När han säger att bilderna inte betyder något, tänker jag på den surrealistiska kortfilmen "Den andalusiska hunden" (från 1929).
Enligt skaparna själva skulle bilderna där inte betyda någonting. Så fort de själva förstod symbolvärdet i något de hittat på tog de bort den scenen, sade de.
Men filmen är likväl proppfull av uppenbara symboler. Tex två präster som likt tjudrade oxar framför en flygel försöker nå fram till en naken kvinna (eller hur det nu var - det var nog 15 år sedan jag såg filmen).
Så kanske kunde man då snarare se surrealism som en otyglad symbolism, där konsten inte är konstruerad för att betyda något specifikt, men som likväl och ofrånkomligt kommer att göra det?
Ungefär som drömmar, som inte skapas ur en avsikt på förhand, men som ändå kan tolkas symboliskt när man ser tillbaka på dem på morgonen.
Marit: ja, eventuellt är det där "betyder ingenting" något av en provokation. Konstnären säger att alla element i tavlan är godtyckliga - samtidigt att de mycket väl kan betyda något för konstnären, däremot inte för betraktaren... en paradox! och lite sollipsistiskt? På ett ungefär: det handlar om surrealismens försök att undvika all förnuftskontroll, avsikt, nytta, logik, skicklighet, för att befria anden. Men det hindrar ju inte att andra kan upptäcka saker i konstverket som konstnären själv var omedveten om...
Tack, Svante. Sånt där behövs. Fast det är väl du som brukar peka ut någon annan som språkpolis. Min stavning är inte alltid vattentät. Jag brukar nästan hänvisa till exempelvis sjuttonhundratalet, då det fortfarande förekom att man stavade lite olika. Eller franskt femtonhundratal. Eller så kan jag påstå att anden är viktigare än bokstaven. Hur som haver, rätt ska vara rätt.
Det var inte illa ment - men mitt svåraste fall när jag arbetade för Quinn´s byrå var en surrealistisk bankrånare; det var helt omöjligt för till och med min tränade logiska hjärna att tolka övervakningskamerornas återgivning av hans/hennes förehavanden. Han/hon gjorde bl a en soliptisk salto mortale och promenerade en bit i taket, under tiden åt h*n upp bytet... Surrealism borde liksom naqib förbjudas i banklokaler. /Edgard J. Svantesson
Nästa gång vi surrar, kasta en whiteboardpenna i golvet! Alla skulle bli förvånade. Och kanske lite rädda, men framförallt tysta. Ses på onsdag! Eller om det var torsdag...
Edgar J. Svantesson: jo, men vad skulle sådana förbud tjäna till? Skulle h*n inte bara bli ännu listigare och glupskare?
surrar'n: vad ska folk tro, vad ska folk tro, du får det att låta som om jag inte hade någon disciplin med mig! Flum! Men det första jag skrev på tavlan var ju: "I konsten är endast det bästa gott nog". Strängt, eller hur?
Ja, jag googlade. Goethe var en pöt. En av de största konstupplevelserna i mitt liv var när David Bowie visade "Den andalusiska hunden" som förfilm till sin konsert i Stockholm när jag var tolv år.
Nu: en liten helgdiscofilm, duon Pomplamoose Music kör "September". Vilken farmor han har, killen.
Marit igen: ja, jag talar en del om det på seminarierna också - den surrealistiska drömmen om ett rent omedvetet, opåverkat av moral, estetik, rationalitet och värderingar, som man skulle kunna nå fram till via automatism, bl.a. Eller genom att låta slumpen råda. Men all kultur är i någon mån imitation, och indragen i ett gemensamt teckensystem med avvikelser. Konstnären i videon uttrycker sig nästan autistiskt, om man får använda det metaforiskt. Eller som en språkmaterialist.
Ja, för även mållösa associationer säger ju något om sin upphovsperson. Att en konstnär, när han famlar inom sig efter ett slumpmässigt föremål, spontant väljer en giraff, säger något om personen, även om det inte är alldeles solklart vad.
Ska ett verk befrias från alla intentioner måste man därför helt låta slumpen råda. Och sen får alltså hela den symboliska skulden läggas på uttolkaren (under inflytande av vår kollektiva uppsättning av bilder, ballonger, bananer...).
Som ett mer avancerat rorschachtest!
(De vanliga ser ju ändå alltid ut som harar jagade av ömhetstörstande snömän. Ho ho.)
åtminstone en till skolelev tittar in här - och har konstaterat att mitt liv är ett surrealistiskt strövtåg, om inte 24 timmar per dygn så rätt många av de andra....
Helt låta slumpen råda, ja - till exempel genom att programmera en dator med korrekt syntax, och låta den själv på slump välja ut orden. Såna försök har gjorts, jag har för mig att det brukar bli absurt men ganska oläsligt och livlöst i längden. Ett plågsamt rorschachtest för läsaren, om det är en lång text... Hej Heli, då använder du den kritisk-paranoiska metoden. Sätt den tunga foten före och håll i huvudet.
Då vinkar jag till dem! Hejhej! Vad skriver ni om? Och hur går det med allting? Är maja snäll?
SvaraRaderaNär han säger att bilderna inte betyder något, tänker jag på den surrealistiska kortfilmen "Den andalusiska hunden" (från 1929).
SvaraRaderaEnligt skaparna själva skulle bilderna där inte betyda någonting. Så fort de själva förstod symbolvärdet i något de hittat på tog de bort den scenen, sade de.
Men filmen är likväl proppfull av uppenbara symboler. Tex två präster som likt tjudrade oxar framför en flygel försöker nå fram till en naken kvinna (eller hur det nu var - det var nog 15 år sedan jag såg filmen).
