måndag 30 april 2012
lördag 28 april 2012
Ett förtydligande
Några har förbryllats av det här inlägget, Mediekritik 1971. Det var ett inlägg i narcissismdebatten (narcissism är kanske den diagnos som "den vilda psykoanalysen" använder allra mest) och i debatten om traditionella medier kontra sociala medier. Jag vet inte om något klarnar med denna bildtext, eller om den ökar förvirringen och därmed kan vara ett alternativ till sudoko och andra hjärngympor. Eller om det helt enkelt kan betraktas som alldeles gratis public service, och erbjuda hulda läsare en möjlighet att fundera över hur diagnoser och moralbegrepp flätas in i varandra, så att det snart nog är omöjligt att skilja det ena från det andra. Det bör tilläggas att citatet är taget ur en lång artikel som i sin helhet inte är något försvarstal för narcissismen.
"Att barn är så förtjusande beror till stor del på deras narcissism, deras självtillräcklighet och otillgänglighet, detsamma gäller charmen med vissa djur som inte verkar bry sig om oss, som katter och stora rovdjur, ja det är till och med så att vi fängslas av att läsa om stora brottslingar eller om humorister i skönlitterära verk på grund av den konsekventa narcissism med vilken de lyckas hålla allt sådant på avstånd som förklenar deras jag. Det är som om vi avundades dem att de har lyckats vidmakthålla ett saligt psykiskt tillstånd, en oangriplig libidoposition som vi själva efterhand har givit upp. Den narcissistiska kvinnans stora charm saknar dock inte nackdelar; en stor del av den förälskade mannens otillfredsställelse, hans tvivel på kvinnans kärlek, hans klagan på det gåtfulla i hennes väsen har sin rot i denna inkongruens hos objektvaltyperna.
Det är kanske inte överflödigt att försäkra att varje tendens till förklenande av kvinnan är mig fjärran".
Sigmund Freud, ur Introduktion till narcissismen, 1914
"Att barn är så förtjusande beror till stor del på deras narcissism, deras självtillräcklighet och otillgänglighet, detsamma gäller charmen med vissa djur som inte verkar bry sig om oss, som katter och stora rovdjur, ja det är till och med så att vi fängslas av att läsa om stora brottslingar eller om humorister i skönlitterära verk på grund av den konsekventa narcissism med vilken de lyckas hålla allt sådant på avstånd som förklenar deras jag. Det är som om vi avundades dem att de har lyckats vidmakthålla ett saligt psykiskt tillstånd, en oangriplig libidoposition som vi själva efterhand har givit upp. Den narcissistiska kvinnans stora charm saknar dock inte nackdelar; en stor del av den förälskade mannens otillfredsställelse, hans tvivel på kvinnans kärlek, hans klagan på det gåtfulla i hennes väsen har sin rot i denna inkongruens hos objektvaltyperna.
Det är kanske inte överflödigt att försäkra att varje tendens till förklenande av kvinnan är mig fjärran".
Sigmund Freud, ur Introduktion till narcissismen, 1914
fredag 27 april 2012
Ännu ett lästips
Krigsmullret från Israel mot Iran, och framför allt från premiärminister Netanyahu, har varit kraftigt under lång tid. Nu tonar Israels överbefälhavare ner hotet, kallar Irans ledare "mycket förnuftiga" och visar att meningarna är delade inom den israeliska makteliten.
SvD-artikeln "Israel tonar ner hot" kan läsas här.Överbefälhavaren, general Benny Gantz, går i en intervju med dagstidningen Haaretz emot den pessimistiske Netanyahu. –Enligt min åsikt skulle ayatolla Ali Khamenei begå ett stort misstag om han försökte konstruera en atombomb, men jag tror inte att han kommer att göra sig det besväret. De iranska ledarna är mycket rationella människor, sa Benny Gantz, som sällan uttalar sig officiellt, och han försökte därmed sannolikt balansera Netanyahu och försvarsminister Ehud Baraks aggressiva hållning.
torsdag 26 april 2012
Lästips
Bra artikel.
"Var det oundvikligt att Israels födelse skulle skapa bitter konflikt? Och vad var orsakerna till att det blev så? Vissa ser sionismen som ett europeiskt kolonialprojekt byggt på förakt för landets araber och därför dömt att hamna på kollisionskurs med dessa. Andra hävdar att det hade funnits möjligheter till fredlig samexistens om bara araberna hade visat större kompromissvilja. Israel/Palestina är ett typexempel på en konflikt där de bägge sidorna har skapat helt olika berättelser om de avgörande historiska händelserna.
I dag förs också en kamp om världsopinionen. Vilken version ska folk ta till sig? Den sionistiska enligt vilken ett fredsvilligt Israel kämpar för sin överlevnad i en omgivning av komplett fientlighet? Eller den palestinska enligt vilken den sionistiska staten utövar kolonialistisk apartheid mot en försvarslös befolkning?"
Läs hela Svante Lundgrens understreckare.
"Var det oundvikligt att Israels födelse skulle skapa bitter konflikt? Och vad var orsakerna till att det blev så? Vissa ser sionismen som ett europeiskt kolonialprojekt byggt på förakt för landets araber och därför dömt att hamna på kollisionskurs med dessa. Andra hävdar att det hade funnits möjligheter till fredlig samexistens om bara araberna hade visat större kompromissvilja. Israel/Palestina är ett typexempel på en konflikt där de bägge sidorna har skapat helt olika berättelser om de avgörande historiska händelserna.
