Det där med att författarna är okända för de flesta tycker jag är synnerligen överdrivet. Toni Morrison, Harold Pinter, Günter Grass, Doris Lessing m.fl var ju väldigt kända och lästa. Sen kan man ju inte begära att man ska känna till alla pristagare, med tanke på hur många författare det finns i världen.
Men en sak jag aldrig har förstått är medias förkärlek för att springa ut på stan med kamera och fråga folk på gatan om de har hört talas om pristagaren. Vad har det för relevans egentligen? Många fler än man vill tänka på känner bara till en handfull författare. Varför tycker så många att det är rimligt att folk i allmänhet, varav många inte läser böcker alls, ska känna till litteraturpristagaren. Inte ser man någonsin enkäter i tidningar om: vem tycker du ska få årets medicinpris.
Jag tycker nästan aldrig att det blir bra när de springer runt på stan och frågar. Oavsett vad det handlar om. Och just när det gäller litteraturpristagaren - tja, jag tror att det är den gamla vanliga svenska misstänksamheten, eller rentav hatet, mot det som är fint och intellektuellt och kulturellt. "Det där har ingen vettig människa hört talas om". Men det är lite skillnad mot vetenskapliga priser ändå. Det tycker jag nog. Kulturen är trots allt lite mer gemensam egendom, så att säga.
Nä 19:11 eller Ja, det kanske det är - överdrivet. Vissa har ju faktiskt varit kända för allmänheten innan.
Gunter Grass ja ...hm "Flundran" , ganska jobbig bok och den enda jag försökt mig på av honom. Också en som aldrig blivit färdigläst. Den får väl stå här i bokhyllan i 20 år till och vänta på att bli omläst. Gjorde ett försök för x antal månader sen och kom till sid 135, sen åkte den in i bokhyllan igen.
Jag funderar lite över det faktum att av de totalt fyra nobelpristagarna som jag läst innan de fick priset så var tre kvinnor; Toni Morrisson, Elfriede Jelinek, Doris Lessing. Den fjärde var Grass. Överlag så är ju nästan samtliga elva kvinnliga tidigare pristagare rätt välbekanta för allmänheten vilket inte alla manliga är.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker formulera men är någon med på hur jag tänker?
MO. Blecktrumman av Günter Grass tyckte jag om. Lättläst och engegerande vill jag minnas att jag tyckte. Det är många år sen nu, långt innan han fick Nobelpriset.
Jag tänkte nog snarare på om krävs av kvinnor att de dessutom faller allmänheten i smaken för att de inte ska kunna förbigås. En kvinnlig motsvarighet till Gao Xingjian känns inte möjlig. Men jag vet som som sagt inte hur det riktigt ligger till här.
aha ja kanske det Vasaplatsen. Fast hon Jelinek, var inte hon lite "svår"? Jag har inte läst nåt av henne men har läst en del kommentarer om henne. Skrev inte hon mest lyrik, eller minns jag fel?
Ja, Blecktrumman känner jag igen, titeln, kanske har läst den då - eller så har jag bara läst titeln i förteckning över tidigare utgivna böcker *minns ej*
Wisława Szymborska är nog en bra motsvarighet till Gao Xingjian. När det gäller att verkligen vara okänd och så förbli. Om jag inte minns fel var hon väl inte ens översatt till svenska när hon fick priset. Och så Jelinek då, som väl knappast var populär heller. Det valet fick ju en akademiledamot att ta sin Mats ur skolan i Kerstin Ekman-stil. Men det hela är svårt att bedöma, eftersom andelen kvinnliga pristagare är så få.
Jag vill återvända till Valens utrop. Det är rätt schysst. Det var inte min mening att ironisera över det. Om jag ska vara helt uppriktig så kommer jag nog aldrig att läsa Herta Müller. Men i stort tycker jag att litteratur kan vara en bra medicin mot ensamhetskänslor av olika slag. Jelinek har jag gluttat på och uppfattar som inte riktigt min melodi, däremot tyckte jag att den där ruskiga filmatiseringen av Pianisten var stark, ungefär på samma sätt som Von Triers filmer kan vara det. Vilket osökt kommer mig att tänka på hans senaste film Antikrist. Har någon sett den? Jag missade den men funderar på att hyra på video.
Jo, Toni Morrisons Solomons sång var en bautaupplevelse för mig i tonåren, liksom Günther Grass Blecktrumman. Så utan att vara någon hundraprocentig anhängare av Nobelpriset så blev jag glad när de båda fick det.