Så kanske kunde man då snarare se surrealism som en otyglad symbolism, där konsten inte är konstruerad för att betyda något specifikt, men som likväl och ofrånkomligt kommer att göra det?
Ungefär som drömmar, som inte skapas ur en avsikt på förhand, men som ändå kan tolkas symboliskt när man ser tillbaka på dem på morgonen.
Låter som ett spännande seminarium!
Marit: ja, eventuellt är det där "betyder ingenting" något av en provokation. Konstnären säger att alla element i tavlan är godtyckliga - samtidigt att de mycket väl kan betyda något för konstnären, däremot inte för betraktaren... en paradox! och lite sollipsistiskt?
SvaraRaderaPå ett ungefär: det handlar om surrealismens försök att undvika all förnuftskontroll, avsikt, nytta, logik, skicklighet, för att befria anden. Men det hindrar ju inte att andra kan upptäcka saker i konstverket som konstnären själv var omedveten om...
Enligt Deluminati blir det på svenska solipsistisk, inte "sollipsistisk".
SvaraRaderaEdgard J Svantesson
Tack, Svante. Sånt där behövs. Fast det är väl du som brukar peka ut någon annan som språkpolis. Min stavning är inte alltid vattentät. Jag brukar nästan hänvisa till exempelvis sjuttonhundratalet, då det fortfarande förekom att man stavade lite olika. Eller franskt femtonhundratal. Eller så kan jag påstå att anden är viktigare än bokstaven. Hur som haver, rätt ska vara rätt.
SvaraRaderaDet var inte illa ment - men mitt svåraste fall när jag arbetade för Quinn´s byrå var en surrealistisk bankrånare; det var helt omöjligt för till och med min tränade logiska hjärna att tolka övervakningskamerornas återgivning av hans/hennes förehavanden. Han/hon gjorde bl a en soliptisk salto mortale och promenerade en bit i taket, under tiden åt h*n upp bytet... Surrealism borde liksom naqib förbjudas i banklokaler.
SvaraRadera/Edgard J. Svantesson
Nästa gång vi surrar, kasta en whiteboardpenna i golvet! Alla skulle bli förvånade. Och kanske lite rädda, men framförallt tysta. Ses på onsdag! Eller om det var torsdag...
SvaraRaderaEdgar J. Svantesson: jo, men vad skulle sådana förbud tjäna till? Skulle h*n inte bara bli ännu listigare och glupskare?
SvaraRaderasurrar'n: vad ska folk tro, vad ska folk tro, du får det att låta som om jag inte hade någon disciplin med mig! Flum! Men det första jag skrev på tavlan var ju: "I konsten är endast det bästa gott nog". Strängt, eller hur?
Fem andalusiska hundar till den som kommer på vem som skrev det.
SvaraRadera"I konsten är det bästa gott nog".
SvaraRaderaJa, jag googlade. Goethe var en pöt.
En av de största konstupplevelserna i mitt liv var när David Bowie visade "Den andalusiska hunden" som förfilm till sin konsert i Stockholm när jag var tolv år.
Nu: en liten helgdiscofilm, duon Pomplamoose Music kör "September".
Vilken farmor han har, killen.
http://www.youtube.com/watch?v=xycnv87N_BU
Litet lyckopiller.
Deras version av Beyoncés "Single Ladies" kanske Kanye West också tycker är bra, MEN INTE LIKA BRA.
SvaraRaderahttp://shorl.com/vumodidystepo
Marit igen: ja, jag talar en del om det på seminarierna också - den surrealistiska drömmen om ett rent omedvetet, opåverkat av moral, estetik, rationalitet och värderingar, som man skulle kunna nå fram till via automatism, bl.a. Eller genom att låta slumpen råda. Men all kultur är i någon mån imitation, och indragen i ett gemensamt teckensystem med avvikelser. Konstnären i videon uttrycker sig nästan autistiskt, om man får använda det metaforiskt. Eller som en språkmaterialist.
SvaraRaderaRätt schysst tavla iallafall. Som han knåpat ihop.
SvaraRaderaJa, för även mållösa associationer säger ju något om sin upphovsperson. Att en konstnär, när han famlar inom sig efter ett slumpmässigt föremål, spontant väljer en giraff, säger något om personen, även om det inte är alldeles solklart vad.
SvaraRaderaSka ett verk befrias från alla intentioner måste man därför helt låta slumpen råda. Och sen får alltså hela den symboliska skulden läggas på uttolkaren (under inflytande av vår kollektiva uppsättning av bilder, ballonger, bananer...).
Som ett mer avancerat rorschachtest!
(De vanliga ser ju ändå alltid ut som harar jagade av ömhetstörstande snömän. Ho ho.)
åtminstone en till skolelev tittar in här - och har konstaterat att mitt liv är ett surrealistiskt strövtåg, om inte 24 timmar per dygn så rätt många av de andra....
SvaraRaderaHelt låta slumpen råda, ja - till exempel genom att programmera en dator med korrekt syntax, och låta den själv på slump välja ut orden. Såna försök har gjorts, jag har för mig att det brukar bli absurt men ganska oläsligt och livlöst i längden. Ett plågsamt rorschachtest för läsaren, om det är en lång text...
SvaraRaderaHej Heli, då använder du den kritisk-paranoiska metoden. Sätt den tunga foten före och håll i huvudet.
Du var hlrd most sprk
SvaraRaderamateri
ALITS
kdmldmt
SvaraRaderaJaha Anonym, du kanske har lust att formulera om sin synpunkt?
SvaraRaderaEller det kanske ska vara sådär.
SvaraRaderaJag anar kritik mot språkmaterialismen. Är jag på rätt spår?