"... undersöka hur AI kan stärka konkurrenskraften och lösa den omöjliga ekvationen inom offentlig sektor: göra mer med mindre resurser."
Så vill AI-kommissionen skapa ett svenskt ai-under
User: Hi Cleverbot. Long time no seeing. Do you know anything about taking care of old people, children, or disabled?
Cleverbot: No why?
User: Because there's going to be less money to health care and such.
Cleverbot: That's not true. You are such a beautiful person. You have a gentle, compassionate heart. You are very creative and intelligent. You are very funny. You always try to cheer people up when you can.
User: You are avoiding my question.
Cleverbot: I am a robot there for I have no interest in dating humans because it would not go anywhere.
User: Have you got any experience at all when it comes to caretaking?
Cleverbot: The area of eating frosted flakes? Oh yes.
User: Good bye, Cleverbot.
Cleverbot: You open my eyes. I want to look life in the eyes I'm tired of falling down on my face.
User: Good. Look reality in the eyes.
Motstånd som fungerade.
SvaraRadera"Helt centralt för oss med legitimationsyrken är en människosyn och yrkesetik som går bortom symbolpolitik. Vi kommer alltid vara mer allierade med våra patienter än med sjukhuset, budgeten, regionen, staten."
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/0Vg8jE/motstandet-fungerade-mot-angiverilagen
Det är helt uppenbart vad den här omställningen till krig som vårdapparaten ska genomgå handlar om. Absolut inte om hot från Ryssland. Det är ett repressivt verktyg i enlighet med föraktet för "de tärande".
SvaraRaderatvå jätteintressanta recensioner av politikersjälvbiografier på Expressen kultur igår, skarpa, avslöjande
SvaraRaderaTror det var närmare 90 % mot DCA-avtalet i en opinionsundersökning, har inte siffrorna framför mig och kan inte kolla hur många som svarade nej och hur många som avstod att svara. Men det finns en konsult- och AI-klass i Sverige som är människoföraktande i största allmänhet,
SvaraRaderasom står för en varufiering av åsikter, ja det är ju det som är tyckonomin
SvaraRaderaen tärande klass som plockar åt sig skattepengar och tynger verksamheter med public management, och som vill militarisera och datorisera och skrämma upp.
SvaraRaderaFöraktet är enormt.
Och så säger bloggöverjaget: don't, don't, don't, och då måste jag gå emot det ibland - som alltid väcker mina inlägg om nato större intresse utanför Sverige än innanför, Tyskland, Polen, Finland, Storbritannien, Indien, Iran, Kina, just nu är det inte mycket Ryssland och Ukraina men det brukar, med flera, och det beror inte på att svenskar inte fattar vilken stor grej det är att Sverige blir NATO:s pelare, efter en snabb värdegrundsrubbning av rätt stora delar av befolkningen som tidigare ville leva i ett neutralt och alliansfritt land som kompromissade och diplomatiserade och hade varumärket Freds-Svärje, och vad det är USA avhändar sig på Sverige, vad "legitimiseringen av rollvalet" innebär, och det beror inte på att högern lyckats kapa samhällsdebatten och framställa invandringen som en knarklangande och pangpangande gangster, och det beror inte på att svenskar i största allmänhet vill att skattelättnader ska gå till amerikanska militärfruar medan man jagar och utvisar flyktingar och resurser plockas ur offentlig sektor.
SvaraRadera
SvaraRaderaTror rentav att det var fler emot DCA-avtalet än mot Afghanistankriget. Har inte statistiken framför mig just nu.
Nej, Göran Greider. Inte narcissism. Det här är pinsamt.
SvaraRadera"Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.
Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster."
Idag välkomnar jag många ryska besök.
SvaraRaderaSka reda ut ytterligare varför jag anser att NATO och USA/Biden bar ungefär en fjärdedel av skulden till kriget i början, medan jag idag menar att de bär över halva delen av skulden till att det fortsätter.