Jag är en verklig anhängare av Nobelpriset. Det gäller alla de riktiga Nobelprisen (ekonomipriset är ju inte det). Några veckor om året diskuteras litteratur och vetenskap lite överallt. Jag tycker t.ex att det är oerhört roligt att se reportagen i TV om de vetenskapliga prisen. Jag brukar bli imponerad av dessa begåvade forskares förmåga att berätta om sina bedrifter så att t.o.m jag förstår vad det handlar om på ett ungefär. Riktiga pedagoger många av dem. Det är man inte bortskämd med.
"Blecktrumman" blev ju också en fantastisk film. Den måste ni se om ni inte gjort det.
"Flugornas herre" var väl obligatorisk läsning i skolan innan Golding fick priset, liksom att man såg pjäser av Pinter eller Dario Fo. Tre pristagare som brukar nämnas som mindre lyckade, i och för sig. Teorin att ett kriterium för att kvinnor skall få priset är att vara allmänt populära tror jag faktiskt inte håller någonstans. Akademin brukar ju också värja sig mot sådana spekulationer. Däremot tror jag faktiskt att det finns en viss sanning i att man inte är så förtjust i amerikanska författare.
Nej, jag tror inte heller att det finns ett sådant specialkrav på kvinnliga författare. Rent generellt kanske det går oftare till "smala" författare idag än tidigare? Å andra sidan måste läsekretsen ha varit mycket mindre i början. Det med amerikanska författare tror jag det kan ligga något i. Gjorde inte Horace Engdahl ett omdiskuterat uttalande för några år sedan, att en ambition var att motverka den angloamerikanska litteraturens dominans till förmån för Europa och andra språkområden?
Nej, det kanske inte är så att kvinnor som får priset måste vara allmänt populära, men det känns ändå som att av de numera tolv kvinnliga pristagarna så är det procentuellt fler bland dem som läses av en bred publik än bland de manliga.
MO: obs att det finns två filmer med titeln Pianisten. Den som är baserad på Jelineks roman handlar om en pianolärarinna (eller pianolärare bör det nog heta, hon är konsertpianist) som har ett så kallat destruktivt förhållande med en elev. En ganska ruskig historia.
Personer här tycks ha läst böcker. (Inget att rekommendera när man ser hur det har gått för vicesheriff Bill Tilghman). Hade de också läst bloggen hade de också sett att Tristan är språkpolis här när det gäller svenska - jag dristade mig bara korrigera när någon svängde sig med engelska gottköpsuttryck. /Deputy Marshal Chris Madsen
ah ok Maja - Jag tänkte ju på Pianisten som utspelar sig under nazitiden. Antagligen för att den nyligen gick på tv. Hänger nog inte med... Fast nu googlade jag på det också och då ser jag att jag åtminstone sett/läst om DIN pianist i blarrorna hehe
Maja: inte jag heller läst någon bok skriven av Herta Müller... Inte någon form av ironi heller var det frågan om...
Mer än att vi (före '89) var mer eller mindre lika tjatiga mot den ytterst miserabla och grymma diktaturen och att jag vet och uplevt en hel del av det vad hon skriver och beskriver, vet jag inte... Det är rätt att vi gick på samma universitet men på helt olika utbildningar och några år mellanrum, självklart...
Jag vet inte om hon verkligen är värt just det här priset, men att hon och vad hon skriver om uppskattas och uppmärsammas på den här nivån, det glädjer mig oerhört mycket. Men det är en helt annan historia...
Ah, Madsen. Man börjar känna sina pajsrare, eller vad det heter. Jag visste att du skulle protestera mot MO:s kommentar. Jag skulle vilja inflika något apropå att de har fått tag i Petru Birladanedus mördare, kanske malplacerat men jag tar det här, och det är att bilden av italienarnas rasism (till skillnad från oss icke-rasistiska svenskar...) är förenklad i svenska media. Ni kanske minns skandalen med de likgiltiga personerna på stranden, när några flickor drunknade. Det visade sig att det inte förhöll sig så; jag ska leta upp länkar så att ni kan se kritiken av de beskurna bilderna och tolkningen av dem. Den diskutabla videon, som jag också med rätta fick kritik för att ha lagt ut här, men som jag menar är ett annat sätt att skildra våldet och mer drabbande än det mesta, kan förstås peka på skräck och likgiltighet. Men man måste alltid vara på sin vakt mot generaliseringar. På något vis går nog det hela att koppla till diskussionen om lappläggarna, det finns en skala från misstänksamhet till så kallad underlåtenhetssynd. I all hafs.
