Tio i topp 1965

Jag ska ha kalas i helgen men i kväll är jag hemma och degar.
 (Jag vet inte om ungdomar säger dega längre. Det är ungefär detsamma som att hänga, chilla, slappa och softa.
- Ska vi dega i eftermiddag? sa man i mitt plugg på åttitalet. Ett metaforiskt verb, det är minsann inte bara substantiv som är metaforer!)

Precis så här vill fira min 50-årsdag. Det känns roligt att fylla 50, det trodde jag nog inte när jag var yngre.
Så vad har jag gjort idag - jag har skrivit, fikat med en kompis, hälsat på hos min gamla pappa, och en ansenlig del av dagen har jag ägnat åt att grubbla. På avtalet. Se nedan.
Och jag har oroat mig en del - någon av de där despoterna som kallade hem sin ambassadör sa att Sverige har förolämpat alla muslimer, eller något åt det hållet, och då börjar jag tänka terrordåd, det är inga roliga snubbar det där, mäktiga religiösa fundamentalister, och när de tar till med sådana tongångar kanske någon arbetslös och kränkt ung man får för sig något. Det stämmer, jag oroar mig för terrordåd ibland.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva, utan någonting lättsammare. Så nu byter jag ämne.
Tjoff!
1965 var ett riktigt bra musikår. Help! I can't get no satisfaction, Eve of destruction, California girls…  Titta bara på Billboardlistan, Englandslistan och Tio i topp: nästan bara popklassiker. Hit på hit.

En del av låtarna är utslitna, som Beatles Ticket to ride och Help. Eller ännu värre: Yesterday. Jag är inte säker på att jag hade gillat den särskilt mycket ens om jag hörde den för första gången. Den är lite beige.
Andra borde vara utslitna men är det inte - tycker i alla fall inte jag - t.ex Rolling Stones Satisfaction. I vissa fall är det svårt att välja mellan två hitlåtar från samma band (Animals Don't let me be misunderstood eller We gotta get out of this place? Beach Boys California Girls eller Help me Rhonda?) och jag vill inte låta samma band få med två låtar på listan. Ibland är det jätteenkelt - vilken Beatleslåt från det året som är min favorit vet jag omedelbart (även om I'll follow the Sun är en konkurrent).

OK, med reservation för att man inte kan tävla i musik, att valet är omöjligt etc etc: här kommer ett slags tio-i-topp-favoritlista:

10. Beach Boys Little Honda
9. Rolling Stones Satisfaction
8. France Gall Poupée de cire poupée de son
7. The Who My Generation
6. Fontella Bass Rescue me
5. Beatles You've got to hide your love away
4. Barry McGuire Eve of destruction
3. Animals We gotta get out of this place
2. McCoys Hang on Sloopy

På första plats placerar jag Them med Here comes the night.
(Det stod mellan den och Animals We gotta get out of this place).

Motivering - ja, det har att göra med att jag tycker att den är så originell. Det struttiga som påminner om en polka, det låter glatt och lite hurtigt trots att ämnet är ångestladdat; effekten blir ett slags ironisk grimas -  titta där, åååå vad rooligt, min flickvän tillsammans med en annan kille!
Sedan den suveräna övergången till ett långsammare tempo - det är nåt med trummornas och gitarrens sätt att samspela så att man knappt fattar hur det går till när det soliga "jag-håller-på-att-bli-galen"- gladlynta blir släpigare, det är kanske inte direkt melankoliskt men resignerat och dunklare, det blir mörkt och han kommer att ligga vaken hela natten och tänka på vad de gör. Just den där övergången från snabbt och hurtigt till långsamt och utdraget tycker jag är fascinerande.





Tillägg: nu har jag bara valt låtar från topplistorna det året. Musikkännare får gärna föreslå andra låtar från samma år, som kanske aldrig nådde topplistorna men var bra ändå.