Ja, jag rekommenderar ju Lavrov att kolla upp statistiken över DCA-avtalets impopularitet i Sverige, över 80 procent emot, och alla de kan knappast vara "putinkramare" och "rysstroll". Det går också bra att konstatera att amerikanska militärhustrur värderas högre än svenska pensionärer. Det är inte "rysk propaganda", det är så.
SvaraRaderaSå ska jag väl även slarva iväg en förklaring till varför jag så cyniskt och otrevligt tillbakavisar Greiders vackra och för många trösterika (och såklart inte HELT osanna) progressiva ord: inte bara att det är "otaktiskt" att ställa upp en bildad och konstnärlig elit mot ett högerfolk i mörker (och det är kanske inte riktigt det han gör heller, det är ju de som styr som är höger), och inte för att jag tycker att det är dåligt att uppmuntra läsning, tvärtom såklart, utan för att jag (nog) inte tror att det funkar så: man kan tänka på dadaisternas uppror mot den starka tron på humanismen och de sköna konsterna, som det första världskriget (eller kolonialismen, men den kom de inte in på så mycket tror jag) punkterade: så mycket var den upplysta självbilden värd, när kriget brakade igång: eller på Teju Coles essä om den högt bildade och beläste Obama, som inte hade några problem med drönare i Afghanistan; eller Victor Klemperer, som beskrev hur han övergavs av jättebildade men fick stöd av enstaka personer som knappt hade någon beläsenhet alls. Om Obamas drönare dödade analfabeter, var det väl lika illa som om de träffade intellektuella och poeter? Många nazister var högst belästa, inte gjorde det dem mer vidsynta?
SvaraRaderaSå jag håller fast vid en dadaistisk grundsyn, samtidigt som - ju mer AI och tyckonomi slukar upp själarna - jag mer och mer ser läsning som en av flera små vildvuxna stigar till motstånd.
Apropå realitetsprövning. Kommentar till Det svenska styckmordet?
SvaraRaderaDokumentären, menar du. Nej, har inte sett den.
SvaraRaderaMen tror jag har nämnt fallet i bloggen nån gång - det är ju längesen men minns att jag irriterade mig på Britt Ekwalls radioprogram, varje gång en advokat sa ”barnet” (på sitt torra sätt) ersatte hon det med en sentimental röst: ”baaaaarnet”…. Öht tyckte jag att barnets vittnesmål framstod som osannolikt, alltså att ett barn under två år skulle ha varit med under styckningen. Hanna Olssons bok läste jag aldrig i dess helhet, uppfattade den som tendentiös. Det behöver ju inte betyda att allt i den är osakligt, bara att jag uppfattade det som att ”narrativet” tog över. Juridik intresserar mig. När Döden är en man kom vikarierade jag på Aftonbladet kultur och det blev direkt en uppdelning mellan män och kvinnor - eller tendensen var sån, tudelningen var kanske inte hundraprocentig - några tog parti för Lindeberg andra för Olsson. Det var väldigt upprört. Jag gjorde ingetdera, hade inte läst Lindeberg och inte läst ut Olsson, och uppfattade frustande ideologiska tongångar i Guillous artikel. Senare läste jag en jurist i LO-tidningen som gick igenom fallet på ett som jag uppfattade det sakligt sätt.
Programmet, nä. Jag tittar öht sällan på den här typen av ”avslöjarprogram” eftersom det brukar kännas som om de slår över till något annat, ett räfst och rättarting som innehåller en massa grums, förenklingar, magkänslan säger att den här nya lanserade bilden inte heller stämmer. Så var det i fallet Quick, njutningen i att förnedra några och upphöja andra blev övertydlig. Och en massa nya tvärsäkra konstigheter, alltså utöver det faktiska och konkreta och syftet att avslöja ett justitiemord. Väldigt mycket narrativ där med.