Valens: förlåt, vad fel man kan läsa! Man är så van vid syrliga "äntligen!"-utrop att till och med en spontan glädjeyttring kan tolkas som ironi. Jag visste inte att du hade liknande erfarenheter. Har du gått på samma universitet som Herta Müller? Min benägenhet att vilja läsa böckerna ökar faktiskt. Ursäkta!
Ironin från vissa här är lika subtil som en elefants.
Men tråden handlade väl om en mördad rumänsk gatumusikant? Motiv för mordet? Spelade han falskt - italienare påstås ju vara ett musikälskande folk... /Deputy Marshal Chris Madsen
Jag har också en förenklad bild av svensk rasism. Tänker jag på en svensk rasist, tänker jag på en skåning. "Rasism finns överallt". Men den bilden dyker upp. Man måste ha koll på sina fördomar.
Valens, intressant. Hm. Har inte kollat alla skriverier, men vilken bok är det man skall ta sig an till att börja med?
Madsen: är det min ironi du menar är som en elefants? Vad kallar du då din? Läs inlägget. Kulorna var avsedda för en camorrista. Musikern blev vådaskjuten till döds, så mord är förstås fel rubricering.
Claes: någon form av främlingsrädsla finns nog inom alla. Men den kan vara mer eller mindre grov, det är inte alltid säkert att den som är/anser sig vara bildad och humanistisk är immun mot xenofobi. Jag tycker det är fantastiskt att Valens gått på samma universitet som Nobelpristagaren. Och känner till diktaturen i Rumänien. Och det är helt oironiskt.
Varför tar just du åt dig, Maja? Vem var det som började med att opåtalt och felaktigt försöka utnämna mig till språkpolis i svenska? Jag visste att det skulle komma... /Deputy Marshal Chris Madsen
Det är lätt att missuppfatta text. Antar att bl.a det är svårt med att vara skribent/författare. Det skall helst inte finnas tvekan om vad skribenten menar.
MO: nej, det är lite annorlunda. Tvärtom är det bra om det uppstår tvekan om vad författaren menade. Det är förstås lite annorlunda med direkt kommunikation, så här. Men i en bok - om allt är entydigt, så är det inte särskilt bra litteratur. Ganska platt, helt enkelt.
Varför har Maja problem med att läsa sin egen blogg och se att MO helt felaktigt ville kategorisera mig som språkpolis i svenska, i sitt famlande tjuvnyp längre upp här? Nå, gänget i Robbers´ Flat påstår att jag är en elak f-n men de har bara rätt till hälften...
Deputy Madsen: you had the elephant coming to you! Nej, vem som är elefant får vi nog ingen klarhet i idag. Vi får träna oss i den sköna konsten att sväva i ovisshet.
Ja, jo kanske det har du har rätt i Maja. Eller nja blir det alldeles förvirrat blir det ju inte kul att läsa.
Fast jag tänkte kanske mer på grammatik o syftning osv, men i Valensinlägget handlade det ju mer om att det gick att tolka på olika sätt.
Jag tolkade det också som nån slags ironi, lite skojande om att just idag kan många i Sverige känna sig mindre ensamma i gemenskapen över att inte ha läst årets Nobelpristagare i litteratur.
Det var inte tänkt som ett tjuvnyp, var faktiskt lite skämtsamt sådär, fast det verkar inte vara populärt att skämta. Man får hålla inne med *S* *skrattar* och *L*
Valens, tänk att man kan tolka så fel. Det var inte den vanliga ironin, utan på riktigt. Grattis Herta Müller, utifrån delade erfarenheter. Snabba replikskiften - det blir lätt missförstånd, men det finns också en långsamhet som gör att det inte bara blir ett flimmer. Buona notte tutti quanti, nu ska jag klia Atossa under tratten, hon måste gå med den i åtta dagar till.
Såg Skräckministeriet förut ikväll. En serie i min smak (liksom tidigare Musikministeriet), men inte är det många nya perspektiv som presenteras. De där psykologerna levererar så många plattityder att det blir ett evinnerligt pjämmel.
Maja, de som anser sig vara bildade och humanistiska skall man nog ha en särskild skeptisk hållning mot med tanke på den tyngd sådana människor ofta har. Eller de som iklär sig rollen att vara allt det där fina, programledare för barncancergalor, med i Amnesty och allt vad det är. På ett mingel, en mässa eller på krogen kan det låta annorlunda. Jag litar mer på människor som kan resonera kring – och driva med – sina egna fördomar. Låter fint, men är svårt. Det kanske upphör att vara en fördom om man inser att det kanske inte är en vedertagen sanning, det man just säger om juggar eller muslimska pappor?
