Bloggen är en del av mitt litterära verk. Och hör sen.
Författarförbundet anordnar nu kurser i sociala medier för sina medlemmar. I framtiden kommer det säkert att vara självklart att recensera bloggar, lika väl som man recenserar böcker, konserter, pjäser, konstutställningar och dataspel.
På samma sätt som nutidens excellenta bloggare länkar till artiklar i etablerade medier när de citerar ur dem och diskuterar innehållet (det finns ingen anledning att stjäla om det inte går att göra stålar eller ära av det), kan man förvänta sig att framtidens skribenter på etablerade forum (sådana med en ägare) tillåter sig att länka till och diskutera innehållet på nätet utan rädsla, högfärd, dansbaneeländepanik, perukstockens avund eller mindervärdeskomplex.
Då kommer det inte längre vara av vikt för kulturskribenter att ingå i ett "stall". Alla kotterier kommer att försvinna såsom en rööök.
En okänd skribent som har en dröm, en idé och ett språk kommer att diskuteras och kritiseras med samma respekt och intresse som en etablerad, såtillvida den okända har uthållighet och kan förnya sig och bidra med något eget.
Det finns en term för det jag ägnar mig åt här: nätromantik.
Pierre qui roule n'amasse pas mousse. Men ibland känns det som att rulla ner stenar i ravinen. Det ekar bra, men finns det?
finns det finns det finns det finns svarar ekot.
Jag vet att det står ett löjets skimmer kring nätromantiska manifest. De ger lätt ett lika ystert som pompöst intryck. Men detta metablogginlägg kan endast framstå som ett lokalpatriotiskt goddag yxskaft för den som aldrig ens ställt sig frågan, hör ni det? Aldrig ens ställt sig frågan.
Vilka typer. Dom vet väl inget om raviner.
För en tid sedan träffade jag av en slump en sådan här författare i internationella elefantklassen, som sa till mig att varje skrivet alster borde behandlas som ett dokument upphittat på gatan. Som om dess upphovsman eller kvinna var okänd, namnlös, kommen från en planet ingen någonsin minglat på. Ja eller han sa inte så, han sa helt enkelt som ett dokument upphittat på gatan. *
Även om det var enkelt så var det tillspetsat (för visst är det intressant att se hur en författare utvecklar en tematik genom tidens plågor). Tillspetsat men inte falskt.
Om jag är rädd att bli bestulen - studenter har frågat det förr apropå bloggandet - frågan är svår eftersom författare inspireras av och anspelar på varandra, det kallas intertextualitet... Frågan om stöld, lån eller påverkan är långtifrån enkel. "Man kan stjäla ur böcker också" påpekade en annan student.
Men ett vet jag: jag måste gå i skola nu. Måste lära mig mer om digital publicering och upphovsrätt. Och då, kanske, kommer jag att kunna fatta ett högtidligt beslut om denna bloggs vara eller inte vara.
Det här är en favorit i repris.
* Planetmingel är strängt taget en överflödig metafor.
Blå Tågets Fru Ramona - ett exempel på manlig genikult inklusive musa! Jag vet, otidsenlig på många sätt, men jag tycker bland annat att det är intressant hur upphöjelsen av den Rena Konsten krockar med det proggiga, vars ideal egentligen är rakt motsatta.
SvaraRaderaBli inte rädda nu. Allt kommer att bli bra.
SvaraRaderaPlus - jag lägger till en sak till - i anledning av en annan anonyms fråga tidigare - att jag är nykter, odrogad och klarvaken (jag säger det inte för att skåpa ut eller moralisera över författare och andra som piffar upp sina tankar med stimulantia, man bör akta sig för att bli en moraliserande renlevnadsivrare, jag har råkat vara lite åt det hållet förut men vill inte tillhöra de rättfärdigas skara. Utan jag säger det bara för att en del tror att vissa associativa språng eller vad det må vara är uttryck för ett förvirrat sinne).