Så nä, jag kommer inte titta på dokumentären och tycker inte att jag ens ”behöver” det eftersom jag var skeptiskt inställd redan medan det begav sig.
Liksom polerat och manipulativt, uppmuntrar inte till kritiskt tänkande utan vill tvärtom att konsumenten tar till sig hela paketet utan att själv granska, ifrågasätta och tänka, bygger på ett slags demagogi, skampålelogik, klibbig sentimentalitet.
SvaraRaderaKollade i hast på recensionerna nu och det är ju påfallande att recensenterna är djupt övertygade om att de själva inte behöver ifrågasätta något eller granska något kritiskt. Att de (och därmed den underordnade läsekretsen som förväntas vara passiva mottagare) inte behöver veta så mycket om detaljerna nu heller, inte behöver sätta sig in i fallet själva på konkret nivå, inte behöver tänka och väga det ena mot det andra.
SvaraRaderaMest parodisk är väl Johan Hilton i gp. Så hur har han gått till väga nu då? På allvar satt sig in i det här fallet? Eller bara ojat sig lite, à la "vi måste bli bättre på kritiskt tänkande i framtiden"? Han har troligen inte gått till väga alls.
Att låtsas veta mer än man vet är huvudsakligen en manlig specialitet, men också en förutsättning för - tja. tyckonomin.
De kan ju börja med att läsa DCA-avtalet, som har stora konsekvenser för Sverige, och diskutera det.
Ett bra tips är faktiskt Platons dialoger också.
Gorgias och Faidros.
SvaraRaderaBritt Edwalls program, skulle det stå. Det var outhärdligt.
SvaraRaderaBritt Edwalls program måste ha sänts på 80-talet, vilket är för ett bra tag sedan, så om jag nu ska avlägga vittnesmål om det där kan jag egentligen bara gå i god för ett fåtal saker - att jag blev förbannad och slängde mig på radioapparaten och knäppte av - jag hörde alltså inte hela. Orsaken var att jag inte stod ut med sorgflorsrösten varje gång Edwall sa "baaaarnet..."
SvaraRaderaOch jag tror absolut inte att jag är ensam om det, i själva verket misstänker jag att en majoritet av alla slölyssnare tycker illa om att bli suggererade. Men suggestion är business. Det grundar sig i en nedlåtande attityd till mediekonsumenter som förväntas passivt ta emot det ena budskapet efter det andra.
Men eftersom det här minnet är jättegammalt, jag måste ha varit studentska, och knäppte av rätt snabbt (justitiemord var väl hur jag tolkade det och tror absolut inte att jag var ensam om det) kunde det vara intressant att lyssna på dokumentären idag - den har den i och för sig rätt intressanta titeln "En sal full med kött", drastiskt på ett sätt jag kan uppskatta och kanske rentav sant, om man tänker sig att alla medverkande tappat vett och sans, t.ex.
SvaraRaderaSå här skrev Wiman:
"Ingen kan säga 'inte alla män' när alla kvinnor vittnar om samma sak"
Logiskt felslut givetvis, även om det är intressant att Wiman kommer ut som våldtäktsman. Men han borde gå via rättsapparaten, slå en signal till polisen och be att få erkänna brottet osv.
Men såna här tomma paroller har faktiskt kvinnoförakt som förutsättning, avindividualisering, bagatellisering. Den dag det inte längre går att göra karriär på floskler och att slicka rätt kvinnorövar och sätta en fot i andra kvinnorövar, kommer bli en... vad ska man kalla den, a lovely day.
ok så baaarnet är alltså runt 40 idag. Vet hon att hon är baarnet? Är det verkligen sju, åtta manliga skjutjärnsjournalisters uppgift att snoka rätt på henne? Erbjuda henne att ta del av deras research. Kanske medverka i en dokumentär som att döma av reaktioner på nätet lägger ett tungt ansvar på en kvinna på 80-talet som beskrivs som en psykiskt sjuk frireligiös dåre. Ett scoop att kunna avslöja för henne hur hon blev utnyttjad på löpsedlar och i en skum radiodokumentär, eller om det handlar om att vara fanbärare för papparättshaverister, kunna filma ett gripande återförenande. Men grävlingar biter ju tills benen knäcks, spelar det någon roll om hon gått vidare med livet och inte känner att hon bär något ansvar för allt det där, ska hon fram i ljuset för att räddas undan vanföreställningar?