I dag förs också en kamp om världsopinionen. Vilken version ska folk ta till sig? Den sionistiska enligt vilken ett fredsvilligt Israel kämpar för sin överlevnad i en omgivning av komplett fientlighet? Eller den palestinska enligt vilken den sionistiska staten utövar kolonialistisk apartheid mot en försvarslös befolkning?"
Läs hela Svante Lundgrens understreckare.
tisdag 24 april 2012
Och här kommer jyckarna
Lite mer om Günter Grass dikt.
Här en artikel, "Grass skuld", där det hävdas att diktens antisemitism röjer sig i ordvalet. Det existerar inget tabu mot kritik av Israels politik, skriver Mathan Ravid. Påståendet att den som kritiserar Israel automatiskt blir kallad antisemit är en konstruktion som ofta används i antisemitisk propaganda, "med syftet att göra den "modige" budbäraren - när denne kritiseras - till en martyr på den "politiska korrekthetens" altare. En jämförelse kan göras med invandrarfientlig och antimuslimsk retorik, där det ständigt hävdas att eliten tabubelägger vissa obehagliga sanningar som inte får kritiseras."
Den retoriska figur antisemitismen idag använder sig av, menar skribenten, är analogin mellan Israels behandling av palestinierna och nazisternas behandling av judarna. Dikten anknyter till den retoriken då den anklagar Israel för att planera likvärdiga brott som nazisternas, och detta med Tysklands goda minne (genom export av den påstådda kärnvapenbetyckningsbara ubåten). Genom att använda uttryck som bland annat historiens fotnoter och Überlebende anspelar dikten direkt på Förintelsen, och när den påstår att Israel förbehåller sig rätten att slå till först mot Iran, kanske rentav med kärnvapen, ger den prov på samma grumliga antijudiskhet, menar skribenten.
Mina egna tolkningsförsök av Grass dikt kan ni läsa längre ner i bloggen. Det jag ställer mig mest tveksam till i Ravids artikel är följande: de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.
Jag tror inte att det har varit en särskilt stor debatt om dikten i Sverige, ingenting som motsvarar den i Tyskland, och uppfattningarna om den har nog mestadels varit rätt trevande. Och det låter nästan lite som om "i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar" rymmer en sådan anklagelse om antisemitism, som skribenten menar att kritik av Israels politik inte automatiskt ska ge upphov till.
Men jag har ingen fullständig överblick, så jag ska kanske låta det vara osagt.
Weyler i Expressen kopplar även han Grass dikt till antisemitiska tankestrukturer.
För att ta ett känt svenskt exempel på en sådan struktur: judarna i Malmö bör be om ursäkt för Israels ockupation av Palestina, då, men först då, låter vi dem vara i fred.
Att trakassera judar i Malmö och att anklaga dem för situationen i Mellanöstern är antisemitism. Men det är ju Marcus Birro som har varit ute och vifsat och krävt att alla judar ber om ursäkt för Israels ockupation av Palestina. Han är framförallt extremt korkad. Men man kan inte låta Günter Grass bära ansvaret för det Marcus Birro skriver.
Det som föranledde mig att ge epitetet estetiserande goddagspilt till Weyler var följande:
Grass dikt är ingen bra dikt. Det enda "lyriska" i den är, förutom de brutna raderna, den ohämmade subjektivitet som poesin tillåter.
Poeten blir alltings centrum. Textens estetiska värde och argumentens intellektuella innehåll blir helt underordnade poetens själsliga lidande. Konsten som täckmantel, känsla i stället för tanke. Sådant behöver man egentligen inte bli upprörd över. Det räcker med att avstå från att läsa - eller från att publicera. Och här kommer jyckarna in. Det verkligt upprörande med dem var att de var så dåligt gjorda. Det hade varit rätt skäl att avstå från dem. Det hade räckt.
Det är det där jag kallar borgerlighetens diskreta kretongskärm, retorikens motsvarighet till Svenskt Tenn.
Jag har tagit till etiketten "block that metaphor" - en aning långsökt kanske, vad jag menar är alltså att "litterär kvalitet" används som metafor eller retorisk figur.
Man kan strängt taget strunta helt i om dikten är lysande eller urusel, och bara bemöta dess innehåll. Till exempel så här:
"Jag tror att Grass farhågor om en israelisk attack mot Iran är tagna ur luften, och särskilt kopplingen till den tyska u-båten uppfattar jag som överdriven. Ingen tror på en kärnvapenattack, hotbilden är obalanserad. Dessutom menar jag att det är Iran som är ett hot mot Israel och inte tvärtom, samt att Israels kärnvapeninnehav inte är något hot mot världsfreden utan stabiliserande i regionen". Osv osv.
Bemöta innehållet och ge sin syn på saken, alltså.
Gör man så behöver man inte ens yrka på censur, och inte heller ta till vare sig antisemitism eller bristande kvalitet som anklagelser.
Och så kan andra ge sin syn på saken, osv.
I all hast, osv
Här en artikel, "Grass skuld", där det hävdas att diktens antisemitism röjer sig i ordvalet. Det existerar inget tabu mot kritik av Israels politik, skriver Mathan Ravid. Påståendet att den som kritiserar Israel automatiskt blir kallad antisemit är en konstruktion som ofta används i antisemitisk propaganda, "med syftet att göra den "modige" budbäraren - när denne kritiseras - till en martyr på den "politiska korrekthetens" altare. En jämförelse kan göras med invandrarfientlig och antimuslimsk retorik, där det ständigt hävdas att eliten tabubelägger vissa obehagliga sanningar som inte får kritiseras."