SvaraRaderaDet blev nog lite löjligt, metablogginlägget... Men det får stå.
SvaraRaderaFrågan är i alla fall aktuell och på tapeten, än så länge är det inte så många svenska författare som bloggar (fler utomlands, sägs det) och de frågor jag går in på lite lätt diskuteras för fullt. Hur ska det gå, hur ska man hantera det).
Så. Nu ska jag sluta monologen i mitt eget kommentarfält.
Jag tycker inte alls att det blev löjligt. Det här tål att diskuteras, och borde göras så mycket mer än vad som görs idag.
SvaraRaderaTack, Aud Djupaudga.
SvaraRaderaJo, det borde diskuteras mycket mer än vad som görs idag.
Att recensera bloggar kommer att bli självklart i framtiden, det är jag övertygad om, då inte bara författares bloggar utan över hela fältet. Man kan ju tycka att det borde vara angelägnare än att recensera dataspel (även om jag inte har något generellt emot dataspel alls), eftersom en hel del av debatten och det fria skapandet idag äger rum på nätet.
Men nätet uppfattas fortfarande lite som ett hot, så hela diskussionen är snudd på opassande fortfarande...
Maja
Det säkraste sättet att undvika plagiat är att publicera. Gör man det på nätet så finns beviset på upphovsrätten med datum och allt på ett litet klicks avstånd.
SvaraRaderaMen om man har en riktigt djupt originell idé som man inte vill att andra ska bli inspirerade av och kladda runt med innan man sjölv har utvecklat den, då är det väl inte så svårt att hålla inne med just den? Eller, hm, det kanske det är?
Jag är rädd att det håller på att utvecklas en kommersiell hierarki bland konstnärer på nätet. De som är mycket värdefulla för mellanledet till marknaden kommer att få hjälp med bloggadet av designers, fotografer PR-nissar, proffs-modererare ochsåvidare (det förekommer i viss utsräckning redan). Det utvecklas för övrigt just nu en hel vetenskap kring "nätnärvaro" för författare. Det är lätt at hitta webinarier och e-böcker i ämnet.
Det är också olika slag av proffsig nätpublicering på väg, finansierad med medlemsavgifter och/eller reklam. Den kommer naturligtvis att bli recenserad.
CleanCutClaes: Förekommer det redan? Jag trodde det mest var modebloggerskor som hade hjälp av proffsmodererare, osv? Tror du att det är så krasst att allt hänger på om det är pengar inblandat eller inte?
SvaraRaderaPoängen med nätet är ju annars att det inte är det. Nog för att jag hyser en förhoppning av att bloggens läsare även köper mina böcker, men det är inget huvudsyfte.
Maja
förhoppning av... om menar jag.
SvaraRaderamaja
Ja, nätet underlättar för independence-kulturen, men jag tror inte att det kommer att ändra marknadssamhället i grundet. Den som backas upp av kapital kommer att ha ett försprång även i fortsättningen. Här är ett seminarium för inte-helt-etablerade:
SvaraRaderahttp://www.writersstore.com/build-your-author-platform-through-blogging-webinar
Det är klart att bok och musikförlag är intresserade av att telningarna i deras "stall" (stia? kennel?) lyckas med sina
bloggar - och i stigande grad kommer att vilja hjälpa till. Irriterade, självständiga författare kommer att få sitta och smälla dem på klåfingrarna.
CleanCutClaes: Tusen tack för länken. Den ska jag kolla upp. Jag såg nyligen en blogg som skaffat utgivningsbevis, det funderar jag också på att ansöka om.
SvaraRaderaMaja
Rosemari Södergren, en gammal bloggkompis, har nog lite koll på utgivningsbevis och sånt. Hittar du inte vad du letar efter på nätet skulle du nog kunna fråga henne. Hennes facebook.
SvaraRaderaJohnny: tack!
SvaraRaderaMaja
(kontrollord "ovulatig"")
Maja sluta inte att blogga det skulle vara en förlust för Kultur-Sverige. Dina inlägg har både höjd och djup och ger tillfälle till reflektion.