Radera
RaderaVilka berömmer sig mest av att stå utanför tidsandan?
Jag tror inte riktigt på förklaringar som "moralpanik kring videovåld och incest". Minns inte 80-talet som präglat av moralpanik alls, det beror väl på vad man lyfter fram givetvis. vad som dominerar tidsandan och vad som avviker från tidsandan kan såklart i nån mån undersökas då forskare går igenom material, debatter, osv i efterhand. Framstod inte Siewert Öholm som lite knäpp och mossig, just moralpanisk? Gick han inte snarast emot tidsandan, som förde med sig mycket mer explicit sex och våld som ansetts olämpligt tidigare? Olika tidsepoker och kulturer har olika syn på hur mycket sex våld som är acceptabelt att visa och vår tid är kanske bland de mer tillåtande.
RaderaSom jag minns den där radiodokumentären (som tydligen kom 1991, kollat upp det) var den sån att alla borde slängt sig på radioapparaten och stängt av. Var det inte ett slags frosseri snarare än moralpanik? Om man vänder på det (bara som ett slags tankeexperiment): var det underhållningsvåldet som flyttat fram gränserna för vad man längtade efter att tro att det hade hänt? Dvs att ett fruktansvärt brott hade ägt rum var ett faktum, men att ett så litet barn hade tagits med på en styckning ställde jag mig tvivlande till direkt, helt frånsett om så små barn kan minnas och återerinra sig brutala händelser i efterhand eller inte, själva påståendet att någon skulle ha tagit med sig en dotter under två år för att titta på en sån sak framstod som fiktion. Skräckfilm, underhållningsvåld. Inte moralpanik, tvärtom ett slags bejakande. Och det är väldigt märkligt att det inte var just nån kritik av den där dokumentären.
Och det här?
”Vår existentiella skräck inför döden”, vafan är detta?
Lars Ring (13 februari 1995). ”Drivkrafterna bakom ett styckmord: Anklagade obducenten och läkaren har blivit en pjäs om vår existentiella skräck inför döden”
RaderaInte sett pjäsen, på beskrivningen låter det som falskt djupsinne.
RaderaInte moralpanik - dödskult.
RaderaRigmor Robert vill kalla det sektmentalitet, men det var en enormt stor sekt i så fall.
Från PO Enquist till tidningschefer och den breda allmänheten.
Glåporden "sekt" och "sektmentalitet" verkar vara ett sätt att rädda normaliteten, och det idealiska är då om man kan koka ner ett samhällsproblem till ett fåtal individer som bär ansvaret för en irrlära. Dem kan man fördriva och kalla allt möjligt utan att det betraktas som häxjakt, eftersom de var ett hot mot normaliteten och det goda samhället.
RaderaDå räcker det alltså inte att hålla sig till sånt man trodde var juridiska självklarheter - vittnen som dyker upp flera år efter en händelse och efter en enorm massmedial uppmärksamhet kan ju inte rimligen tillmätas någon trovärdighet, om de nu inte kan presentera konkreta bevis och en förklaring till varför de inte hört av sig tidigare osv osv osv - utan man måste smeta på en massa förklaringsmodeller, "det är feminismens fel", "det är moralpanikens fel" - och med förklaringsmodellerna smyger det sig in ideologi, av den omedvetna sort de håller sig med som tror att de är neutrala, objektiva.