Den retoriska figur antisemitismen idag använder sig av, menar skribenten, är analogin mellan Israels behandling av palestinierna och nazisternas behandling av judarna. Dikten anknyter till den retoriken då den anklagar Israel för att planera likvärdiga brott som nazisternas, och detta med Tysklands goda minne (genom export av den påstådda kärnvapenbetyckningsbara ubåten). Genom att använda uttryck som bland annat historiens fotnoter och Überlebende anspelar dikten direkt på Förintelsen, och när den påstår att Israel förbehåller sig rätten att slå till först mot Iran, kanske rentav med kärnvapen, ger den prov på samma grumliga antijudiskhet, menar skribenten.
Mina egna tolkningsförsök av Grass dikt kan ni läsa längre ner i bloggen. Det jag ställer mig mest tveksam till i Ravids artikel är följande: de som okritiskt försvarar honom värnar i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar. Detta tycks inkludera oroväckande många inom den svenska mainstreamdebatten.
Jag tror inte att det har varit en särskilt stor debatt om dikten i Sverige, ingenting som motsvarar den i Tyskland, och uppfattningarna om den har nog mestadels varit rätt trevande. Och det låter nästan lite som om "i alla hänseenden mycket grumliga uppfattningar" rymmer en sådan anklagelse om antisemitism, som skribenten menar att kritik av Israels politik inte automatiskt ska ge upphov till.
Men jag har ingen fullständig överblick, så jag ska kanske låta det vara osagt.
Weyler i Expressen kopplar även han Grass dikt till antisemitiska tankestrukturer.
För att ta ett känt svenskt exempel på en sådan struktur: judarna i Malmö bör be om ursäkt för Israels ockupation av Palestina, då, men först då, låter vi dem vara i fred.
Att trakassera judar i Malmö och att anklaga dem för situationen i Mellanöstern är antisemitism. Men det är ju Marcus Birro som har varit ute och vifsat och krävt att alla judar ber om ursäkt för Israels ockupation av Palestina. Han är framförallt extremt korkad. Men man kan inte låta Günter Grass bära ansvaret för det Marcus Birro skriver.
Det som föranledde mig att ge epitetet estetiserande goddagspilt till Weyler var följande:
Grass dikt är ingen bra dikt. Det enda "lyriska" i den är, förutom de brutna raderna, den ohämmade subjektivitet som poesin tillåter.
Poeten blir alltings centrum. Textens estetiska värde och argumentens intellektuella innehåll blir helt underordnade poetens själsliga lidande. Konsten som täckmantel, känsla i stället för tanke. Sådant behöver man egentligen inte bli upprörd över. Det räcker med att avstå från att läsa - eller från att publicera. Och här kommer jyckarna in. Det verkligt upprörande med dem var att de var så dåligt gjorda. Det hade varit rätt skäl att avstå från dem. Det hade räckt.
Det är det där jag kallar borgerlighetens diskreta kretongskärm, retorikens motsvarighet till Svenskt Tenn.
Jag har tagit till etiketten "block that metaphor" - en aning långsökt kanske, vad jag menar är alltså att "litterär kvalitet" används som metafor eller retorisk figur.
Man kan strängt taget strunta helt i om dikten är lysande eller urusel, och bara bemöta dess innehåll. Till exempel så här:
"Jag tror att Grass farhågor om en israelisk attack mot Iran är tagna ur luften, och särskilt kopplingen till den tyska u-båten uppfattar jag som överdriven. Ingen tror på en kärnvapenattack, hotbilden är obalanserad. Dessutom menar jag att det är Iran som är ett hot mot Israel och inte tvärtom, samt att Israels kärnvapeninnehav inte är något hot mot världsfreden utan stabiliserande i regionen". Osv osv.
Bemöta innehållet och ge sin syn på saken, alltså.
Gör man så behöver man inte ens yrka på censur, och inte heller ta till vare sig antisemitism eller bristande kvalitet som anklagelser.
Och så kan andra ge sin syn på saken, osv.
I all hast, osv
måndag 23 april 2012
Ehuru, som sagt var...
Snart ett inlägg som presenterar förkrossande bevisning för hur snabbt Pseudo-Voltaire pyser ihop och far iväg som en fjärtande ballong när det verkligen gäller.
Pseudo-Voltaire:
"Jag instämmer inte med dina åsikter, men jag är beredd att blablabla för din rätt att blablabla".
(Men ibland, efter fjärtfärden:
"Jag instämmer inte med dina åsikter och är beredd att stoppa dem för att det är så jobbigt när det blir debatt")
Men först måste jag leta reda på en länk till en artikel där en estetiserande goddagspilt snackade om "bristande kvalitet" i anledning av att han förespråkade censur av några teckningar respektive dikt.
Borgerlighetens ständigt lika diskreta kretongskärm "bristande kvalitet".
Återkommer.
* * *
Vad fint ni röstar! Kom ihåg att inte rösta bara för att jag ska bli glad, utan för det som ni tror är det rätta. Ganska många tusen dagar kvar att rösta, och ändra sig, så det finns tid att överväga både petitesser, detaljer och verkliga, tunga, ödesdigra val och viktigheter.
Pseudo-Voltaire:
"Jag instämmer inte med dina åsikter, men jag är beredd att blablabla för din rätt att blablabla".
(Men ibland, efter fjärtfärden:
"Jag instämmer inte med dina åsikter och är beredd att stoppa dem för att det är så jobbigt när det blir debatt")
Men först måste jag leta reda på en länk till en artikel där en estetiserande goddagspilt snackade om "bristande kvalitet" i anledning av att han förespråkade censur av några teckningar respektive dikt.
