"Det är inte systemet, det är fan du"

Dags att ta tillbaka berättelsen skriver Maria-Pia Boëthius i ETC, apropå flodvågen av manliga självbiografier. Det blixtsnabba återupprättandet av ett manligt ego som öser ur sig ömsom trivialiteter ömsom skarpa reflektioner och hyllas som banbrytare, även av stackars upprumpade kvinnliga kritiker, beledsagas förstås inte av en total frånvaro av kvinnlig självbiografi eller bekännelse. Att "ta tillbaks berättelsen" är därför ett tveksamt uttryck i en artikel som jag annars inte oväntat tycker är skarpsynt.

En modernist kan inte ta tillbaks en berättelse. Det är en självmotsägelse.

Stig Larsson kopplade Ove Knausgårds Min kamp till den traditionella berättelsens återkomst i ett program av Babel. En lätt ironisk markering ("jag var banbrytare, du är traditionell") som tycktes vara en mångtydig och flerpipig bössa - Larsson ville ha litteratur som skildrar något han själv inte känner igen eller har sett beskrivet, och Knausgård skriver om blöjbyten, vilket då (eftersom det rör sig om en manlig författare, min anmärkning) skulle kunna betraktas som ett erövrande av ny mark.
Men framförallt tror jag dödförklarandet av modernismen ("allt är liksom redan gjort" som DN:s Wiman stöddade sig i ett annat Babelprogram, nämligen ett om provokationen) är synonym med motreaktionen mot kvinnliga modernister. Reaktionen blir först ursinnig, därpå följer bagatellisering och ogiltigförklaring ("det där handlade inte om någonting viktigt", "det där var bara trams", "Strindbergsdebatterna däremot handlade om tunga frågor") och när stormen retuscherats bort följer "allt är liksom redan gjort" och "modernismen är död": alltihop ett vapenskrammel som föregår kröningen av den manliga banbrytaren.
Jag påmindes helt nyligen om den där hösten, då mängder av kulturfolk under lång tid kallade Myggor och tigrar tråkig, skvallrig, dokusåpa, strip-lit, och mig ömsom sociopat, sinnesrubbad, bara ute efter pengar, privat, motbjudande, illvillig, eller bräcklig. Och jag menar att strukturen idag är exakt densamma.
"Det är inte systemet, det är fan du" skrev en ung kvinnlig socialdemokrat, hon blev uppfiskad av Wiman ur bloggosfären från början och har även formulerat det slagkraftiga "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp", hon har gjort en spikrak politisk och massmedial karriär och lobbar numera för Per Nuder på Aftonbladets ledarsida. "Det är inte systemet, det är fan du" - antagligen anspelade hon medvetet eller omedvetet på att camorran idag kallar sig själv "systemet", eftersom jag skriver om det i Myggor och tigrar. Åsa Linderborg koncentrerade sig på att underkänna Myggor och tigrar stilistiskt, medan Helle Klein fördömde den som "privata nojor", egoism och icke-feminism på Aftonbladets ledarsida. Maria Schottenius roll var ju också framträdande.
"Vad är det här jämfört med massvåldtäkterna i Kongo" och "Bitterfittan har fått ett ansikte" formulerades däremot av manliga kritiker, i synnerhet det första uttalandet fick mig att rasa ner i ett så kallat svart hål. Men det som chockerade mig mest, var trots allt de kvinnliga buktalardockorna.
Någon gång kunde det hända att jag fick för mig att det låg något i allt det där som de sa. Men varje gång jag öppnade boken, eller om någon av dem hade vänligheten att citera några rader ur den, så slogs jag av hur fel de hade. Jag såg då inte några sökta bilder eller imponerande fuskbyggen som rämnar när man funderar på vad som egentligen står där, inga brösttoner ur dandyharnesk, inte mer melodram än verkligheten har att erbjuda. Inga mekaniska näktergalar. Men det är inte den typ av bok som kan plockas upp av en framtida Ebba Witt-Brattström och kallas kvinnolitteratur. Därtill är den inte tillräckligt borgerlig, och den är inte underordnad.
Den kvinnliga bekännelsen är fortfarande minerad mark, kanske ännu mer idag än tidigare. Så säger sålunda en av de "kvinnor på krigsstigen" som tidningen VI intervjuade nyligen (kvinnorna "tar punggrepp på etablissemanget" och har av okänd anledning gått med på att presenteras som ett kollektiv av arga kvinnor som inte är några "blyga violer") att man måste undvika det självbiografiska eftersom det är alltför privat. Det är som ett eko av ett länge ljudande mantra: vara personlig inte privat, vara personlig inte privat...

