Den här har jag för mig att en kompis låg modell för... Minus vinglaset givetvis, och vi hade inte riktigt såna former ännu; som jag minns det var det främst för tygveckens skull som jag bad henne posera. Minns jag fel? Från 78 är den iallafall.Oops en rättelse: juli 1979. Jag checkade med dagboken.
Och så hade jag en vurm för blåa madonnor.
Självporträtt i blått?
SvaraRaderaNä... rätt olikt mig både då och nu.
SvaraRaderaTycker du?
SvaraRaderaJag kan i alla fall se ett visst släktskap - särskilt i den första och den tredje madonnan. Inte så konstigt i och för sig om du målade även dem när du var i tonåren.
Nej, ingen psykologisk tolkning om adolescent madonnaromantik utan helt enkelt att man, när man prövar sig fram, kanske tar delar av det man är hemtam med utan att tänka på det? Du ser ingen likhet eftersom du antagligen ser helheten - det färdiga verket - och jag ser även delarna; ögonen, munnen, näsan, uttrycket etc.
Det är dina verk och har du inte haft som avsikt att det skall vara självporträtt är det så. I stand corrected. :)
John.
SvaraRaderaKankse lite beroende på tolkning av perspektiv, näsa och överläpp samt leende.
Maja, Helena Bergström samt Stina Ekblad påminner om varandra: De e ganska lika:
http://www.google.se/images?hl=sv&q=Helena+Bergstr%C3%B6m&rlz=1R2SUNA_svSE338&um=1&ie=UTF-8&source=univ&ei=tW9DTPKYFoKhOMyLyYcN&sa=X&oi=image_result_group&ct=title&resnum=4&ved=0CDQQsAQwAw
Leroy
Stina.:
SvaraRaderahttp://www.google.se/images?um=1&hl=sv&rlz=1R2SUNA_svSE338&tbs=isch%3A1&sa=1&q=Stina+ekblad&aq=f&aqi=g1&aql=&oq=&gs_rfai=
Leroy
Nejdå J.B, du behöver inte stand corrected - jag har bara inte ens tänkt tanken, det är fullt möjligt att jag inte upptäcker likheten. Skulle jag gissa så eftersträvade jag snarast olikhet, för att gardera mig mot att göra självporträtt, haha. Men när du säger det kan jag se ett släktdrag, i den första och den tredje, från kusiner och andra.
SvaraRaderaLeroy: Helena Bergström och Stina Ekblad...?
SvaraRaderaTolkning av perspektiv, näsa och överläpp...
Nämen skriv på bara, det är fascinerande.
Den första liknar Helena Bergström och den tredje Stina Ekblad. Den andra är lite skrämmande, alla tre har rätt mycket uttryck.
SvaraRaderaMen jag tycker bäst om den röda.
SvaraRaderaRiktigt bra!
SvaraRaderaHa, ha Maja!
SvaraRaderaMin första tanke var faktiskt om det kunde vara porträtt av din mor. Inte för att jag vet hur din mor ser ut, men det var det som dök upp i huvudet initialt - kanske beroende på att jag tyckte mig se en likhet men ändå inte.
Fast jag befarade då en invecklad diskussion med misstankar om antydningar från min sida (som inte finns eller var menade) kring megalomana kvinnliga Jesusföreställningar med Gudsmoderskomplex. Eller, du fattar, ibland kan ju helt oskyldiga kommentarer leda till nästan vad som helst. ;)
Jag tror baskemig att du träffar lite rätt där, JB. I synnerhet den tredje liknar på något sätt min mamma. Megalomana kvinnliga föreställningar har jag inga problem med, men det hela är givetvis oerhört intrikat, i synnerhet som mina teckningar från ännu yngre år föreställde gangstrar, och jag samtidigt som jag målade madonnatavlorna ovan eller strax innan skrev romaner om gangstrar. Min mor är ingen madonna och min far ingen gangster, så man måste vara försiktig med tolkningarna.
SvaraRaderaJag gillar madonna nr 2.
SvaraRaderaDen finns något kraftfullt men ändå lugnt i hennes blick.
Maria avskalad sina vanliga attribut (den blå slöjan bl a) förutom ljuset som omger henne. Ingen upphöjd, jungfrulig, oåtkomlig "gudinna" som navelskådar sitt barn. Utan en väldigt ung kvinna som ser sin framtid och säger: "Ah! Lite oväntat men varför inte? Jag vet vem jag är så det ordnar sig nog. Men, jag är inte lika säker på att du vet vem jag är."