Borgerlighetens ständigt lika diskreta kretongskärm "bristande kvalitet".
Återkommer.
* * *
Vad fint ni röstar! Kom ihåg att inte rösta bara för att jag ska bli glad, utan för det som ni tror är det rätta. Ganska många tusen dagar kvar att rösta, och ändra sig, så det finns tid att överväga både petitesser, detaljer och verkliga, tunga, ödesdigra val och viktigheter.
Gränsöverskridande kulturkonservatism
Det är som sagt var ungefär fyrtio år kvar att rösta i enkäten. För att kunna rösta bör man ta ställning till en lång rad saker, bland annat Afghanistankriget och Libyenkriget, eftersom syftet med ytterligare ett närmande mellan Sverige och Nato är att Sverige ska delta i fler krig utomlands. Sedan gäller det att noga skilja mellan försvarspolitik och aktiv krigföring i fjärran land.
Det senare är något fullständigt annat än den förvisso lite vingliga och kompromissande neutralitets/alliansfripolitiken under och efter det andra världskriget.
Äppelbo gånglåt i Tokyo. Man kanske kan kalla det gränsöverskridande kulturkonservatism. Om man nu inte ska betrakta det som kulturimperialism, men det tror jag inte.
Det senare är något fullständigt annat än den förvisso lite vingliga och kompromissande neutralitets/alliansfripolitiken under och efter det andra världskriget.
Äppelbo gånglåt i Tokyo. Man kanske kan kalla det gränsöverskridande kulturkonservatism. Om man nu inte ska betrakta det som kulturimperialism, men det tror jag inte.
söndag 22 april 2012
Ny ank-käth
Det gäller som synes Nato - och enkäten är öppen ett bra tag. Man kan rösta flera gånger, eftersom svåra frågor måste övervägas länge, man kan byta åsikt om inte från dag till dag så åtminstone från år till år, och eftersom tiderna förändras.
Happy sju
Stendhal skrev för “the happy few”, sa han. Själv skriver jag för “the happy two”. Åtminstone att döma av hur många gillaknappstryckningar jag brukar få på Facebook. Jag överdriver lite - fyra eller fem kan det på sin höjd bli. Och en gång har jag faktiskt kommit upp i sju. Det är ridikylt att nämna det, jag verkar säkert bara ännu mer narcissistisk än dem som får massor av gillningar. Och jag vill ju vara obekväm, aldrig slentriangillad. Men man ska inte skåda givet öde i mun och det är lätt hänt att bli slokörad som en åsna - den och den får femtio gillaknappstryckningar när hen skriver att hen råkat ut för en ohyfsad typ på bussen, jo det är ju klart det är identifikation - det är nära, man känner igen det, och det ligger något trösterikt i att säga: ja, fy fan - men… Den och den skriver: “Jag är lycklig”. Omedelbart fyrtio gillaknappstryckningar. Oneliners är överhuvudtaget uppskattade, även bland intellektuella.
Jag tror inte att det handlar om - som en del kritiker säger - smicker, narcissism och bekräftelsejakt. Inte heller nödvändigtvis om konsensus och medhåll. Det handlar främst om trygghet som sådan. Jag litar på att det du säger är just det som du säger. Det finns inget mer jobbigt dolt där. Därför gillar jag det. Jag håller inte med. Men jag uppskattar att det inte finns något mer jobbigt dolt där.
Om man tänker sig - rent hypotetiskt alltså - att någon inte vill uppmuntra till gillande eller ogillande, utan till tänkande. Då upphör ju den där pekfingersimpulsen. Grymt. Det skulle antagligen kännas fel att gilla då.
Hehehehe... Dit måste jag sträva.... Avskaffa slentrianimpulsen..... (Även om jag vill tacka den lilla framsynta elit som rycker ut med pekfingret, eftersom noll gillningar skulle kännas lite tomt).
Facebook är en värld för sig. Jag tror att det betraktas som etikettsbrott att göra som jag gör, nämligen att använda forumet för att kortfattat beskriva inlägg i min blogg (ungefär som en ingress) och sedan länka. Långa inlägg kan man inte göra på Facebook, och att länka till omfångsrika artiklar i en blogg tror jag uppfattas som lite too much. Inläggen kan handla om ganska jobbiga saker, t.ex Nato och Günter Grass dikt. Vad är det man gillar om man trycker på gillaknappen då - har man oförhappandes uppskattat en dikt man tycker inte borde ha blivit publicerad, har man råkat gilla hizbollah, har man gått med i Nato, eller har man plötsligt lagt sin röst på något så meningslöst som “yttrandefrihet”?
Att använda Facebook på så vis är som att sitta vid ett middagsbord och prata i mobil, och säga: det som jag pratar om är mycket viktigare än det som ni pratar om, men om ni följer med mig ut i skogen så kan ni få prata om det viktiga. Annars - tja. Skyll inte på mig om det blir tredje världskriget. Och förresten, borde ni ha rösträtt egentligen, era inskränkta jävla småborgare som låtsas vara intellektuella?
Jag känner inte riktigt så - rättare sagt, jag tänker som ovan ibland, men jag har blivit lite snällare mot människor som inte "orkar bry sig", till och med när det är deras yrke och plikt att bry sig.
Men jag strävar efter att skriva om ämnen som ganska få kan presentera några automatåsikter om, och om vilka ännu färre kan hosta upp några genomtänkta.
(Jag vet, den blev lång och knasig den meningen - men intressant).