I diskussionens sammanhang smög sig en felaktig detalj mer eller mindre medvetet. Men det var kanske nödvändigt… :) Det var universitets stad – Timisoara - men helt olika utbildningar hade det varit rättare sagt… Att respektive byggnader (universitetet och min tekniska högskola) ligger nästintill varandra var det som tvingade fram felaktiga detaljen… Rätt ska vara rätt...
Ja, det var verkligen en spontan glädjeyttring från min sida… Med respekt för alla mina gamla tyskspråkiga skolkamrater och vänner från Timisoaras tekniska högskola och universitetet… Med respekt för alla de som mot deras vilja på ett eller ett annat sätt har tvingats överleva demoniska diktaturen…
Maja; Madsen har inget skägg. I alla fall hade han inget när jag träffade honom 1936, innan han blev lagens hantlangare. Han var då den högljuddaste och aggressivaste busen mellan Alamo Plaza i San Antonio och Bill Hoppers saloon i Brownsville. Jag dröjer kvar vid honom, och försöker teckna ett litet porträtt så bra som en trubbig penna och en trasig synonymordbok tillåter. (I varje fall bör det bli bättre än Liza M-s katastrofalt dåliga personbeskrivningar): Madsen var en elak nittioåttakilos karl, blond och solbränd och av skandinaviskt ursprung. Han hade två horisontella slitsar i stället för ögon under glesa röda bryn. Det fanns kläder och tillbehör på honom, t ex ett par fläckiga buldanbyxor nerstoppade i väldiga stövlar, röda näsdukar, revolvrar, en hagelbössa vilande tvärs över sadeln och ett läderbälte med miljoner patroner blänkande i det - men mitt medvetande gled förbi sådant; vad som fick mig att glo var just de två små horisontella slitsar han använde i stället för ögon. - Vad fan glor du på? sa han med grov, raspande röst. Stick iväg medan du kan'
Vilket jag gjorde. Därför lever jag fortfarande och kan berätta detta.
Valens: jag känner nästan för att göra en liten bloggintervju. Eller dra igång en minibokcirkel, antingen här eller på Bokcirklar. Läsa en av Herta Müllers böcker, och diskutera. Kunde det vara en idé?
Svantesson: hu, horisontella slitsar istället för ögon. Kalla kårar. Tur att du kom undan med blotta förskräckelsen. Madsen säger att han inte har läst Liza Marklunds böcker, men det har du alltså? Hur som helst kan man se Madsen framför sig. Mardrömsframkallande.
Apropå rumäner...
SvaraRaderaGrattis Herta Müller !
Man känner sig inte lika ensam, helt enkelt!
Nej, jag har inte så mycket med litteraturen att göra... Inte mer än att jag är en vanlig läsare...
Däremot... jag kräver uppmärksamhet...
Grattis Herta Müller !
Äntligen? Jag har aldrig läst Herta Müller. Bra böcker, eller?
SvaraRaderaInte läst dem jag heller.
SvaraRaderaValens: något slags ironi....?
Inte jag heller - läst Herta M`s böcker, men hennes bakgrund lät ju rätt intressant så hon kanske skriver intressant.
SvaraRaderaNu är det väl ofta så iofs att den stora allmänheten inte har läst nåt av det Nobelpristagarna skrivit, innan de blev Nobelpristagare alltså.
Jag har inte heller läst Müller.
SvaraRaderaDet där med att författarna är okända för de flesta tycker jag är synnerligen överdrivet.
Toni Morrison, Harold Pinter, Günter Grass, Doris Lessing m.fl var ju väldigt kända och lästa. Sen kan man ju inte begära att man ska känna till alla pristagare, med tanke på hur många författare det finns i världen.
Men en sak jag aldrig har förstått är medias förkärlek för att springa ut på stan med kamera och fråga folk på gatan om de har hört talas om pristagaren. Vad har det för relevans egentligen? Många fler än man vill tänka på känner bara till en handfull författare.
Varför tycker så många att det är rimligt att folk i allmänhet, varav många inte läser böcker alls, ska känna till litteraturpristagaren.
Inte ser man någonsin enkäter i tidningar om: vem tycker du ska få årets medicinpris.
Jag tycker nästan aldrig att det blir bra när de springer runt på stan och frågar. Oavsett vad det handlar om. Och just när det gäller litteraturpristagaren - tja, jag tror att det är den gamla vanliga svenska misstänksamheten, eller rentav hatet, mot det som är fint och intellektuellt och kulturellt. "Det där har ingen vettig människa hört talas om".
