Stig Dagerman berättade en gång om en dröm han hade haft efter att ha deltagit i en offentlig diskussion. Han stod i drömmen mitt i Stadion, som var överfyllt av människor. Han skulle tala till dem, men ej ett enda ord nådde fram. Varje gång han försökte tala kom ovanifrån, dånande och stark, en annans röst och dränkte helt vad han ville säga.
Återberättat av Lagercrantz i Vårt sekel är reserverat åt lögnen
Kjell Espmark är en av de tankens hallickar som smyckade sig med pseudofeministiskt blingbling under Forum/Akademibråket.
SvaraRaderaJag har alltid avskytt Espmark. (Kopplingen till inlägget kan synas långsökt, återkommer om den).
RaderaSåpass.
RaderaEspmark är en långtråkig författare, åtminstone det jag läst av honom. Men vördad av alla som god och hederlig och integritetsfull i samband med Akademibråket.
"Välkomnade" Jila Mossaed till Akademien som "invandrarförfattare". Inte imponerad av Espmark. Men att avsky en 90-åring....?
Nejnej, bara författaren, akademiledamoten och kulturpersonligheten. Privatpersonen har jag aldrig träffat.
RaderaJag tycker också att det är synnerligen sykofantiskt att döpa en självbiografi till Minnena ljuger.
Just Minnena ljuger tyckte jag faktiskt var rätt bra.... Tycker också bättre om den attityden än Knausgårds naiva. Fast titeln är diskutabel, det håller jag med om.
RaderaTotal naivitet konstra extrem sanningsrelativism.
RaderaSåg karln på någorlunda nära håll i tisdags kväll. Lite finkultur
Raderaför en gångs skull ...
Gösta Bohmans biografi (en av dem) hette f ö "Så var det" ...
"Så var det". Kort och gott. Fint.
RaderaMen, Bohmans minnesbild fick viss kritik ...
Radera"Gösta Bohman på sin tid kunde i en av sina böcker skriva att den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer kritiserat LO under den stora
arbetsmarknadskonflikten 1980. När en journalist påpekade att Geijer avled redan 1979, svarade Bohman: ”Men han sa ju det!” Bohman hävdade att kärnkraft var mindre farligt än att cykla."
https://www.dagensarena.se/redaktionen/man-med-gitarr/
"Sorry, Ulf Kristersson men du är faktiskt inte oppositionsledare längre. Han heter numera Jimmie Åkesson. Han är som en gammal moderat av säg Gösta Bohmans typ. Stabilt långt till höger. Populistisk så in i Norden."
Skrivet av en sosse i och för sig men nog första gången jag sett
just den här jämförelsen ...
Det är ruskigt sorgligt, och konstigt, att inte alla känner igen fascism. Att islamofobi och antisemitism är så kraftfulla irrationella motorer att det kan få folk - och även en del mediefolk faktiskt - att svälja den inlindade fascistiska hullingen. Jag har nog varit lite för vag i kanterna i vissa fall, och i somliga fall har det kanske rentav varit lätt att missförstå mig. Det är troligt att det kommer att bli ännu viktigare att vara tydlig framöver. Och då kommer jag att vara det. Tills vidare säger jag bara att Mattias Karlssons lite lätt förtäckta Blut-und-boden-blaska inte borde ha uppmärksammats i radio.
SvaraRaderaMinnen ljuger och människor sviker...
SvaraRadera"Kjell Espmark, min handledare, han ska till Olsson ha sagt att han ville underkänna hela doktorsarbetet för att 'det var en sån jävla soppa'. Alltså min egen handledare Espmark, som i flera år medan arbetet pågick aldrig annat än lovordat det, han skulle ha sagt 'en sån jäkla soppa'? Jag blir alldeles död inuti av att läsa sådant. Alldeles död."
Utdrag ur Ernst Brunner "Där går han3"
Anonym; Ja det förstår jag verkligen. Kusligt. Men tänk om det var den där Olsson (vilken Olsson, kan det vara Akademi-Olsson?) som intrigerade, à la härska genom att söndra?