Och att skriva på ett sätt som får många, inklusive jag själv (inte få, ty min uppgift är att skriva för de många) att fundera över sina automatåsikter.
Ehuru, som sagt var.
Lyssna noga nu, hjärtälskade läsare, för nu handlar det om framtiden.
Det är väldigt viktigt att Sverige drar sig ur allt Natosamarbete. Det här är en objektiv sanning som jag sitter inne med, som är ganska tung att bära eftersom opinionen mot Nato är så klen i Sverige. På samma sätt som EMU beskrevs som oundvikligt (d.v.s ej föremål för valfrihet, varför resultatet i folkomröstningen gav upphov till oförblommerat folkförakt bland politiker), så beskrivs Nato som en naturlag idag.
Men Nato är ingen naturlag. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag fått igång en rejäl opinion mot svenskt Natointräde. Jag tror inte att man ska överdriva idéen om kvinnors pacifism, särskilt inte den medfödda, men samtidigt tror jag att de sossar och moderater som säljer ut Sverige på ett långt farligare sätt än när det gäller offentliga sektorn (jo, det är en mycket farligare utförsäljning som pågår) är gubbar som blir lyckliga av att få störta ner civilbefolkning, var den än befinner sig, i en massgrav. De är inte medvetna om det, men det är sadism och dödsdrift som driver dem samtidigt som de tror att det handlar om krigsspel upphöjt till beskydd av kvinnor och barn.
Kort sagt: fel gubbar styr, spontanejakulerar och störtar världen i fördärvet.
Därför fäster jag vissa förhoppningar till kvinnor över partigränserna.
Jag tror inte att det handlar om - som en del kritiker säger - smicker, narcissism och bekräftelsejakt. Inte heller nödvändigtvis om konsensus och medhåll. Det handlar främst om trygghet som sådan. Jag litar på att det du säger är just det som du säger. Det finns inget mer jobbigt dolt där. Därför gillar jag det. Jag håller inte med. Men jag uppskattar att det inte finns något mer jobbigt dolt där.
Om man tänker sig - rent hypotetiskt alltså - att någon inte vill uppmuntra till gillande eller ogillande, utan till tänkande. Då upphör ju den där pekfingersimpulsen. Grymt. Det skulle antagligen kännas fel att gilla då.
Hehehehe... Dit måste jag sträva.... Avskaffa slentrianimpulsen..... (Även om jag vill tacka den lilla framsynta elit som rycker ut med pekfingret, eftersom noll gillningar skulle kännas lite tomt).
Facebook är en värld för sig. Jag tror att det betraktas som etikettsbrott att göra som jag gör, nämligen att använda forumet för att kortfattat beskriva inlägg i min blogg (ungefär som en ingress) och sedan länka. Långa inlägg kan man inte göra på Facebook, och att länka till omfångsrika artiklar i en blogg tror jag uppfattas som lite too much. Inläggen kan handla om ganska jobbiga saker, t.ex Nato och Günter Grass dikt. Vad är det man gillar om man trycker på gillaknappen då - har man oförhappandes uppskattat en dikt man tycker inte borde ha blivit publicerad, har man råkat gilla hizbollah, har man gått med i Nato, eller har man plötsligt lagt sin röst på något så meningslöst som “yttrandefrihet”?
Att använda Facebook på så vis är som att sitta vid ett middagsbord och prata i mobil, och säga: det som jag pratar om är mycket viktigare än det som ni pratar om, men om ni följer med mig ut i skogen så kan ni få prata om det viktiga. Annars - tja. Skyll inte på mig om det blir tredje världskriget. Och förresten, borde ni ha rösträtt egentligen, era inskränkta jävla småborgare som låtsas vara intellektuella?
Jag känner inte riktigt så - rättare sagt, jag tänker som ovan ibland, men jag har blivit lite snällare mot människor som inte "orkar bry sig", till och med när det är deras yrke och plikt att bry sig.
Men jag strävar efter att skriva om ämnen som ganska få kan presentera några automatåsikter om, och om vilka ännu färre kan hosta upp några genomtänkta.
(Jag vet, den blev lång och knasig den meningen - men intressant).
Och att skriva på ett sätt som får många, inklusive jag själv (inte få, ty min uppgift är att skriva för de många) att fundera över sina automatåsikter.
Ehuru, som sagt var.
Lyssna noga nu, hjärtälskade läsare, för nu handlar det om framtiden.
Det är väldigt viktigt att Sverige drar sig ur allt Natosamarbete. Det här är en objektiv sanning som jag sitter inne med, som är ganska tung att bära eftersom opinionen mot Nato är så klen i Sverige. På samma sätt som EMU beskrevs som oundvikligt (d.v.s ej föremål för valfrihet, varför resultatet i folkomröstningen gav upphov till oförblommerat folkförakt bland politiker), så beskrivs Nato som en naturlag idag.
Men Nato är ingen naturlag. Och jag kommer inte att ge mig förrän jag fått igång en rejäl opinion mot svenskt Natointräde. Jag tror inte att man ska överdriva idéen om kvinnors pacifism, särskilt inte den medfödda, men samtidigt tror jag att de sossar och moderater som säljer ut Sverige på ett långt farligare sätt än när det gäller offentliga sektorn (jo, det är en mycket farligare utförsäljning som pågår) är gubbar som blir lyckliga av att få störta ner civilbefolkning, var den än befinner sig, i en massgrav. De är inte medvetna om det, men det är sadism och dödsdrift som driver dem samtidigt som de tror att det handlar om krigsspel upphöjt till beskydd av kvinnor och barn.
