Man ersätter krav på teknisk bevisning och annat konkret med pseudovetenskapliga pyskologiska modeller (men blanda inte in Freud i det här: pro primo har Freud ingenting i rättsprocesser att göra, pro secundo befinner den psykoanalytiska teorin långt ifrån de simplistiska "framkalla bortträngda minnesbilder med terapi" eller "det finns fem sorters mördarpersonligheter").
I det här fallet är det en James W Clarke som
"agerat bollplank åt Thomas Pettersson i arbetet med boken ”Den osannolika mördaren” där Stig Engström pekas ut som gärningsman".SvT, Skandiamannen kan ha känt skam.
Eftersom James W Clarke är en av dem som satsat sin konsultprestige i Den osannolika mördaren, är det inte underligt att han nu ger stöd till åklagarens utpekande. Artikeln i SvT framställer det som att det har ett nyhetsvärde att en av de som knådat ihop teorin ger stöd till teorin.
Utifrån sett verkar det som om åklagaren i den här senaste Palmeutredningen har bestämt sig för att köpa Filters teori, och sen fästa all sin febriga tro på att det skulle gå att ta fram bevisning.
Och när de försöken föll platt till marken (nej, dna på ett anonymt brev gav ingen träff. Nej, vapnet man hittat gick inte att koppla till kulorna. Nej, vapnet man hittat kan inte bevisas ha funnits i den utpekade mannens hand eller väska, han kände en snubbe som hade ett vapen som hade kunnat vara mordvapnet och med tanke på vad som hände måste ju gärningsmannen ha haft en pistol. Nej, den anklagade kan inte kopplas till Stay Behind eller andra skumma organisationer), när den eftertraktade bevisningen kollapsar så släpper inte åklagaren teorin ändå. Engström betedde sig misstänkt, ja nästan lite som Quick betedde sig misstänkt.
Jag skriver det här mest för mig själv, jag vet inte vem som mördade Palme eller vem som inte mördade Palme. Jag är förbannad på snicksnacket.