RaderaEn sak är säker: man blir inte en klokare, mer vidsynt eller godare människa av att läsa böcker. Vill egentligen inte säga det eftersom det finns politiker som spontanejakulerar inför blotta tanken att dra in allt kulturstöd, men ju finare/mer akademiskt osv, desto mer uppblåst och korkat, intrigant, girigt, stingsligt, manschauvinistiskt, falskt, osv. Tyvärr är det så. Och det är en av många orsaker till att Svenska Akademien bör lägga ner.
Ja, alltså Espmark - eller ska jag skriva "Espmark" för att betona att det handlar om författaren och kulturpersonligheten - har jag alltid fått ett mycket obehagligt intryck av.
Verutschov: haha jag har för mig att jag minns det där. "Så var det", njahepp....
Den här är iallafall rolig. Någon lurar Gösta Bohmanatt lyssna på...
https://www.youtube.com/watch?v=xu-tCaLS2EM
"Det är en fin melodi annars skulle den inte ha slagit igenom som den har gjort"
Raderahaha
Ja, Anders Olsson som du räknas bland de aderton.
SvaraRaderaNu blir det ju en kedja av viskningar. (Jag har inte läst Där går han). Med reservation för att Anonym kan citera Ernst Brunner fel, eller att Brunner hört en tredje person påstå att Anders Olsson sagt att Espmark sagt - så - ja, de är ju espingar. Jag är ledsen men det är trovärdigt. En liten krets sitter på en skattkista med (i kulturella sammanhang) oerhörda summor pengar, och de har makten att kanonisera.
RaderaMakten att kanonisera är (i dessa högkulturella sammanhang) kanske ännu tyngre än makten över pengarna.
De pytsar ut pengar till valda delar av författarkåren och skriver in valda delar av författarkåren i kanon, i gengäld har de privilegier (olika ledamöter har olika stora privilegier som jag fattat det, en del bor extremt flott i kungliga lägenheter) och blir fjäskade för och eventuellt avskydda. Ju mer psykopatiskt eller sociopatiskt lagda, desto mer immuna för avsky och avund. De intrigerar, spelar ut författare mot varandra, mejlar om att de ska krossa författare som löss, för att vederbörande skrivit träffsäker satir om gubbar med unga kulturtjackhoror.
Anders Olsson ger ett halt och ohederligt intryck, hans fina lösning att de två kvinnliga störande faktorerna Frosten och Danius skulle avlägsna sig från Akademien, och hans zen-buddhistiskt diskreta stöd till Horace Engdahls angrepp på Danius, det är helt enkelt en misogyn smilfink. Är det någon som tror att de här unkna sammanhangen blir "reformerade" för att man slänger in ett par kvinnliga fiskpinnar och en så kallad "invandrarförfattare"?
Pengar, prestige, korruption och "bildning". Skiten måste läggas ner. Pengarna kan slussas över till vården.
Så ja, på något sätt fäster jag tilltro till anonyms uppgift här, att Olsson ska ha sagt att Espmark sagt bakom ryggen att....
Det finns gubbskitar som njuter av sin fingerfärdiga sadism.
"smidig, skärpt, överskärpt ibland...."
SvaraRadera;-)
som hos pantern hos Rilke, eller hos en människa i dödsögonblicket.
RaderaJavisst. Mycket glad över det. Roligt när någon ser. Verkligen ser.
Betoningen ska väl vara på "överskärpt"
RaderaDet tror jag inte.
Radera"Man blir lätt galen eller kverulantisk om man tappar kontakt med den värld som de flesta andra upplever som verklig och sann och vars verklighet vi måste vara överens om."
RaderaEller hur?
Det var snusförnuftigt skrivet, av vem?
RaderaDet finns ju en annan verklighet också.