Kort sagt: fel gubbar styr, spontanejakulerar och störtar världen i fördärvet.
Därför fäster jag vissa förhoppningar till kvinnor över partigränserna.
lördag 21 april 2012
Lite schottis på det
Det är väl ingen nyhet för bloggens läsare att jag är emot ett svenskt Natomedlemskap. Det ökar inte vår säkerhet att delta i militära operationer utomlands, vars officiella syfte är att införa frihet och demokrati eller skydda civilbefolkning från övergrepp när FN står sig slätt - men vars främsta motiv är helt andra och vars konsekvenser är oöverskådliga. I Afghanistan är risken för inbördeskrig överhängande, i Libyen pågår mördande och övergrepp. I Irak dog minst hundratusen civila. De militära interventionerna kan i nuläget inte beskrivas som lyckade ens av dem som faktiskt tror att syftet med dem var odelat humanitärt. Givetvis kastar den svenska exporten av krigsmateriel till diktaturer ytterligare en skugga över Sveriges förmenta ädelhet och konsekvens i sammanhanget. Nato handlar idag inte om ett försvarssamarbete. Syftet med ytterligare ett svenskt närmande till pakten är att Sverige ska dras in i fler krig utomlands. Vem vill det? Ja, inte tror jag att Sveriges befolkning vill det.
"Insatserna i Afghanistan och Libyen har visat att Sverige både har förmåga och vilja att verka i Natos krishantering. Det har givit oss väldigt mycket goodwill, inte minst i Vita Huset. Å ena sidan är Nato själva grundförutsättningen för Sveriges nationella säkerhet, å andra sidan..."
Citatet kommer ur en ledarartikel i Svenska Dagbladet, "Chicago ger Reinfeldt chansen att lyfta Nato".
Aha, Reinfeldt ska lyfta Nato. På vems bekostnad? Hur många krig är det tänkt att Sverige ska delta i - i ett angrepp på Iran? Kommer den befolkning som de kulturkonservativa kallar svenskar att bli tillfrågade? Nato är idag grundförutsättningen för Sveriges nationella osäkerhet. Det har nog aldrig varit viktigare för Sverige med alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Tyvärr tror jag att socialdemokratin idag inte är särskilt mycket klyftigare än Alliansen när det gäller säkerhetspolitik. Eller kommer Löfven att presentera en positiv överraskning där?
För övrigt anser jag att det är galet att Arkelsten får gå medan Bildt sitter kvar.
Lite schottis på det?
"Insatserna i Afghanistan och Libyen har visat att Sverige både har förmåga och vilja att verka i Natos krishantering. Det har givit oss väldigt mycket goodwill, inte minst i Vita Huset. Å ena sidan är Nato själva grundförutsättningen för Sveriges nationella säkerhet, å andra sidan..."
Citatet kommer ur en ledarartikel i Svenska Dagbladet, "Chicago ger Reinfeldt chansen att lyfta Nato".
Aha, Reinfeldt ska lyfta Nato. På vems bekostnad? Hur många krig är det tänkt att Sverige ska delta i - i ett angrepp på Iran? Kommer den befolkning som de kulturkonservativa kallar svenskar att bli tillfrågade? Nato är idag grundförutsättningen för Sveriges nationella osäkerhet. Det har nog aldrig varit viktigare för Sverige med alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Tyvärr tror jag att socialdemokratin idag inte är särskilt mycket klyftigare än Alliansen när det gäller säkerhetspolitik. Eller kommer Löfven att presentera en positiv överraskning där?
För övrigt anser jag att det är galet att Arkelsten får gå medan Bildt sitter kvar.
Lite schottis på det?
Om att identifiera sig med en terrorist
"I det som följer är det Anders Behring Breivik som är jag".
Svenska Dagbladets reporter har redan tidigare skrivit i hänförda ordalag om hur "levande" Breivik är när man får uppleva honom "utan filter".
(uppenbart hur livsandarna bökar runt i tarmarna på reportern, hur han känner mental upphetsning och kanske även fysisk kåthet i rättegångssalen, medan de klena anhöriga måste lämna salen och arabiska reportrar inte bedömts som tillräckligt tunga att få en plats där).
"Uppleva", "utan filter", "levande": jag tror man gör det för enkelt för sig om man ser ordvalen som yttringar av de kommersiella mediernas vilja att göra allt till fiktion och konsumtion. Jag tror snarare att det handlar om primitivism. Vokabulären är i alla händelser som plockad ur nazismens.
Nu gör reportern sig helt enkelt till megafon eller buktalardocka för Breivik, med en mycket lätt varning:
"Det är en skildring som du inte behöver läsa om du tycker att det är obehagligt att se det som skedde ur Breiviks synvinkel. Det går att låta bli".
Observera detta OM du tycker att det är obehagligt att se det ur Breiviks synvinkel. Då landar ansvaret på dig.
Det är långtifrån självklart i denna artikel att Breiviks synvinkel skulle vara obehaglig eller ens sämre än några andras. Det är bara ett av många möjliga sätt att se det och det råder valfrihet runt smörgåsbordet.
Reportern verkar inte se parallellen mellan Breivik och det mer offentligt proklamerade kriget mot islam, men det kan vi lämna åt sidan tills vidare. "Det går att låta bli" framstår som mer centralt, med tanke på att svenskanreportern själv framstår som hypnotiserad, förtrollad.
