ett minst sagt snabbt Riksdagsbeslut för ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Det enda parti som röstade emot, Sverigedemokraterna, kallades "osvenska" av extremhögersossen Urban Ahlin.
Mycket latent stridspittsgrums stiger till ytan nu - och med det menar jag inte soldaterna som riskerar sina liv, utan den gamla vanliga svenska mörkblåbrungröna sörjan: man kan tjäna en slant på det, man kan verka tuff, och våldet är nog inte riktigt på riktigt egentligen. Våld blod och död finns nog inte på riktigt egentligen.
Carl Bildts "Utmärkt!" ekar av gammal överklass som tronar på fornstora dar och inte tvekar att sända iväg lite kanonmat. Äntligen lite ära!
(Hur Lundin Oil är kopplat till oljebolaget i Quatar som rebellerna har ett avtal med har jag inte fått någon klar bild av än).
Socialdemokratin å andra sidan - pacifismen, idealet att vara fredsmäklare i världen som S länge framställde som sin egen specialdesignade utrikespolitik, dess uppriktighet har lika länge ifrågasatts. För vad är det man säger i världen om Sverige, oavsett om det handlar om det andra världskriget eller om Napoleonkriget: jo att svenskar är opportunister. Inte fredliga, utan opportunister.
De som avslöjat sig mest i Riksdagen menar jag är Miljöpartiet.
Hur kommer det sig att det var så bråttom? Hur kan enigheten bli så nästintill total efter en så kort betänktetid?

Jag har hittat lite mer gärnaläsning, en kolumn av Jenny Norberg i SvD, den tycks inte ha hunnit ut på nätet ännu. Länken kommer när den gjort det.

Uppdatering, här är kolumnen:
Idealister och cyniker möts i Libyenfrågan.