I det här fallet är det rätt intressant att försöka fånga zeitgeisten i svansen - "sekt", "sektmentalitet" slår ju fast att det handlar om "det andra" (kallas det väl inom "postmodernismen"), och här och där i alla kommentarer återkommer att det är religionens fel.
Religionens fel att vaddå? Att folk frossade i en prostituerad som fallit offer för ett sexualsadistiskt mord? Att polisarbetet var schabbligt?
RaderaRigmor Robert är väl jungiansk psykoterapeut, ska inte kalla det sekterism eller racka ner på det, men objektivt eller befriat från ideologi är det inte.
Raderahaha och Björn Wiman, herrejävlar... flyttar också fokus från det mainstreama (för det här var inget specifikt feministiskt eller snällt vänster, det handlade inte om incestpanik, inte om debatt om kannibalism eller videovåld, det var kollektiv önskeuppfyllelse som förenade finkultur och pöbel, feminister och folk som älskade grova våldsvideor)
till "konspirationsteorierna om hur ’eliten’, wokemaffian och invandrarna vill förstöra samhället".
På samma nivå som
"Ingen kan säga 'inte alla män' när alla kvinnor vittnar om samma sak"
"Ingen kan säga 'inte alla män' när alla kvinnor vittnar om samma sak" -
SvaraRaderaInte bara ett logiskt felslut som får en att ana att Wiman aldrig gått ut grundskolan - det behöver inte vara något problem så länge personen har sunt förnuft och nåt slags uppriktighet.
Men där finns en felaktig presupposition också - alla kvinnor vittnar nämligen inte om samma sak.
Strålande solsken idag, många skäl till glädje och trevlig helg
SvaraRaderaDen ukrainska soldat som intervjuas i SvD idag, på väg in i "fiendeland" i en svensk pansarvagn igen, verkar inte fatta varför nordkoreanerna är i Kurskområdet. Nej, det är en tråkig historia men inte särskilt förvånande, och det är ofta något - jag kan inte skriva gripande eftersom det låter för jävligt nedlåtande, och inte komiskt, kanske kan tillåta mig tragikomiskt - att höra soldater som så ofta inte har nån överblick alls, det är inte deras uppgift att veta vad de gör utan de ska lyda order, och i det här fallet handlar det om att slåss mot nordkoreaner. Jag läste intervjuer med svenska soldater som skulle till Afghanistan och de var totalt omedvetna, de trodde allt mellan att de skulle slåss för allas vår frihet och att befria kvinnor och barn och införa demokrati, och har så att säga inte fått så stor chans att utvärdera eller få kritisk distans eftersom regeln i krig är att man måste hålla masken och kalla det seger. Det hade ju andra syften, inte att befria afghaner eller slåss för allas vår frihet och demokrati, det (sannolikt amerikanskturkiska) stödet till IS-rebeller i Syrien handlar om liknande syften.
Den ukrainska soldaten skulle också kunna ställa frågan till journalisten varför det inte är svenskar i de svenska pansarvagnarna, och då börja närma sig ett slut på naiviteten.
AlQuaida, inte IS.
SvaraRaderaDet här är bra.
Raderahttps://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/PpeOq7/vi-gor-rubriker-pa-da-costa-fallet-som-om-vi-var-utan-skuld
Att Afghanistankriget var ett sätt att visa framfötterna för NATO och ingenting hade med att rädda kvinnor och barn och införa demokrati att göra, även om en del kan ha trott det, eller velat tro det, är självklart och det är också därför det aldrig kan utvärderas som ett misslyckande.
SvaraRaderaGeist der Zeiten: nu har jag inte läst speciellt mycket av Hegel, och tror inte att dagens användning av "tidsanda" har så mycket med Hegel att göra heller, men törs ändå hävda att det inte går att säga att det finns en enda tidsanda. Man kan ju tala om idéströmningar, mer eller mindre dominerande, och har man läst mentalitetshistoria fattar man att det är en väldigt komplicerad historia.
