Mer om läget i Europa: ett inlägg hos copyriot med en analys av Franco Berardi, som även han tror att Berlusconi kommer tillbaks:
Den globaliseringskritiska rörelsen var en etisk rörelse, den uppstod ur indignation över en ekonomisk ordning och ett socialt system som uppfattades som orättvist. Men det var en teoretisk indignation, som för de flesta deltagare knappast hade något att göra med den egna vardagens materialitet. Tio år senare är de konkreta följderna av denna orättvisa märkbar för fler. Till skillnad från då råder det idag en No Future-stämning. Följaktligen växer också ilskan och förtvivlan. Den stora faran, som jag ser saken, är att det uppstår en populistisk front. Om rörelsen
inte är i stånd att även integrera “huliganerna”, fruktar jag att vi om ett halvår har ett riktigt populistiskt massparti, som kommer att mobilisera de otillfredsställda och deras ressentiment.
Karin Olsson rapporterar från soppkökens Aten. Och Per Svensson skriver i Sydsvenska Dagbladet.
***
Jag träffade det rumänska Författarförbundets ordförande under min Mexikoresa. Det visade sig raskt att han var rasist. Inte smygrasist, utan verkligen rasist på det viset att det var en ism, en fullt medveten ideologi som han bekände sig till. "De vita kommer från stjärnorna, de svarta från aporna", sa han bland annat. Eftersom han var så öppen med sin ideologi, som han uppfattade som en vetenskaplig sanning, och verkade van vid att sprida den, skulle det kunna tyda på att den anses mer legitim i Rumänien än här, alltså att det inte uppfattas som ett problem att Författarförbundet och därmed de intellektuella företräds av en person som med hög röst sprider sådana åsikter.
Märk väl: skulle kunna tyda på. Man bör alltid vara restriktiv med att dra generella slutsatser (för säkerhets skull: jag vet att den av hans landsmän som skriver här ibland inte delar hans åsikter). Jag höll mig fullständigt lugn, talade om för den fruktansvärt arga mannen, som för övrigt oupphörligen klagade på hotellpersonalen, att jag inte delade hans åsikter. Men det var ett av de tillfällen då jag anat att "Europa" inte står på någon särskilt stabil grund, att - för att uttrycka det lite svepande - man ingenting lärt av historien. Ingenting.
Vad är det som håller på att hända i Europa?
Nu ska jag tala om en sak för er, och det är att jag har ett hyfsat gott förtroende för den sittande regeringen - i vissa bemärkelser. Jag tror på Reinfeldts antinationalism och förnuft, i den meningen att jag inte tror att han och hans regering kommer att leda in Sverige i storkrig med hjälp av expansiv patriotism, heroism och demagogi.
Däremot finns fortfarande risken att Sverige krasst och aningslöst, med en blandning av ogenomtänkt idealism (nu är det dags för Sverige att göra sitt! Eftergiftspolitiken var en skamfläck, nu måste vi uppoffra oss i kriget mot Iran!), business (sälja flygplan) och vänskapsband mellan bröder (hello, Carl!) snubblar in i storkriget.
Den blixtsnabba, naiva/krassa omröstningen om ett svenskt deltagande i Libyenkriget, utan att journalister knappt ställde några väsentliga frågor alls, en konsensus som beledsagades av typisk retorik à la "vi måste stå enade", trots att oenighet och krångliga frågor var viktigare än någonsin, bådade illa för framtiden.
Ett svenskt NATO-medlemsskap skulle drastiskt minska rikets säkerhet. NATO är nämligen inget försvarssamarbete. Det är en militärpakt som bedriver aktiv, offensiv krigföring i andra länder. Varje krig kräver soldaters liv. Varje krig kräver även civila dödsoffer. Och för varje krig som Sverige deltar i, ökar risken för civila dödsoffer även här.
Det kommer alltid att finnas någon som inte uppfattar det krig vi deltar i som ett rättfärdigt befrielsekrig, och som tycker att civila dödsoffer i ett land ska vägas upp med civila dödsoffer i ett annat. Lika för lika.
Sverige kan självklart ingå i försvarspakter: försök inte påstå att det inte skulle vara möjligt! "Om något land invaderar er, så hjälper vi er, och vice versa". Tanken med ett svenskt NATO-inträde är att Sverige ska hjälpa USA i det utdragna kriget mot elfte september 2001. Och i kriget för att säkra oljan.
Det skapar nya oroshärdar.
Hela världen står och guppar nu. Ingen har överblick.
Jag är beredd att ge mitt liv om det kan leda till att Sverige inte går med i NATO. Och jag är beredd att rösta på moderaterna, om de fattar ett förnuftigt beslut i denna för Sverige och världsfreden avgörande fråga.
* * *
"Vad gör de intellektuella? Varför är de så tysta?" En mycket vanlig fråga, som ofta leder till att folk drar kappan hårdare intill sig i snålblåsten, vägrar "rätta sig i ledet", hävdar rätten att vara veliga och ambivalenta. Så jag ställer den inte. Jag riktar mig inte till de intellektuella utan till envar. Envar. Så jag pucklar inte heller på Sverigedemokraterna. Jag säger bara att det är dags att de öppnar sina hjärtan.
För det är gudomligt.