SvaraRaderaMen det är lite skillnad mot vetenskapliga priser ändå. Det tycker jag nog. Kulturen är trots allt lite mer gemensam egendom, så att säga.
Nä 19:11 eller Ja, det kanske det är - överdrivet. Vissa har ju faktiskt varit kända för allmänheten innan.
SvaraRaderaGunter Grass ja ...hm "Flundran" , ganska jobbig bok och den enda jag försökt mig på av honom. Också en som aldrig blivit färdigläst. Den får väl stå här i bokhyllan i 20 år till och vänta på att bli omläst. Gjorde ett försök för x antal månader sen och kom till sid 135, sen åkte den in i bokhyllan igen.
Jag funderar lite över det faktum att av de totalt fyra nobelpristagarna som jag läst innan de fick priset så var tre kvinnor; Toni Morrisson, Elfriede Jelinek, Doris Lessing. Den fjärde var Grass.
SvaraRaderaÖverlag så är ju nästan samtliga elva kvinnliga tidigare pristagare rätt välbekanta för allmänheten vilket inte alla manliga är.
Jag vet inte riktigt vad jag försöker formulera men är någon med på hur jag tänker?
Kvinnor kanske skriver mindre tillkrånglat än män och blir upptäckta av allmänheten lättare, tänkte jag att Vasaplatsen menade.
SvaraRaderaFast det stämmer ju inte alltid Isaac beshevis Singer och Marques var väl inte krångliga i sin text?
*sina texter - kanske det ska vara - en får akta sig för Deputy Madsen *s*
SvaraRaderaMO. Blecktrumman av Günter Grass tyckte jag om. Lättläst och engegerande vill jag minnas att jag tyckte. Det är många år sen nu, långt innan han fick Nobelpriset.
SvaraRaderaJag tänkte nog snarare på om krävs av kvinnor att de dessutom faller allmänheten i smaken för att de inte ska kunna förbigås. En kvinnlig motsvarighet till Gao Xingjian känns inte möjlig. Men jag vet som som sagt inte hur det riktigt ligger till här.
SvaraRaderaaha ja kanske det Vasaplatsen. Fast hon Jelinek, var inte hon lite "svår"? Jag har inte läst nåt av henne men har läst en del kommentarer om henne. Skrev inte hon mest lyrik, eller minns jag fel?
SvaraRaderaJa, Blecktrumman känner jag igen, titeln, kanske har läst den då - eller så har jag bara läst titeln i förteckning över tidigare utgivna böcker *minns ej*
*skriver - Jelinek
SvaraRaderaWisława Szymborska är nog en bra motsvarighet till Gao Xingjian. När det gäller att verkligen vara okänd och så förbli. Om jag inte minns fel var hon väl inte ens översatt till svenska när hon fick priset. Och så Jelinek då, som väl knappast var populär heller. Det valet fick ju en akademiledamot att ta sin Mats ur skolan i Kerstin Ekman-stil.
SvaraRaderaMen det hela är svårt att bedöma, eftersom andelen kvinnliga pristagare är så få.
Jag vill återvända till Valens utrop. Det är rätt schysst. Det var inte min mening att ironisera över det. Om jag ska vara helt uppriktig så kommer jag nog aldrig att läsa Herta Müller. Men i stort tycker jag att litteratur kan vara en bra medicin mot ensamhetskänslor av olika slag.
SvaraRaderaJelinek har jag gluttat på och uppfattar som inte riktigt min melodi, däremot tyckte jag att den där ruskiga filmatiseringen av Pianisten var stark, ungefär på samma sätt som Von Triers filmer kan vara det. Vilket osökt kommer mig att tänka på hans senaste film Antikrist. Har någon sett den? Jag missade den men funderar på att hyra på video.
Jo, Toni Morrisons Solomons sång var en bautaupplevelse för mig i tonåren, liksom Günther Grass Blecktrumman. Så utan att vara någon hundraprocentig anhängare av Nobelpriset så blev jag glad när de båda fick det.
SvaraRaderaJag är en verklig anhängare av Nobelpriset. Det gäller alla de riktiga Nobelprisen (ekonomipriset är ju inte det).
SvaraRaderaNågra veckor om året diskuteras litteratur och vetenskap lite överallt.
Jag tycker t.ex att det är oerhört roligt att se reportagen i TV om de vetenskapliga prisen. Jag brukar bli imponerad av dessa begåvade forskares förmåga att berätta om sina bedrifter så att t.o.m jag förstår vad det handlar om på ett ungefär.
Riktiga pedagoger många av dem.