Don't get me started, Maja. ;)
SvaraRaderaDet rena, ouppnåeliga, fascinerande och samtidigt skrämmande - hjälten som också är skurk och även han fascinerande och skrämmande - att vara en del av båda men ändå sin egen. Se där! Jag kan spåna iväg hur långt du vill. (Fast jag tror att jag stannar där innan det drar iväg) *skrattar*
Säger du det, ja, hon ser på sätt och vis ganska underfundig ut, som om hon ler i mjugg.
SvaraRaderaMan kan tänka sig att hon kan brista ut i skratt, samtidigt är hon tung, hon är lite mindre upphöjd än de andra (hon har blått hår istället för slöja) och mer hemlighetsfull och närvarande på en gång.
O ja gangstrarna i mina berättelser balanserade det där med gott och ont på ett mycket melodramatiskt sätt, och självklart trodde de på madonnan och hon på dem.
SvaraRaderaDet är lite full i f*n i henne - på ett betryggande men inte mesigt sätt. :)
SvaraRaderaDet onda och det goda hos föräldrarna, men även en polaritet i omgivningen, är ganska grundläggande inom psykoanalysen och i objektrelationsteori (ORT). Särskilt i samband med individuationsfaserna - att stöta ifrån sig och dra till sig - att externalisera och integrera - Elektra och Oidipus o s v. De flesta känner nog till att det oftast kopplas ihop med barndomen men den andra (och minst lika viktig) individuationsfasen inträder i tonåren och samma eller ett liknande drama utspelar sig. Då formas barnet via ungdomen genom bl a polariteterna till en vuxen individ. Man står under en tid men ena foten i barndomen och med den andra på väg in i det vuxna. (Naturligtvis väldigt enkelt uttryckt men i alla fall) Problemen uppstår om den första fasen/konflikten är olöst eftersom man då riskerar att "stanna kvar" i den. Då kan inte heller den andra fasen/konflikten genomföras fullt ut. Om man sedan tror på det eller inte är en annan femma. ;)
*smäller mig själv på fingrarna - jag skulle ju inte...*
Ursäkta om det blir lite rörigt och inte tillräckligt uttömmande men det börjar bli dags för natti. Nu blev det dags: Natti!
Det var intressant JB, men vad är problemet?
SvaraRaderaUndrar jag också
SvaraRaderaNu förstod jag inte din fråga, Maja. Vilket problem?
SvaraRadera*nä, nu måste jag verkligen försöka sova*
Tänk att jag aldrig lär mig...
SvaraRaderaJag har tyvärr totalt omvänd dygnsrytm för tillfället, sover siesta när det är som varmast. Men jag ska också försöka sova nu. Det jag undrade var över: "Problemen uppstår om den första fasen/konflikten är olöst eftersom man då riskerar att "stanna kvar" i den. Då kan inte heller den andra fasen/konflikten genomföras fullt ut."
SvaraRaderaJag förstår inte vad det betyder, helt enkelt.
*S*
Inte jag heller.
SvaraRaderaNej lilla anonym nu är det dags att sova (trevligt att få medhåll, tack för det)
SvaraRaderaVarsågod.valerie
SvaraRaderaOj då. Hahaha.
SvaraRaderaFör att det inte ska bli några missförstånd här nu: jag är intresserad av psykoanalys, det jag inte fattade var det med den andra fasen som inte kunde genomföras fullt ut. Det var bara det!
*S*
För övrigt så var jag ju väldigt konsthistoriskt intresserad, och det finns ju inte så få madonnor inom konsten. Eller hur? Jag gjorde mycket landskap och en del "klassiska" motiv också så det var ju en del variation.
SvaraRaderaDen översta röda tycker jag faktiskt är riktigt bra, men nu är ju inte huvudsaken "bra" eller "dåligt", "skickligt" eller "oskickligt" här, jag tycker att de är rätt intressanta och lite unika. Men det blir mycket mer spännande om man ser dem iförhållande t konsten än som självporträtt.
vad fasen är det för faser du snackar om JB? Du menar väl inte att jag borde vara på något annat sätt än jag är?
Kläm fram med det!
Stackars John Bunyan. Hehe. Eller? Jag vet inte. Missförstånd? Att du lägger ut fjortismålningar behöver väl inte betyda att du fortfarande är en fjortis - eller är du det? Eller ser man målningarna annorlunda om man tänker sig att du målat av dem från någon konstbok?
SvaraRaderaTycker fortfarande bäst om den röda...
Psyko anal kyssmej, som Figge säger i Mäktig tussilago? Nejmen för tusan, John Bunyan är cool och jag tror att det blivit något av en höna av en fjäder...??? Eller hur JB?
SvaraRaderaIallafall för att avsluta historien om mitt målande så blev det lite mer utslätat senare, bland annat för att jag fick en väldigt bra konstlärare i åttan. Haha...
Men jag har satt igång igen och gör det förstås bara på kul.
Så var det med det.
Ciao så länge