* * *
Det är inte nödvändigtvis fel med känslor, och det är betydligt äckligare med kättja och flås och eggelse som hos svenskanreporten, plus ett stöddigt: "fan, skyll dig själv din mes om du läser den här artikeln och tycker det är jobbigt, ansvaret är ditt, själv vill jag njuta av identifikationen" - än sorg rädsla och förtvivan osv - men man får inte bjuda fascisterna på tårar. De senaste inläggen är snabbskrivna, några kan ge intryck av luktsalt och dåndimpen: men jag är både kall och klar i huvudet.
Svenska Dagbladets reporter har redan tidigare skrivit i hänförda ordalag om hur "levande" Breivik är när man får uppleva honom "utan filter".
(uppenbart hur livsandarna bökar runt i tarmarna på reportern, hur han känner mental upphetsning och kanske även fysisk kåthet i rättegångssalen, medan de klena anhöriga måste lämna salen och arabiska reportrar inte bedömts som tillräckligt tunga att få en plats där).
"Uppleva", "utan filter", "levande": jag tror man gör det för enkelt för sig om man ser ordvalen som yttringar av de kommersiella mediernas vilja att göra allt till fiktion och konsumtion. Jag tror snarare att det handlar om primitivism. Vokabulären är i alla händelser som plockad ur nazismens.
Nu gör reportern sig helt enkelt till megafon eller buktalardocka för Breivik, med en mycket lätt varning:
"Det är en skildring som du inte behöver läsa om du tycker att det är obehagligt att se det som skedde ur Breiviks synvinkel. Det går att låta bli".
Observera detta OM du tycker att det är obehagligt att se det ur Breiviks synvinkel. Då landar ansvaret på dig.
Det är långtifrån självklart i denna artikel att Breiviks synvinkel skulle vara obehaglig eller ens sämre än några andras. Det är bara ett av många möjliga sätt att se det och det råder valfrihet runt smörgåsbordet.
Reportern verkar inte se parallellen mellan Breivik och det mer offentligt proklamerade kriget mot islam, men det kan vi lämna åt sidan tills vidare. "Det går att låta bli" framstår som mer centralt, med tanke på att svenskanreportern själv framstår som hypnotiserad, förtrollad.
* * *
Det är inte nödvändigtvis fel med känslor, och det är betydligt äckligare med kättja och flås och eggelse som hos svenskanreporten, plus ett stöddigt: "fan, skyll dig själv din mes om du läser den här artikeln och tycker det är jobbigt, ansvaret är ditt, själv vill jag njuta av identifikationen" - än sorg rädsla och förtvivan osv - men man får inte bjuda fascisterna på tårar. De senaste inläggen är snabbskrivna, några kan ge intryck av luktsalt och dåndimpen: men jag är både kall och klar i huvudet.
onsdag 18 april 2012
Mer kultur
Oärlig idioti: Förbjud kultur.
En attack mot all mänsklig kultur - och så bemöts det med klyschigt bildningsförakt. Och den ständiga massmediala dramaturgin, frossandet i bilder.
Det behövs mer kultur, inte mindre. Det kan behövas lite lättnad för öronen.
En attack mot all mänsklig kultur - och så bemöts det med klyschigt bildningsförakt. Och den ständiga massmediala dramaturgin, frossandet i bilder.
Det behövs mer kultur, inte mindre. Det kan behövas lite lättnad för öronen.
tisdag 17 april 2012
Om att identifiera sig med ett manifest
Det märkligaste jag läst om Breivik står att finna i en psykiatriblogg vid namn "Ordinationer". I inlägget presenteras teorn att Breivik är paranoid schizofren. Psykiatribloggen har tidigare gått i polemik mot Johan Cullberg då han hävdade att Breivik inte är psykiskt sjuk i klinisk bemärkelse. De har även dragit i fält mot "den motbjudande Mustafa Can" (ja, det står faktiskt så) vars artikel Ordinationer menar att Svenska Dagbladet inte borde ha publicerat. Bland annat för att Can nämner en filosof, och filosofer är uppenbarligen inte i den fanatiskt antiintellektuella bloggens smak.
Fanatismen märks inte omedelbart. Inlägget där Breivik lanseras som schizofren paranoid börjar med ett lätt och pliktskyldigt avståndtagande från manifestet. Men sedan skriver Ordinationer att Breivik är "mycket intelligent". Beundran och sympatin för Breivik är märkbar. Och vidare:
"ABB:s politiska åsikter är underbyggda av massvis av fakta som är svåröverskådliga. Det skulle inte förvåna mig om det mesta han påstår är riktigt."
Jag upprepar: det skulle inte förvåna mig, skriver skribenten, om det mesta denne intelligente man påstår är riktigt. "Alla argument är i och för sig korrekta". "Det irrationella ligger inte i att han har fel". Rasismen, kvinnohatet, hatet mot vänstern och de intellektuella: allt detta är mycket intelligent och faktagrundat, menar "Ordinationer".
Vari ligger då det irrationella - jo i två saker. Han lägger ner för mycket möda på detaljer. Han kan inte "skilja stort från smått". Helhetsbilden är inte galen, värdsbilden i manifestet är riktig, men märdaren fäster för stor vikt vid hur man ska få tag på vita handskar och fixa sin uniform. Han är för pedantisk. Detaljrikedomen skymmer helhetsbilden och ger kampen ett (löjeväckande) rättshaveristiskt intryck, menar Ordinationer.
Det andra är att Breivik inte kan vara 100 procent säker på att hans korståg mot vänstern, feminismen och invandringen kommer att fungera, eller att han kommer att få några efterföljare.
"Vad han förbiser är att nästan inge skulle vara beredd att döda 100 för att eventuellt rädda 1000. Det är ju vad det faktiskt handlar om. Hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen ens för någon?"