Vet inte om det där anspelar på Myggor och tigrar, men den boken handlar absolut inte om att "tappa kontakten med verkligheten". Tror man det missar man hela boken.
RaderaNejnej anspelar inte på den men det är skrivet av samma författare som uttalat sig i relativt positiva ordalag om den.
RaderaAha. Det låter lite "protect me from what I want". Kanske ett sätt att be om ursäkt för att han varit kverulantisk? Förstår inte riktigt, men det är väl ryckt ur ett längre sammanhang
RaderaIntervju med Carina Rydberg i SvD i söndags, där reportern Erica Treijs
SvaraRaderaförsöker få in en fråga där du och boken nämns, men det blir tydligen
inte någon direkt respons från intervjuobjektet ...
Självklart inte, korkade och förnedrande frågor. Väldigt typiskt slapp kulturjournalistik, fokus på att leta trender och tendenser, låta det hela handla om annat än litteratur, helst ska fokus vara på mottagandet och inte litteraturen (pga medienarcissism) och lite närgånget i stil med ”vad har du i fickan”, ”vad ska du göra efter intervjun”, ”har du någon karl”. Kulturmedia har börjat med något man kallar ”personporträtt” och som ska vara lite pratigt på det där sättet, det ska kommenteras vad som äts och dricks, författaren ska beskrivas i ordalag som ”då var hon si, idag bor hon i …. med ….. och i med sig har hon …. till frukost äter hon….. och hon tycker…. och tycker…. på sig har hon…. men det är inte…. )
RaderaKlart Rydberg inte kan kommentera en sån fråga - den är nedlåtande. ”Nu när alla hänger ut varandra till höger och vänster i sociala medier”: mediernas idée fixe att Den högsta kasten var den första bok där personer nämndes med sina egna namn (verkligen osant på alla sätt och vis) eller den första bok som gjorde skandal (minst lika osant) har kört in såna här stackars ärthjärnor till journalister i en beskäftig återvändsgränd där de fortsätter reducera (kanske i synnerhet) kvinnliga författare och hämnas på litteraturen genom att klämma fast etiketter på den med sin egen förtrytsamt/skvallrigt slemmiga sås.
Och för egen del, är det komiskt att en del fortfarande sätter boken i samband med den ruskiga pissrännan Internet. Vad besvikna folk ska bli om de förväntar sig smaskigt skvaller!
”Böcker som Maja Lundgrens Myggor och tigrar” - böcker som, också ett utslag av de borgerliga kulturmediernas krampaktiga sätt att släta ut, förneka individualitet, få bort fokus från böckerna till kulturjournalistiken självt.
Vill egentligen inte kommentera det här, men jag är övertygad om att det är något som har hänt med kulturjournalistiken, vilket jag redan upprepat intill leda, och den har tyvärr blivit sämre i och med att fler kvinnor kommit in i den.
RaderaBara snabbläst intervjun men just där är en punkt där Rydberg och jag till viss del är överens.
RaderaJag tror det är fallocentrismen, det kvinnliga mindervärdeskomplexet och jantelagen som yttrar sig på det viset, ett småttig krav på att kvinnor ska hålla sig till den lilla världen, att "vara gift" smäller högre än att skriva böcker, osv.
"Fruarna först, Selma lilla".
En metafor för mycket fick kommentaren en bit ovan att låta som en pose, posera med indignation är inget vidare. Men det var en ruskigt dum intervju.
RaderaKvinnor förvaltar föraktet mot kvinnor på lite liknande sätt som kvinnor administrerar hederskultur (i vid bemärkelse).
Det handlar ju om "Stockholm läser" där biblioteken i år satsat
Raderalite extra på Rydbergs gamla klassiker. Brukar oftast deltaga i
något av de evenemang som ordnas. Kan t ex vara en fotvandring
i bokens spår ...
Ja, det är jättebra.
RaderaSmartare att låta en intervju kretsa kring litteratur, Den högsta kasten, andra stockholmsskildringar, osv.