SvaraRaderaMmmmm... Nu börjar det likna nåt. En förlust för Kultur-Sverige.
SvaraRaderaTack, Cuben. Min hybris som jag inte klarar mig utan behövde det där. Fin avatar förresten.
Maja
Fast, just det webinariet är nog både för grundläggande och för kommersiellt inriktat för dig. Författarförbundets kurser ger dig förmodligen mer. Jag lade dit länken mest som som ett exempel på inriktning, och attityd till nätet - som ett slags New frontier, ett Vilda Västern att exploatera.
SvaraRaderaJa det kan vara bra att ha allmän koll på vad som finns.
SvaraRaderaMaja
olika människor använder bloggen på lite olika sätt - jag har hittills - via you tube och 'Dela B'- använt den som mitt universitet - ett universitet helt efter mina egna intressen... (dock har jag nu blivit stoppad i detta genom något som heter "Google+" - till min stora besvikelse - jag vill ha det som jag hade det innan detta "Google+")
SvaraRaderaMarianne: intressant, tycker du att det var bättre före google alltså? Eller Google + (det vet jag inte ens vad det är)?
SvaraRaderaMaja
före google var det inte bättre - jag kan inte klara mig utan google som sökmotor - men detta google+ passar inte mig som person - eftersom jag blir nekad att göra det som jag nu i drygt ett års tid blivit bortskämd med - att föra över snabbt och enkelt från you tube till min blogg...
SvaraRaderagoogle + vet jag inte vad det är -
SvaraRaderamen hur kan en googlevariant lägga sig i din överföring av YouTubevideor?
Kan du inte klistra in koden längre?
(Jag ska begiva mig ut i höstvädret snart)
Maja
Jo, jag tänkte i all hast tala om varför jag gillar Konsten, Fru Ramona.
SvaraRaderaBland annat p.g.a kontrasterna:
"En mera verklig verklighet"
"konstens nästan marmorvita hand"
Är det (ny)platonism?
Plakatpoesi är det i alla händelser inte.
"ett ljus som lyser starkare än skräckens lågor":
i grund och botten är det klassiskt romantisk (om man kan säga så, klassicism och romantik brukar annars säga vara två skilda ting!) poesi. Ironisk också, men inte bara.
Kompet är omisskännligt proggigt, melodin enkel och nästan folkviseaktig.
"meningslösa gåtor": jag tror inte att det är polemik, men jag kommer att tänka på Paul Eluards uppgörelse med sin surrealistiska bakgrund:
Allt är att säga allt, men jag saknar ord
Och jag saknar tid och jag saknar mod.
Jag drömmer och fördelar slumpvis mina bilder.
Jag har levat illa och illa lärt mig tala klart.
(ungefärlig översättning...)
Det enda proggiga i texten till Konsten, Fru Ramona jag lyckas finna är uttrycket "ett alternativ". Hehe...
Jag tror att litteraturen kommer att fortsätta utvecklas ut på nätet: Det är bara en tidsfråga innan läsplattor och/eller printrar blir så bra att vi börjar ladda ner vår masskonsumtion av litteratur från nätet, och sedan vill ha tryckta, gärna signerade, "praktexemplar" av våra verkliga favoritböcker i bokhyllan - på¨ungefär samma sätt som vi tycker det är högre status att ha signerade numrerade tryckta bilder på väggen än osignerade icke-numrerade. Min gissning är därför att med tiden allt mer av litterärt skapande kommer att finnas, spridas och först möta läsaren på nätet. Och att vi som fortfarande får lite pengar varje år från våra förlag kommer att få se det inflödet minska - samtidigt som bokhandlarna får vänja sig av med att författare gratissignerar böcker, och istället börjar ta hundratals eller tusentals kronor betalt för sin namnteckning i små numrerade tryckta upplagor ... Så är i alla fall min framtidsspaning.
