"Blotta misstanken"

Två dagens citat, för att fira vintersolståndet (en primitiv en rit för att den historiska utvecklingen ska mojas ihop med ljusets återvändande - besvärjelsen har sina brister som upplysnings- och framstegsprojekt eftersom det alltid blir mörkare igen när det blivit ljusare, vår kosmiska närmiljö går i cirklar, än så länge i alla fall).

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Om inte Bildt avgår självmant, måste han avsättas.
Sverige är den enda demokratin i världen som har en utrikesminister som blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna. Det finns statsråd som tvingats bort för betydligt mindre förseelser än så.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Jag tvivlar inte på att Bildt blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna, inte heller på att han klarar sig undan på grund av överklassarrogans (en annan orsak tror jag är svårigheter med fjärrempati: brott mot mänskliga rättigheter i ett land i Afrika väcker sällan upprörda känslor i den breda opinionen, där "dom där är ändå inte mogna för demokrati" är en spridd åsikt).
Men det krävs en formell invändning mot uttrycket "blotta misstanken". Bildts affärer och uttalanden är tydliga nog: han har inte haft intresse i att journalister rotar i oljebolags göranden och låtanden.

Det andra citatet för att jubelfesta i anledning av att vår planets axellutning befinner sig som längst bort från den där solen, medan sfärernas harmoni klirrar frostigt kommer här:

Kungens moraliska kapital är idag förbrukat och det falska grundackord som varje år överröstar nobelprisutdelningens högtidlighet skorrade högre än vanligt skriver Ann Charlott Altstadt. Jag vill tillägga att grundackordet skorrade falskare än vanligt även för att Sverige gav sig självt nobelpriset vid en illa vald historisk tidpunkt.

Gangstrars fotomontage (tigerbossen tycker det var klantigt) och Stig-Britt på Flashback lyser visserligen upp i Gaggbölemörkret, men det handlar ju av allt att döma bara om ett fantasifullt men förvirrande inslag av fiktion i en true story som själv är barock nog. Den om Solkungen av guds nåde.

Ann Charlott Altstadts artikel har ett inslag av insuff.diagnos som inte jag gillar, det viktiga är ju att den rättsliga immuniteten måste avskaffas (som någon påpekar i kommentarfältet, inte ens om kungen begick mord skulle han kunna ställas inför rätta).


Kungen har alltså umgåtts med ”kaffeflickor” och kanske till och med dealat med kriminella – vi vet ännu inte om kungen talar sanning, men bara misstanken att antingen han eller hans kompis Lettström ljuger, är besvärande nog.

Nu är det två gånger som blotta misstanken varit besvärande nog och en skamlig belastning. Men då är det ju lätt att hävda att om blotta misstanken räcker, så handlar allt om insinuationer. Och det gör det ju inte.