Det är man inte bortskämd med.
"Blecktrumman" blev ju också en fantastisk film. Den måste ni se om ni inte gjort det.
SvaraRadera"Flugornas herre" var väl obligatorisk läsning i skolan innan Golding fick priset, liksom att man såg pjäser av Pinter eller Dario Fo.
Tre pristagare som brukar nämnas som mindre lyckade, i och för sig.
Teorin att ett kriterium för att kvinnor skall få priset är att vara allmänt populära tror jag faktiskt inte håller någonstans. Akademin brukar ju också värja sig mot sådana spekulationer.
Däremot tror jag faktiskt att det finns en viss sanning i att man inte är så förtjust i amerikanska författare.
Googlade: jaha var det Jelinek som låg bakom pianisten? Fast ser att den heter "Pianolärarinnan" i romanform.
SvaraRaderaOch det är lite av varje hon pysslar med: Romaner, Dramatik, lyrik mm
Nej, jag tror inte heller att det finns ett sådant specialkrav på kvinnliga författare. Rent generellt kanske det går oftare till "smala" författare idag än tidigare? Å andra sidan måste läsekretsen ha varit mycket mindre i början.
SvaraRaderaDet med amerikanska författare tror jag det kan ligga något i. Gjorde inte Horace Engdahl ett omdiskuterat uttalande för några år sedan, att en ambition var att motverka den angloamerikanska litteraturens dominans till förmån för Europa och andra språkområden?
Nej, det kanske inte är så att kvinnor som får priset måste vara allmänt populära, men det känns ändå som att av de numera tolv kvinnliga pristagarna så är det procentuellt fler bland dem som läses av en bred publik än bland de manliga.
SvaraRaderaMen det har jag ju inga belägg för naturligtvis.
MO: obs att det finns två filmer med titeln Pianisten. Den som är baserad på Jelineks roman handlar om en pianolärarinna (eller pianolärare bör det nog heta, hon är konsertpianist) som har ett så kallat destruktivt förhållande med en elev. En ganska ruskig historia.
SvaraRaderaPersoner här tycks ha läst böcker. (Inget att rekommendera när man ser hur det har gått för vicesheriff Bill Tilghman). Hade de också läst bloggen hade de också sett att Tristan är språkpolis här när det gäller svenska - jag dristade mig bara korrigera när någon svängde sig med engelska gottköpsuttryck.
SvaraRadera/Deputy Marshal Chris Madsen
ah ok Maja - Jag tänkte ju på Pianisten som utspelar sig under nazitiden. Antagligen för att den nyligen gick på tv. Hänger nog inte med... Fast nu googlade jag på det också och då ser jag att jag åtminstone sett/läst om DIN pianist i blarrorna hehe
SvaraRadera*går inte ofta på bio*
Maja: inte jag heller läst någon bok skriven av Herta Müller...
SvaraRaderaInte någon form av ironi heller var det frågan om...
Mer än att vi (före '89) var mer eller mindre lika tjatiga mot den ytterst miserabla och grymma diktaturen och att jag vet och uplevt en hel del av det vad hon skriver och beskriver, vet jag inte...
Det är rätt att vi gick på samma universitet men på helt olika utbildningar och några år mellanrum, självklart...
Jag vet inte om hon verkligen är värt just det här priset, men att hon och vad hon skriver om uppskattas och uppmärsammas på den här nivån, det glädjer mig oerhört mycket. Men det är en helt annan historia...
Ah, Madsen. Man börjar känna sina pajsrare, eller vad det heter. Jag visste att du skulle protestera mot MO:s kommentar.
SvaraRaderaJag skulle vilja inflika något apropå att de har fått tag i Petru Birladanedus mördare, kanske malplacerat men jag tar det här, och det är att bilden av italienarnas rasism (till skillnad från oss icke-rasistiska svenskar...) är förenklad i svenska media. Ni kanske minns skandalen med de likgiltiga personerna på stranden, när några flickor drunknade. Det visade sig att det inte förhöll sig så; jag ska leta upp länkar så att ni kan se kritiken av de beskurna bilderna och tolkningen av dem.
Den diskutabla videon, som jag också med rätta fick kritik för att ha lagt ut här, men som jag menar är ett annat sätt att skildra våldet och mer drabbande än det mesta, kan förstås peka på skräck och likgiltighet. Men man måste alltid vara på sin vakt mot generaliseringar. På något vis går nog det hela att koppla till diskussionen om lappläggarna, det finns en skala från misstänksamhet till så kallad underlåtenhetssynd.
I all hafs.
