Då ska jag berätta att jag minns första gången jag hörde den här låten.
Jag bör ha varit runt elva år, det var på party (en maskerad, om jag inte minns fel).
Världen stannade. Det kanske är en kliché, men så var det. Jag ville få de andra att vara helt tysta, men så gör man ju inte. Så jag gick och ställde mig lite avsides, och bara lyssnade.
Musik. Inget annat har sådan påverkan på oss.
SvaraRaderaMan kan ju tala om "kort tid" jämfört med "lång tid" vad gäller konst.
Musik och film går direkt in i reptilhjärnan eftersom den verkar i realtid. Kort tid. Omedelbar påverkan. Nu. Men om man går och ser Caspar David Friedrich på Nationalmuseum eller läser en bra roman kanske en bild stannar i minnet som en ikonbild i hjärnan, lång tid.
"Sunny" är en fantastisk låt. Sedan hör någon den med James Brown & Dee Felice Trio. Då stannar kanske världen igen.
http://www.youtube.com/watch?v=aMUuOeuD45Y
Eller den här:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=IbUl_E-R91Q
Jag tror musik kan stanna länge också.
Sunny har nåt. Boney M hade stil. Det tänkte man inte då, iallafall gjorde jag inte det. Men när man kollar på dem idag ser man det.
SvaraRaderaBoney M the Meanest Cat, Ma Baker:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=yLzqMJQzzcA
Greit.
LEroy
Den var fin.
SvaraRaderaJo, men litteratur och bildkonst ger ingen "instant reward" på samma sätt som musik. Är du nere i skosulorna kan du du sätta på en bra soulballad och hittta omedelbar tröst – eller snarare spä på din självömkan, medan en roman eller ett konstverk kan beskriva hur du ser saker mer övergripande. Är det här självklart? Antagligen.
Men jag gråter aldrig framför ett konstverk, på bio händer det ofta.
Galen i den låten, tack
SvaraRaderaDikter kan ge samma "instant reward" som musik. Framkalla samma starka känslor omedelbart.
SvaraRaderaSjälet är i stort behov av musik och poesi...
SvaraRaderaPå ett eller ett annat sätt vi alla föredrar en lied, en verklig lied när vi är nere i skosulorna, down in the corner...
Först när man hörde'ren för hundra år sen var den skitbra. Sen blev den töntig. Nu är den skitbra igen.
SvaraRaderaDen här då; med Gloria Gaynor.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=CQA49NZAyls
Ma Baker fanns också i vår lila-rosa jukebox.
Jag älskade Boney M, fast det är nog först nu som jag vågar erkänna det.
Kan inte Bakfittan köra discoaftnar?
Var i samma ålder som du Maja när den kom. Har skivan och spelar den ibland, Daddy Cool. Klassiker........mmmmm den ljuva ungdomen.
SvaraRaderaHåller med systerdyster, Gloria Gaynor. Varför inte Amii Stewart och Knock on wood. Eller Baccara och Patric Hernandez. Himlans vad rolig musik de fanns då.
Idag har man svårt att sitta still när den gamla goa musiken spelas igen, roligt=)
Knock on wood, gillade jag...ja, så hette hon ja - amy stewart. Tänkte just på den där låten igår men blev osäker på artistens namn.
SvaraRaderaFin sång och även namnet på kvinnan i Lundells roman "Värmen"
SvaraRaderaVisst är den. Bobby Hebbs version på sextitalet är inte dum. Jag tror låten är ännu äldre, rätta mig om jag har fel.
SvaraRaderaBonny M är ju skitbra! :-)
SvaraRaderaTristan (när du svär tror jag alltid att du är kapad): ja, det är dom faktiskt. Daddy Cool är också väldigt rolig.
SvaraRaderaBoney M. Inte Bonny.
SvaraRaderaDet här är en av de bästa låtar jag vet. Bara introt ger rysningar.
Jag vet. Det är nog discohistoriens mest suggestiva intro.
SvaraRaderaJag visste inte att de var så eleganta, har aldrig sett dem på video förr.
Det enda jag minns är ett omslag - han står med en piska och damerna ligger nästan nakna runtomkring. En kompis hade skivan, men jag vågade knappt titta på det omslaget när jag var liten. Skräckblandad förtjusning...
Nä, Maja, jag är inte kapad, bara dynamisk i språkbruket! :-)
SvaraRaderaAnonym, tack för den språkliga tillrättavisningen. I sammanhanget måste min felskrivning ha rört till det alldeles uppåt väggarna. ;-)