SvaraRaderaHar du en idé som du inte vill att någon ska sno, publicera inte, den är inte skyddad. Men din text kan ingen sno, precis som tidigare påpekats går det lätt att kontrollera tid och plats för det du skrivit och identitet, för den delen. No worries. Att däremot lägga ut sina "klipp och klistra texter" från en övning, i en blogg, kan dock medföra problem, för oss studenter.
SvaraRaderaHej student som inte är orolig: jag tror du har helt rätt i att man ska vara försiktig med att lägga ut idéer, även om det är lite svårt att inte testa idéer ibland. När det gäller formuleringar är det ju så att folk anspelar på varandra, citerar varandra, inspireras av varandra: ett tydligt exempel är Ekelöfs Mölnaelegi, ett annat Shakespeares samlade verk, han har ju använt hur många förlagor som helst, bara det att han lyckats överträffa dem alla ... Så helt lätt är det inte att dra en gräns, för min del gäller det absolut att sluta noja över den saken (det var mest för att flera kommentatorer har sagt att jag ska sluta blogga och lägga energin på annat istället som jag skrev det här inlägget från första början).
SvaraRaderaHm, när det gäller era övningar tror jag inte att det skulle medföra några problem om ni la ut dem. Alltså, om ni talade om vad ni utgått ifrån, och skriver att det är ett OuLiPo-experiment. På ett sätt skulle det ställa till det lite för mig, hehe, i synnerhet om ni la ut det sista experimentet: resultatet är absolut ert eget, metoden och uppgiften som sådana har jag tänkt ut och vill gärna utsätta andra elever för i framtiden... Hm, men... Jag skulle väl på ett sätt föredra att ni hittar på egna experiment och övningar.
Nå, det skulle inte medföra några problem för er studenter att lägga ut texterna, däremot lite problem för mig. Hehe.
Det är inget problem så länge man är tydlig med att man har använt en källa, det håller jag med om(lite förenklat men strunt samma). Problemet kan uppstå om man inte redogör för källtexten. Om jag skulle publicera hela Hemingways text i S+7 på webben, än värre, ge ut den kunde ett upphovsrättsligt problem uppstå. När är något ett verk för det första, och när är något ett nytt verk för det andra, är klassiska URL-frågor. Men det är också en intressant fråga rent konstnärligt. Bob Dylan har nu en utställning där han mer eller mindre har målat av kända fotografier. Ett mycket intressant sätt att diskutera frågan om när något är ett nytt verk. För precis som du skriver är inspiration och lånande bra och viktigt. Inom många områden är det ett nödvändigt sätt att bära med sig sitt områdes tradition, såväl folksånger som en författares stil. Därför tycker jag att ditt "back to the roots-tjat" hedrar dig.
SvaraRaderaVi hade en tidigare övning där en person fått med sig en hel mening från originaltexten. Om personen skulle ha lagt ut den texten på nätet utan hänvisning hade det inte varit bra.
I övrigt, är det klart att du ska blogga! Det är något visst med att få prata rakt ut i etern. Både om någon hör men ibland kanske hellre om ingen hör. Att ropa sin mening från ett berg känns bättre än att tänka den i sitt huvud alldeles oavsett om det bara är man själv som hör eller inte.
Student som inte är orolig: ja, en s+7-övning är just en lek eller en övning, resultatet kan aldrig bli ett originalverk och bör inte ges ut som ett sådant heller. Det skulle för övrigt märkas - inte bara för att förlagan skiner igenom, utan för att det känns om text bottnar i en egen erfarenhet eller ej. Om det finns en människa med kött blod och nerver bakom eller inte. "Livsresultat", som Ekelöf kallade det. Däremot tror jag man lär sig en hel del av att närma sig klassiska texter på det här sättet och andra OuLiPo-vis. Om det blir intressant eller inte hänger sannolikt ihop med om originaltexten är av hög kvalitet eller inte. Hur som helst, det är inte bara på skoj. Lite nyttigt också.
SvaraRaderaJa man kan vara en "röst som ropar i öken".