Jonas Thente skriver en konstig recension - ironisk? - av Min Kamp 6.
Nazismen är fortfarande det enda alternativet till de materialistiska ideologierna. Kapitalismen, socialismen och liberalismen har med pengar och prylar att göra – nationalsocialismen spelar på radikalt andra strängar; vädjar till en helt annan sorts gemenskap, med sublima förtecken.
Blev detta slutsatsen av Knausgårds studium av Hitlers Min Kamp? Och blev det slutsatsen av Utöya? Någon gång händer det att den bortträngda idealvärlden krockar med den verkliga världen. Som på Utøya i juli i år. Knausgård mest antyder att detta är något vi har att vänja oss vid, skriver Thente.
Hur tolka detta. Står det inte att Breivik symboliserar den bortträngda idealvärlden? Den som nazismen påstås representera. Står det inte att hans handling och idéer, till skillnad från exempelvis socialism och liberalism, har sublima förtecken?
Vissa manliga recensenter (dock ej Nils Schwarz, som står på en gedignare humanistisk grund) brukar vilja trumma in att Knausgård är allmängiltig. "Hans kamp är vår", frustade (det må vara en kliché att kalla det för ett frustande, men just så uppfattar jag det) Svenska Dagbladets recensent. Men i detta vi ingår inte jag. Knausgårds kamp är rakt motsatt min.
Karl Ove Knausgård följer också det kristna – eller för den delen demokratiska – budskapet långt över gränsen för det anständiga, till den punkt där Hitler är lika mycket värd som de judar som mördades under den nationalsocialistiska regimen, skriver Thente. Och menar att detta är "hänförande".
Kan jag få höra några kristna och några demokrater protestera mot den slingriga, demagogiska förvrängningen av vad det innebär att vara kristen och demokrat.