I allmänhet är jag emot generaliseringar.
SvaraRaderaäsch Madsen, tål du inte skoj? Är väl kul att bli omnämnd? Man har lagt märke till dig vettu hehe
SvaraRaderaValens: förlåt, vad fel man kan läsa! Man är så van vid syrliga "äntligen!"-utrop att till och med en spontan glädjeyttring kan tolkas som ironi. Jag visste inte att du hade liknande erfarenheter. Har du gått på samma universitet som Herta Müller? Min benägenhet att vilja läsa böckerna ökar faktiskt. Ursäkta!
SvaraRaderaIngen fara Maja: Du får göra som du vill... ;)
SvaraRaderaIronin från vissa här är lika subtil som en elefants.
SvaraRaderaMen tråden handlade väl om en mördad rumänsk gatumusikant? Motiv för mordet? Spelade han falskt - italienare påstås ju vara ett musikälskande folk...
/Deputy Marshal Chris Madsen
Jag har också en förenklad bild av svensk rasism. Tänker jag på en svensk rasist, tänker jag på en skåning.
SvaraRadera"Rasism finns överallt". Men den bilden dyker upp. Man måste ha koll på sina fördomar.
Valens, intressant. Hm. Har inte kollat alla skriverier, men vilken bok är det man skall ta sig an till att börja med?
Madsen: är det min ironi du menar är som en elefants? Vad kallar du då din? Läs inlägget. Kulorna var avsedda för en camorrista.
SvaraRaderaMusikern blev vådaskjuten till döds, så mord är förstås fel rubricering.
Det blir enklare om jag hänvisar till Wiki...
SvaraRaderahttp://sv.wikipedia.org/wiki/Herta_M%C3%BCller
Claes: någon form av främlingsrädsla finns nog inom alla. Men den kan vara mer eller mindre grov, det är inte alltid säkert att den som är/anser sig vara bildad och humanistisk är immun mot xenofobi.
SvaraRaderaJag tycker det är fantastiskt att Valens gått på samma universitet som Nobelpristagaren. Och känner till diktaturen i Rumänien. Och det är helt oironiskt.
Varför tar just du åt dig, Maja? Vem var det som började med att opåtalt och felaktigt försöka utnämna mig till språkpolis i svenska? Jag visste att det skulle komma...
SvaraRadera/Deputy Marshal Chris Madsen
Eh, ja, vem var det som började... nej, du är väl språkanarkist. Tja, inte vet jag - Svantesson? MO?
SvaraRaderaDet är lätt att missuppfatta text. Antar att bl.a det är svårt med att vara skribent/författare. Det skall helst inte finnas tvekan om vad skribenten menar.
SvaraRaderaMO: nej, det är lite annorlunda. Tvärtom är det bra om det uppstår tvekan om vad författaren menade. Det är förstås lite annorlunda med direkt kommunikation, så här. Men i en bok - om allt är entydigt, så är det inte särskilt bra litteratur. Ganska platt, helt enkelt.
SvaraRaderaMan kan ju faktiskt adressera sina inlägg, Madsen så slipper folk undra. Nej , det är nog jag som är elefanten - eller så är det Tristan.
SvaraRaderaVarför har Maja problem med att läsa sin egen blogg och se att MO helt felaktigt ville kategorisera mig som språkpolis i svenska, i sitt famlande tjuvnyp längre upp här?
SvaraRaderaNå, gänget i Robbers´ Flat påstår att jag är en elak f-n men de har bara rätt till hälften...
/Deputy Marshal Chris Madsen
Deputy Madsen: you had the elephant coming to you!
SvaraRaderaNej, vem som är elefant får vi nog ingen klarhet i idag. Vi får träna oss i den sköna konsten att sväva i ovisshet.
Ja, jo kanske det har du har rätt i Maja. Eller nja blir det alldeles förvirrat blir det ju inte kul att läsa.
SvaraRaderaFast jag tänkte kanske mer på grammatik o syftning osv, men i Valensinlägget handlade det ju mer om att det gick att tolka på olika sätt.
Jag tolkade det också som nån slags ironi, lite skojande om att just idag kan många i Sverige känna sig mindre ensamma i gemenskapen över att inte ha läst årets Nobelpristagare i litteratur.
En elefant kan väl inte göra några famlande tjuvnyp heller! Med snabeln då, eller? Nej, jag vet inte vilka gänget i Robbers' Flat är.