RaderaMen kulturjournalistiken har hakat upp sig.
Håller med om att det inte var någon bra intervju. Expressens Victor Malm gjorde en avsevärt mycket intressantare intervju med Carina Rydberg.
RaderaÖnskar ändå att du slutade förolämpa kvinnliga kulturjournalister. Det är inte så lätt att ta sig fram i en värld som fortfarande är patriarkal.
"Vad säger du om att bli jämförd med böcker som Orissa och Egenmäktigt förfarande?"
RaderaVad ska en författare säga om jämförelser med andra böcker? Varför ställer man en sån fråga?
För att tidningsläsare i gemen inte läser romaner, men fortfarande har en skvallrar fascination av författaren. Snart kommer det slå över i lååånga analyser av böcker där journalisten vill lansera sig själv som analyserande intellektuell.
RaderaDet är vi kulturtanter som bär upp kulturen och köper de flesta böckerna. Det är kontraproduktivt och sårande att påstå att nivån sjunkit när kvinnor får ta för stor plats i kulturmedierna. Det är lågt och något du borde avstå från.
RaderaAtt kulturjournalistiken "hakat upp sig" kan jag hålla med om. Den är närsynt.
Någon borde för länge sedan ha nämnt Lars Gyllenstens Minnen, bara minnen. I Strindbergs Svarta fanor var namnen anonymiserade men förlagorna lätt igenkännliga.
Bra att du nämner Orissa, olycklig kärlek är verkligen inget som är reserverat för kvinnor.
Anonym: exakt. Det är precis det det handlar om. Personlighetsmarknad, inte litteratur. Mediechauvinism. Tidningsläsarna är i regel inte intresserade av att köpa romaner, men det krävs av författarna att de står för underhållning, bjussar på sig själva, så att tanter och farbröder ska ha något att kuckla om till morgonkaffet. Det här har ju förändrats storligen de senaste åren.
RaderaDärför är det en enveten dirigering av uppmärksamheten bort från litteraturen, för den kan inte ge tidningarna fler prenumeranter eller tillfredsställa de redan befintliga. Så kallade författarporträtt däremot kan vara lite roande.
Jag har blivit intervjuad av personer som omöjligen kan ha läst Myggor och tigrar. Runt 80% av boken och det allra viktigaste förtigs.
Kan f ö säga att Rydbergs framträdande på Rotundan i
RaderaStadsbiblioteket 1/4 är inställt. Få se hur det går med
promenaderna i hennes fotspår ...
Mariannesson: Underskatta inte kulturtantens hunger efter skvaller!
SvaraRaderaMen det här var roligt - och helt i linje med visionen - alltså "inbillar sig camorra" var roligt, "ser i syne",
SvaraRadera"vet ingenting", och hur universellt det där avfärdandet är, hur det faller camorran själv i talet, hur förtigandet av ungefär 80, 90 procent av boken (om böcker mäts i procent) uppfyller profetian i början av boken och självaste uttalandet i spellokalen, ingen kommer ens att öppna fönsterluckorna.
Tystnaden, den stora blinda fläcken, offentlighetens blinda fläck, är en del av verket som bara kan förvaltas (om böcker nu förvaltas av sina läsare) eller traderas kanske man kan säga, i tysthet, mellan två, en som skriver och en som läser. Prästerskapet kritiker som - ett rov för den dåliga smaken - fallit pladask för "Ferrante" så till den grad att de rapar upp klyschor - jag ska inte nämna denna "Ferrante" eftersom skräp kan smitta, det rör sig uppenbarligen om någon form av sockerberoende - prästerskapet kritiker ska inte kunna godkäntstämpla boken, sådär som de gör per automatik många gånger.
Anonym för övrigt, det är väl inte bara så kallade kulturtanter som får fittsaven att strila med hjälp av skvaller, elitfarbröder skvallrar och förtalar så buken guppar, intrigerar, håller sig med rövslickare.
