Absolut eller relativt

Jag läser i Jonas Thentes blogg: "Min bestämt kategoriska uppfattning just nu är att personer som inte uppskattar Borges inte heller uppskattar litteratur." Det råkar vara så att jag aldrig läst mer än en halv novell av Borges, och orsaken till att jag lagt ner varje gång - ja även nu då jag fattat samma beslut igen, ty man bör ha läst Borges, eller vi kan uttrycka det så här: en författare bör ha läst Borges - är att han är alldeles för litterär för min smak. Men vad är då detta "för litterär"? Vad betyder det? Och vad är min smak?
Det kan innebära att jag inte uppskattar litteratur. Att min dada/surrealistiska bakgrund gör mig allergisk mot litterär litteratur. Men antagandet håller inte riktigt för prövning. Jag gillar ju Montaigne, till exempel. Är inte det litterärt? Eller OuLiPistiska språklekar. Barock litteratur. Jan Potockis Manuskript upphittat i Saragossa. Mums.
Men Borges, platt fall. Jag läser Lotta Lotass förord till novellsamlingen Alefen, och det mesta av det hon skriver om tycker jag ju väldigt mycket om. Plötsliga insikter, revor i tillvaron, total ovisshet, det sublima, oändligheten. Men jag lyckas inte se det hos Borges. Jag uppfattar det som att Borges går på medarna, han åker inte skridskor. Det är inte riktigt på riktigt, eller hur man ska uttrycka det. Men jag måste baxa mig igenom en hel novell någon gång. Det är självklart att jag inte kan hävda att det ÄR som jag påstår, när jag nu slutar läsa efter runt tio sidor för att jag tycker att det inte lever - jag skulle givetvis inte kunna hävda det ens om jag lyckats baxa mig igenom Borges hela litterära produktion och kom ut på andra sidan med ett triumfatoriskt leende: vad var det jag sa, det underbara och sublima finns inte hos Borges!
Såtillvida det inte är nödvändigt med ett antingen eller här. Antingen finns det hinsides, det absoluta och det sublima, eller så gör de inte. Om de finns, så finns de utanför Borges litteratur. Då är det antingen så att Borges har fångat in en del av det i sina böcker, eller så är det så att han inte har det. Det är av vikt att vara noggrann här: man kan inte påstå att Borges allena har en dörr till det oerhörda och ofattbara, om man nu inte på något sätt hävdar att han är en ofrånkomlig profet som sitter inne med oumbärliga sanningar som ingen annan har nycklar till. Man kan hävda att han är en av dem som har det, och att jag råkar vara blind för just hans dörr. Alternativet är att det är jag som har rätt, medan många andra projicerar något på Borges som inte finns där. Eller möjligen att mina känselspröt, som hävdar "nej, det här är trompe l'oeil som ger sig ut för att vara något mer än trompe l'oeil trots att det inte är det" efter några sidor, och som jag i och för sig anar skulle fortsätta protestera på samma sätt även om jag tvingade mig att läsa vidare (det är för övrigt inte bra med pliktläsning), är drabbade av något slags besynnerlig Borgesallergi, som...
Nä, jag släpper det här temat nu. Det blir ju hårklyverier.
Dock, emellertid, ehuru, osv. osv: frågan om vad litterärt omdöme egentligen är, och vad litteratur egentligen gör, kräver mer kategoriskt tänkande än mindre. Anything goes är inte särskilt givande som attityd. Jag kan bli lika livad av att träffa personer som muttrar "den där Borges, han är ju outhärdligt litterär", som av att läsa levande försvarstal för densamme. Och det är ju ganska relativistiskt av mig. I bästa fall tolerant, i sämsta fall slött, fegt, alltför föga kompromisslöst. I grund och botten tror jag ju att det är något av de bägge lägren som har fel.
Det får räcka för idag. Jag bör tillägga att jag förhåller mig objektiv vid min undervisning. Det innebär att jag vill ge studenterna ingångar till flera olika litterära traditioner utan att ta ställning för någon av dem.