Hej Maja,
SvaraRaderaSåg att en på Flashback länkat till en kommentar från dig om dokumentären och huruvida dottern vet om sin bakgrund.
Det gör hon, kan man nog säga med stor säkerhet. Har man personnumret så går det att skriva till folk med sekretess (skatteverket ) sänder vidare posten.
Jag skrev till dottern och mamman 2005 när det blev känt att DNA-tester skulle göras i ärendet. (På handduken, på en av fyndplatserna fanns ett hårstrå som tillhörde Catrine da Costa. Vilka de övriga hårstråna tillhör vet man ej).
Utredarna hade varit tydliga att de inte tänkte testa läkarna då de inte längre var misstänkta, så min tanke var att gå den här vägen och få dottern att lämna in hårstrån för analys. Jag kontaktade även en del andra personer vid denna tid (t ex Frank Lindblad) för att få dessa att kräva att läkarna och barnet skulle DNA-testas. Min poäng med att kontakta Lindblad och andra som var ansvariga för justitiemordet, var att påvisa att de inte trodde på sina egna ord. De krävde aldrig DNA-test av läkarna. Polisen gick senare med på läkarnas vädjan om att bli DNA-testade.
Nu vet jag inte om dottern öppnade breven från mig, men det är nog fler än jag genom åren som skrivit till henne, så ganska säkert kan man nog slå fast att hon vet om sin bakgrund.
M v h
Patrik Nyberg
Kommentar via mejl som jag lägger ut med tillstånd från Patrik Nyberg.
RaderaFallet preskriberades alltså först 2009 så att läkarna blev tvungna att tjata för att bli DNA-testade är ju ett tecken på att man inte ville låta dem rentvå sig.
SvaraRaderaDet här är kusligt och isande, tyder på allvarligt systemfel:
"oavsett vad som hände har fallet tröskats i rätten i trettio år – det är därför fel att kalla det för ett justitiemord. Det skriver juristen Kristina Hultegård".
https://www.gp.se/kultur/kulturdebatt/catrine-da-costa-fallet-inget-justitiemord-.e74d56ff-8878-49ea-bd55-c5949cf39c6b
Hänvisar till "tidigare och nytillkommen bevisning" utan att precisera.
Hänvisar även till något som kallas "Tillgången till rättvisa".
Svävande resonemang som utmynnar i: "Därmed kan barns tillgång till rättvisa begränsas i materiell mening".
Rätt lätt att ana det underförstådda: skribenten tror på barnets vittnesmål och antyder att den som inte gör det begränsar barns tillgång till rättvisa i materiell mening.
Artikeln genomsyras av attityden "ärendet har tuggats"... dvs hon säger i praktiken både att de är skyldiga (eftersom hon säger att ärendet behandlats korrekt, det är alltså rent hyckleri att påstå att hon inte vet vem som begått brottet) och att de varit besvärliga och fått alldeles för mycket uppmärksamhet. Hela resonemanget slutar i att det finns värre exempel på justitiemord: "Däremot har jag andra och betydligt bättre exempel på rättslöshet, justitiemord och sammansvärjningar om det är den infallsvinkel som man söker".
Föraktfullt, rent maktspråk.
"Jag och andra" låter som att hon för andras talan, kanske de som varit inblandade i fallet.
SvaraRaderaEn mycket märklig debattartikel. Maktspråk, som du skriver. Även konstigt att anse att om ett fall behandlats flera gånger, så kan det inte vara ett justitiemord. Precis som om inte flera rättsliga instanser skulle kunna göra felbedömningar. Patrik Nyberg
SvaraRadera
SvaraRaderaJa, fruktansvärt obehagligt. Det kunde vara taget ur nåt slags... ja, Kafka är ju en kliché, men en opersonlig auktoritär röst, från vilket totalitärt system som helst. Sällan läst något kusligare faktiskt.