I december 2007 hade Svenska Dagbladet en löpsedel som annonserade ut "vårens hetaste böcker". Tiden är nämligen inte helt och hållet kulturkonservativ: det förment subversiva och kontroversiella (så kallad "negativ uppbygglighet") är ett ideal, och Svenska Dagbladet ville vara tidigt ute: Norén var ett av namnen på löpsedeln, och jag begrep att det hade fattats ett redaktionellt beslut om ett ställningstagande, liksom senare DN kulturs redaktionsbeslut om att lansera Knausgård (Norén kunde DN inte sluta upp kring eftersom han träffande kallat Maria Schottenius unken och falsk).
Det är sant att när jag såg den löpsedeln önskade jag en Alquaidabomb i ett tidningshus. De kunde ha återupprättat kulturkonservatismen, goda värden, god ton, men nu var det det verkligt heta och subversiva som skulle hyllas. Kort därförinnan hade samma tidingsredaktion ringt runt till diverse förlag som mer eller mindre enstämmigt sagt att de aldrig skulle ha givit ut Myggor och tigrar. Jag befann mig då i Italien, det var strax efter DN:s uthängning, och en redaktör på Svenska Dagbladet som bokstavligen flåsade, det var ett rent fysiskt drev, ringde upp och sa att Svenska Dagbladets redaktion hade bestämt att jag iallafall borde ha rätt att ge en kommentar (DN hörde förstås aldrig av sig om replikrätt), och att de ville meddela att de förläggare de talat med hade sagt att de inte skulle ha givit ut Myggor och tigrar, en del menade att det var oansvarigt av Bonniers eftersom det nu hade blivit så synd om mig. "Synd om" uttryckte han med ett svårbeskrivligt tonfall, och så frågade han om jag ångrade mig. Han lät besviken och förvirrad men fortfarande svettig när han la på.
Och Guillou skrev sin artikel där han spekulerade om mitt förestående självmord, vilket inte var något enskilt hugskott från hans sida utan något många gick och väntade på.
"Vårens hetaste böcker" annonserades sedan ut av Svenska Dagbladet, man kunde inte vänta till efter året 2007 eftersom är 2007 var ett revir som måste försvaras. Raskt marscherad historieskrivning, en storm skulle retuscheras bort - och sedan dess har strukturen bara förtydligat sig.
Återupprättandet av den manliga bekännelselitteraturen skedde därefter mer eller mindre friktionsfritt - PO Enquist fick beröm för att han befann sig "långt från bekännelseträsket" och för att han "höll det privata stången" medan Norén förklarades ha skapat ett mästerverk just i och med det närgånget intima, det triviala och repetitiva; Knausgård förklarades ha nått "allas vår botten" och Johan Jönsson berömdes för självanalys och för att ha givit "vardagliga vedermödor fritt spelrum".
Men verklighetsfobi och sanningsskräck finns fortfarande kvar, som det visar sig här (i ett tidstypiskt citat av Per Svensson i Babel):
”...när författaren skriver in sig själv i romanen, och låtsas att det jag som förekommer i romanen också är det jag som går till Konsum.”
Knausgård går till Konsum är den provinsiella kulturvärldens sinnebild för nydanande litteratur. Vad är massvåldtäkterna i Kongo mot Knausgård går till Konsum...
Men uttalandet är också ett exempel på postpostmodernt ludd: mitt i alla dessa hyllningar av den enkla och kravlösa identifikationen kvarstår ett element av sanningsrädsla, och en motvilja mot verkligheten som sådan, hur harmlös den än är. Det är ett slags brasklapp: självbiografin är fortfarande tarvlig som en kvinna, man bör undvika det privata, så det manliga geniet måste äreräddas och lyftas upp till den rena fiktionens höjder. Han låtsas att han går till Konsum. Och det är stort. Han låtsas att han byter blöjor. Och det är epokgörande.
Oviljan att dra en gräns mellan fiktion och dokument finns kvar. Omdömet om Enquist att han höll det privata stången och befann sig långt från bekännelseträsket återspeglar det "rena idealet" som alltjämt är dominerande. Att det inte har uppstått några diskussioner om verklighetsuppfattning, sanningsbegrepp, verklighet och fiktion kring de manliga självbiografierna beror på att de inte sätter något av detta i gungning, en enkel identifikation bemöts med ett enkelt bejakande, men det beror också på att den sena postmodernismen i sig är en försvarsreaktion mot den okontrollerbara verkligheten, mot livet självt och mot döden. Litteraturen och kritiken består oerhört mycket av pappersexercis idag, och kritiken vill gärna tro att det inte existerar någonting annat än den trygga fiktionen.
Detta visade sig också i frånvaron av upprördhet över Savianos användande av en vandringsmyt om djupfrysta kineser. Inte bara frånvaro av skandal, knappt ens någon diskussion uppstod. En mindre sanningsrelativistisk och fiktionsdyrkande tid hade nog reagerat annorlunda, kanske rentav kallat Saviano för en bluff, men jag menar att det är avslöjande även på ett annat sätt: ingen av dem som hyllat Saviano bryr sig det minsta om de kinesiska arbetarna, om problemen i Neapel, eller om sanning. De vill ha rapphet och konstruktioner som inte håller för prövning. De vill ha underhållning. De vill ha verklighetsflykt. Vill publiken ha djupfrysta kineser, är det klart att publiken ska få djupfrysta kineser.
Göran Greider usurperade ordet mirakel för att beskriva Noréns dagböcker. Men det kommer inte att hålla att göra döda metaforer av slikt.
Jag ser att en del av dem som hyllar den ena eller den andra manliga bekännelsen har ena ögat i Myggor och tigrar, och jag ser att de stjäl.
Hur förhåller sig antiestetiken i min bok till detta - är det litteraturens säck och aska, är det andens uppförsbacke, är det medveten temposänkning för att provocera fram en ny virilitetsboom?
Det är inte fiktion.