Mer upplysning!

Medborgare!
Jag befarar att det folkpartistoida och kristdemokräkiska inflytandet på regeringen verkar menligt å den andliga folkhälsan.
Medborgare!
Jag skeptiserar åt hållet att dessa "partier" är en black om foten för Reinfeldt.
Medborgare!
Reinfeldt höll ett alldeles exemplariskt tal i Riksdagen och det var fröjd och gamman att se sverigedemokraterna vrida sig.
Medborgare! Varför inte göra en minoritetsregering ännu mindre - sparka ut fp och kd?
Eftersläntrande tips: Isobels text och verkstad har en serie videor "ögonblick i Riksdagen" som är mycket roliga - inte minst jordbruksministern då han på ett föredömligt sakligt och konkret vis diskutar lagstiftningen om tidelag (scrolla ner så hittar ni det).
Stefan Stenudd skriver skarpt om Folkpartiet och den där Björklund i sin blogg. I kommentarfältet skriver Stenudd att idéhistoria borde bli ett ämne i grundskolan. Jag är också jävig eftersom jag har läst idéhistoria, men jag instämmer med våran Zigge som skriver att religion borde kunna bakas in i ämnet historia, eller ännu hellre idéhistoria.
Kristendom ska inte ha någon särställning. I Frankrike, där skolan är religiöst neutral (enligt grundlagen tror jag) har barnen ledigt en eftermiddag i veckan för eventuell religiös undervisning. Det kunde vara en idé även här. I alla händelser är jag rädd att folkpartistoider och kristdemokräker kan komma att bli en black om foten för Reinfeldt i de frågor där jag menar att han håller en fräsch linje (ogrumlad av snack om svenska värderingar).
När jag gick på lågstadiet hade vi kristendom som eget ämne (det avskaffades några år senare bland annat på grund av irreligiösa föräldrars protest); jag hade en frireligiös lärare som på underbar värmländska återberättade historier ur Bibeln, som vi fick rita teckningar till. Det var spännande, jag är inte övertygad om att det var nyttigt (även om jag vill minnas att den sagoaktiga indoktrineringen inte var helt befriad från upplysningstendenser: min snälla fröken talade till exempel en hel del om att sjukdomar och lyten ansågs vara ett straff på den tiden, det var därför man trodde att till exempel spetälska blev friska då Jesus rörde vid dem, men det var en vanföreställning).
Vi fick rita Davids tempel (jag valde gult, givetvis: guld!) och illustrera "det börjar med en nål och slutar med en silverskål" (även om det kanske inte står i Bibeln utan är lite allmänt förmanande). En orsak till att jag gillade ämnet var att det inte var prestationsinriktat, det var generöst, lyxigt: fröken berättade och vi ritade, sen var det bara att springa ut till skolgårdsfascismen igen.
Varje morgon började vi med att sjunga endera psalmerna Din klara sol går åter upp eller I denna ljuva morgonstund, och om jag inte minns fel läste vi Gud som haver barnen kär också.
Så jag skaldade i min dagbok:
Härren härren du min far
all min makt du
jämt
ha
änglabarn
nu skyddar
mig när
jag dör för de mig
till dig
o mitt röda fina hjärta. han mig ger
båd lust och smärta.
Nå, en åttaårig mystiker, men nu var det tänkt att det här inlägget skulle handla om dagspolitik.
Det finns fler orsaker till att kristendomsundervisningen bör avskaffas i grunden än att många barn kommer från ateistiska familjer eller familjer med annan trosåskådning. En är att kristendomsundervisning idag är något annat än den var då. Den är anakronistisk, folkpartistoid och kristdemokräkisk. Den är alienerad och urvattnad, som Nationalencyklopedin i förhållande till Nordisk familjebok. Den lever inte. Den låtsas vara neutral, och den är politiserad.
(Parallellt med den pastöriserade kyrksamheten finns det en exhibitionistisk: kyrkan jagar efter kändisar, kändisar jagar efter kyrkan, och en allmän tårmildhet infinner sig så fort en celebritet kryper till korset).
Politisk har kristendomen alltid varit. En gång i tiden fanns det något som hette eklesiastikminister, ett statsråd som var både kyrkominister, utbildningsminister och kulturminister, i någon mån bärare av det lutheranska arvet med dess katekesläsning - och det var då, det var förr i världen, när kyrkan var en överhet.
Idag betonar Björklund att kristendomens särställning inte alls har något med värderingar att göra. Och det är här tungan blir hal. Han känner sig föranledd att betona att kristendomen inte är bättre än andra religioner. Men den som inte begriper kristendomen står utanför gemenskapen. Och gemenskapen är neutral. God är den eftersom gemenskap i sig är något gott. Sen nämner han hinduismen som något främmande och apart, något helt annat än oss kristna.
(Och det kommer mig osökt att tänka på ett tillfälle i högstadiet, då religionsläraren lärde oss hur löjeväckande hinduismen är med sina heliga kor).
Expressens ledarsida, folkpartistoid, backar upp Björklund och preciserar att det inte handlar om "det kristna arvet" utan om protestantismen: "Vår gemensamma historia och kultur är omöjlig att begripa för den som inte känner till den protestantiska fond det svenska dramat utspelar sig mot".
(Det torde vara en markering mot den mer folkliga frikyrkligheten).
Hur ska undervisningen i protestantism se ut? Vad syftar "det svenska dramat" på?
Möjligen det trettioåriga kriget.
Det som behövs i skolan är upplysning. Inte protestantism.
Grövre rasism än folkpartiets existerar också, man stöter på den i vardagen där man minst anar den, men den jag möter är nästan alltid folkpartistoid: omedveten, famlande efter en egen totalt obefintlig "värdegrund", missnöjd med den egna tillvaron utan att veta varför, och i starkt behov av en artificiell gemenskap som bara kan definieras utifrån vad vi inte är.
Vi är inte hinduer. Vi är protestanter. Låt stå!