SvaraRaderaDet var inte tänkt som ett tjuvnyp, var faktiskt lite skämtsamt sådär, fast det verkar inte vara populärt att skämta. Man får hålla inne med *S* *skrattar* och *L*
SvaraRaderaMadsen är en skojare med glimten i ögat, skägget i brevlådan och fötterna på jorden. Så det är nog inget att oroa sig för.
SvaraRaderaJag skrattar lite åt mig själv faktiskt, åt min impulsivitet och ivrighet med att klicka på SKICKA, sen får jag gå in o rätta i efterhand.
SvaraRadera*stressad storstadsmänniska som gillar snabba replikskiften*
Ja, trodde så maja - fast börjar bli osäker hehe
SvaraRaderaTror jag fått en fiende - åker väl in i buren snart *S*
Valens, tänk att man kan tolka så fel. Det var inte den vanliga ironin, utan på riktigt. Grattis Herta Müller, utifrån delade erfarenheter.
SvaraRaderaSnabba replikskiften - det blir lätt missförstånd, men det finns också en långsamhet som gör att det inte bara blir ett flimmer.
Buona notte tutti quanti, nu ska jag klia Atossa under tratten, hon måste gå med den i åtta dagar till.
Såg Skräckministeriet förut ikväll. En serie i min smak (liksom tidigare Musikministeriet), men inte är det många nya perspektiv som presenteras. De där psykologerna levererar så många plattityder att det blir ett evinnerligt pjämmel.
SvaraRaderaMaja, de som anser sig vara bildade och humanistiska skall man nog ha en särskild skeptisk hållning mot med tanke på den tyngd sådana människor ofta har. Eller de som iklär sig rollen att vara allt det där fina, programledare för barncancergalor, med i Amnesty och allt vad det är. På ett mingel, en mässa eller på krogen kan det låta annorlunda.
Jag litar mer på människor som kan resonera kring – och driva med – sina egna fördomar. Låter fint, men är svårt. Det kanske upphör att vara en fördom om man inser att det kanske inte är en vedertagen sanning, det man just säger om juggar eller muslimska pappor?
I diskussionens sammanhang smög sig en felaktig detalj mer eller mindre medvetet.
SvaraRaderaMen det var kanske nödvändigt… :)
Det var universitets stad – Timisoara - men helt olika utbildningar hade det varit rättare sagt… Att respektive byggnader (universitetet och min tekniska högskola) ligger nästintill varandra var det som tvingade fram felaktiga detaljen…
Rätt ska vara rätt...
Ja, det var verkligen en spontan glädjeyttring från min sida…
Med respekt för alla mina gamla tyskspråkiga skolkamrater och vänner från Timisoaras tekniska högskola och universitetet…
Med respekt för alla de som mot deras vilja på ett eller ett annat sätt har tvingats överleva demoniska diktaturen…
Maja; Madsen har inget skägg. I alla fall hade han inget när jag träffade honom 1936, innan han blev lagens hantlangare. Han var då den högljuddaste och aggressivaste busen mellan Alamo Plaza i San Antonio och Bill Hoppers saloon i Brownsville. Jag dröjer kvar vid honom, och försöker teckna ett litet porträtt så bra som en trubbig penna och en trasig synonymordbok tillåter. (I varje fall bör det bli bättre än Liza M-s katastrofalt dåliga personbeskrivningar):
SvaraRaderaMadsen var en elak nittioåttakilos karl, blond och solbränd och av skandinaviskt ursprung. Han hade två horisontella slitsar i stället för ögon under glesa röda bryn. Det fanns kläder och tillbehör på honom, t ex ett par fläckiga buldanbyxor nerstoppade i väldiga stövlar, röda näsdukar, revolvrar, en hagelbössa vilande tvärs över sadeln och ett läderbälte med miljoner patroner blänkande i det - men mitt medvetande gled förbi sådant; vad som fick mig att glo var just de två små horisontella slitsar han använde i stället för ögon.
- Vad fan glor du på? sa han med grov, raspande röst. Stick iväg medan du kan'
Vilket jag gjorde. Därför lever jag fortfarande och kan berätta detta.
/ Edgard J. Svantesson, detektiv.
Valens: jag känner nästan för att göra en liten bloggintervju. Eller dra igång en minibokcirkel, antingen här eller på Bokcirklar. Läsa en av Herta Müllers böcker, och diskutera. Kunde det vara en idé?
SvaraRaderaSvantesson: hu, horisontella slitsar istället för ögon. Kalla kårar. Tur att du kom undan med blotta förskräckelsen. Madsen säger att han inte har läst Liza Marklunds böcker, men det har du alltså? Hur som helst kan man se Madsen framför sig. Mardrömsframkallande.