RaderaOch Mariannesson: ja, Gyllensten kanske inte har så mycket integritet som det tycks när pennan raspar, det vet ju inte jag, var det verkligen Lagercrantz som mördade Harry Martinson till exempel? Men det är ett j-ligt inställsamt klimat idag, och det har blivit värre i och med sociala medier, hellre Gyllensten då.
RaderaFör övrigt finns det ett skvaller vars eventuella verklighetsbakgrund måste uppdagas om det är sant - därför att det är av vikt, och kan kasta ett sken över vissa.... dubiösa ställningstaganden: nåväl, skvallret i fråga gör gällande att Olof Lagercrantz satte på Maria Schottenius, och hjälpte fram henne i karriären. OBS det behöver inte vara sant, då behöver man inte uppröras över ryktet, utan kan skratta åt det. Men är det sant så är det självklart att det måste fram.
För att göra det tydligt att jag är beredd på att bemöta liknande anklagelser själv, avfärda dem om de är osanna och bekräfta om de är sanna: kom med ett påstående, så bemöter jag det.
Ja jag ska vårda mitt språk så att det inte går slentrian i de fula orden.
RaderaKanske.
Självklart är det inte bara kulturtanter som gillar skvaller, jag nämnde dem eftersom Mariannesson idealiserade dem lite längre upp i flödet.
SvaraRaderaDet förstod jag så det var egentligen inget polemiskt menat.
RaderaJag tycker att idealiseringen av den kulturbärande goda kvinnan är förringande.
Mariannesson svarade väl på något jag skrev om kvinnliga kulturjournalister, orkar inte läsa om men grejen är den att det har funnits en tendens att låta kvinnor vara det lätta gardet.
Alltså, för att vara lite tydlig, det finns kvinnliga kritiker som är skarpa, bildade och intelligenta och som har lyckats förbli det, trots de påtryckningar som brukar komma från redaktioner att man ska bli en lagom pratig kåsörfeminist som pratar om att "nu är det dags att... VI borde verkligen... och vad säger Incelmännen hahahahahihihi" - eller slängigt kaxig en som inte kan något om Shakespeare eller kan mkt och nödgas dölja det eller inte hinner formulera något tänkvärt.
Så länge jag kan minnas - en ansenlig sträcka numera - så har den massmediala dramaturgin gått ut på: några tungt bildade män i medelåldern och så en kaxig yngre tjej.
Jag ska väl skriva mer om det här nån gång. Kvinnliga kulturproducenter har varit lika eller kanske MER angelägna om att det tunga manliga gardet ska vägas upp av det lätta kvinnliga gardet. Jag tror det är mindervärdeskomplex, eller lite det där som sägs om tjänare förr i världen, att de var illvilliga mot "uppkomlingar".
Så här: "Vi behöver en tjej". "Kan du rekommendera någon annan ung tjej?"
Autentiskt exempel: på den tiden jag var typ relativt ung, så blev jag ofta tillfrågad av medier att medverka i såna här sammanhang:
två manliga professorer i medelåldern skulle diskutera ett visst ämne, och så skulle det vara en tjej.
En gång sa jag så här: jag tycker inte att jag kan tillräckligt mycket om det. ÅÅÅÅ DEEEET gör inget, vi behöver en tjej.
-Nä jag vill inte.
-Nähä vad synd. Kan du rekommendera någon annan ung tjej?
Jag rekommenderade en kvinna som var i samma ålder som de här professorerna som skulle snacka, och som kunde lika mycket eller mer än de.
-Men hon är ju inte så ung, förstås, tillade jag lite syrligt.
Kulturmedieidioten, en kvinna som var runt 35 år kanske, stammade nervöst att å det behöver ju inte vara en ung kvinna förstås -
Det här är symptomatiskt, det är själva systemet.
Jag tycker inte att man ska börja idealisera något man kallar "kulturtanter" för att råda bot på det här.
Men jag gillar iofs inte uttrycket "bög" heller.