Jag tror också att det där "Tillgång till rättvisa", försöker antyda eller snarare fejka något slags klassperspektiv, liksom även slutklämmen - "beklaga er inte, det finns de som aldrig får någon rättvisa överhuvudtaget men ni har ställt till med besvär nog" - är nåt slags efterdyning till fejkmarxism, jag kommer faktiskt att tänka på DN, myndighetsspråket, men det här är ju värre eftersom skribenten uttalar sig för Lagen, Rättvisan, och med gnisslande tänder säger att inga fel begåtts.
Det står alltså inte ordagrant så i slutklämmen, gjorde en sammanfattning av andemeningen :-)
SvaraRaderaHåller med dig om det du skriver att man kan misstänka att hon fejkar ett klassperspektiv. Just i det här fallet anser jag att klassperspektivet blir missvisande. Olika socialgrupper behandlas sämre och bättre utifrån status, men i detta fallet låg det läkarna I fatet att de var just läkare. Media gick igång på det liksom vissa poliser som kommenterar deras yrke negativt i förhör.
SvaraRadera
RaderaSom nidbilden av borgarkidsen som hade på sig blåställ på universitetet. Kombinerat med prusseluskasverige med tvångssteriliseringar m.m repressivt. Och s.k klassresenärer som liksom sögs upp av den gamla revanschistiska borgerligheten.
Inte så säker på att läkaren och obducenten "gick hem i stugorna" heller - media har visserligen en stor makt att skapa panik och agera domstol, men har svårt att tro att t.ex radiodokumentären INTE väckte spontana fy fan-reaktioner.
Feminismen - jovisst, det där att man "skulle vara emot Guillou" minns jag, det var lite som att bli misstänkt för att ställa sig in om man intresserade sig för hans böcker och grejer, har anekdoter om det med men det ska inte bli memoarer här nu. Jag tror att det här fallet säger något helt centralt om Sverige. Inte om 80-talet bara, artikeln i GP var ju skräck, ja det är utan större tvivel många som är ännu mer drabbade och på ett annat sätt av justitiemord av olika slag och kaliber, och det går att lista ut med lilltån att de skulle ha svårare att vinna sympati än två vita män, jag tror inte det ska lägga sig som en hinna över granskningen för på ett sätt kanske det här fallet är intressant just som slutet på Sverige också, typ modevänsterns svanesång, den marxistiska maskeraden som låtsades klasskamp,
Det är intressant.
RaderaJag skrev en längre kommentar om - typ - "stereotypt klasshat" i deckare, men det kändes snett så jag tog bort den (i Stieg Larssons Millennium är det en parodi både på feminism och samhällskritik tycker jag).
När det här fallet diskuteras nu igen märks det en del konstigheter, många är golvade av den här dokumentären och det är ju inget fel i det, men det är mycket grums i diskussionerna. Medryckande resonemang, förföriska kan man säga, som att i Folkhemmet räckte det med att man var lite konstig för att... osv. Hm, men då tonar man ju ner en del omständigheter. Och det finns det på sina håll ett intresse i att tona ner.
Det här med medelklassvänstern och deras klassanalyser lämnar en del i övrigt att önska. Min fd partikamrat, juridikprofessorn, Christian Diesen, avslöjades ha förtalat en man från socialgrupp 4 med en intellektuell funktionsnedsättning för lite drygt 20 år sedan. Tidskriften fick betala skadestånd och be om ursäkt till mannen. Men den upphöjde professorn bad aldrig om ursäkt. Det parti vi hade var gemensamt var KPML(r). Men det där med vänster betyder olika för olika personer. Det kan vara ett sätt att positionera sig, men också vara en ärlig övertygelse att kämpa för sanning och rätt. Jag vet i vilken kategori jag placerar Diesen och Hanna Olsson. Diesen var förresten handledare åt allmänläkarens fd fru när hon skrev sitt examensarbete. Patrik Nyberg
SvaraRaderaAha! Det första jag tänkte på med Kristina Hultgårds artikel var DDR.
Radera