"Det är ju vad det faktiskt handlar om" och "hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen för ens någon".
Tydligare än så kan breivikåsikter inte uttryckas utan att handla om direkt uppmaning till mord.
Jag skulle vilja kunna säga att Ordinationers/Brevikis åsikter är ovanliga. Tyvärr vet jag att de inte är det. Hur kommer jag att berätta längre fram.
Fanatismen märks inte omedelbart. Inlägget där Breivik lanseras som schizofren paranoid börjar med ett lätt och pliktskyldigt avståndtagande från manifestet. Men sedan skriver Ordinationer att Breivik är "mycket intelligent". Beundran och sympatin för Breivik är märkbar. Och vidare:
"ABB:s politiska åsikter är underbyggda av massvis av fakta som är svåröverskådliga. Det skulle inte förvåna mig om det mesta han påstår är riktigt."
Jag upprepar: det skulle inte förvåna mig, skriver skribenten, om det mesta denne intelligente man påstår är riktigt. "Alla argument är i och för sig korrekta". "Det irrationella ligger inte i att han har fel". Rasismen, kvinnohatet, hatet mot vänstern och de intellektuella: allt detta är mycket intelligent och faktagrundat, menar "Ordinationer".
Vari ligger då det irrationella - jo i två saker. Han lägger ner för mycket möda på detaljer. Han kan inte "skilja stort från smått". Helhetsbilden är inte galen, värdsbilden i manifestet är riktig, men märdaren fäster för stor vikt vid hur man ska få tag på vita handskar och fixa sin uniform. Han är för pedantisk. Detaljrikedomen skymmer helhetsbilden och ger kampen ett (löjeväckande) rättshaveristiskt intryck, menar Ordinationer.
Det andra är att Breivik inte kan vara 100 procent säker på att hans korståg mot vänstern, feminismen och invandringen kommer att fungera, eller att han kommer att få några efterföljare.
"Vad han förbiser är att nästan inge skulle vara beredd att döda 100 för att eventuellt rädda 1000. Det är ju vad det faktiskt handlar om. Hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen ens för någon?"
"Det är ju vad det faktiskt handlar om" och "hur säker kan han vara på att hans dödande innebär räddningen för ens någon".
Tydligare än så kan breivikåsikter inte uttryckas utan att handla om direkt uppmaning till mord.
Jag skulle vilja kunna säga att Ordinationers/Brevikis åsikter är ovanliga. Tyvärr vet jag att de inte är det. Hur kommer jag att berätta längre fram.
måndag 16 april 2012
Av alla ställen
"Om det har gått så långt att Sverige – Fortum – importerar avfall från Neapel, av alla ställen, så..."
Av alla ställen? Vaddå Neapel av alla ställen?
Två miljöpartistiska landstingsråd protesterar alltså mot att Fortum ska ta emot 6 000 ton sopor från Neapel för förbränning i en anläggning i Högdalen i södra Stockholm. Här kan man läsa om detta.
"Italien, liksom alla länder i EU, bör istället bygga upp en egen återvinningsindustri med nationella avfallsplaner", skriver de.
O ja. Det tycker jag med. Men tills Italien har gjort det, så ställer jag mig försiktigt positiv till att Sverige avlastar Neapel.
Miljöpartisterna ser sopimporten som "ett tecken på att man byggt ut sopförbränningskapaciteten för mycket i landet". Skulle inte förvåna mig. Men med tanke på den akuta situationen borde ett land med överkapacitet för sopförbränning inte dra sig för att under en tid ta över sopor från en stad med underkapacitet för det.
Själv längtar jag rätt ofta till Neapel av alla ställen. Men det var rätt mastigt, sopproblemet. Man bodde snett ovanför en sopcontainer. Då tror jag inte att jag hade kunnat drömma om att soporna skulle komma att importeras till Sverige en vacker dag. Nu säger jag: just do it.
Under skrivandets gång har jag alltså gått från försiktigt positiv till tvärsäker. Hit med soporna bara. Det blir så bra så.
* * *
I dagarna försvinner orden igen. Bäst att undvika media. Äckel, svulst, psykopatflin. Jag kan inte arbeta. Men det måste jag för jag måste bli klar med en text.
Av alla ställen? Vaddå Neapel av alla ställen?
Två miljöpartistiska landstingsråd protesterar alltså mot att Fortum ska ta emot 6 000 ton sopor från Neapel för förbränning i en anläggning i Högdalen i södra Stockholm. Här kan man läsa om detta.
"Italien, liksom alla länder i EU, bör istället bygga upp en egen återvinningsindustri med nationella avfallsplaner", skriver de.
O ja. Det tycker jag med. Men tills Italien har gjort det, så ställer jag mig försiktigt positiv till att Sverige avlastar Neapel.
Miljöpartisterna ser sopimporten som "ett tecken på att man byggt ut sopförbränningskapaciteten för mycket i landet". Skulle inte förvåna mig. Men med tanke på den akuta situationen borde ett land med överkapacitet för sopförbränning inte dra sig för att under en tid ta över sopor från en stad med underkapacitet för det.
Själv längtar jag rätt ofta till Neapel av alla ställen. Men det var rätt mastigt, sopproblemet. Man bodde snett ovanför en sopcontainer. Då tror jag inte att jag hade kunnat drömma om att soporna skulle komma att importeras till Sverige en vacker dag. Nu säger jag: just do it.
Under skrivandets gång har jag alltså gått från försiktigt positiv till tvärsäker. Hit med soporna bara. Det blir så bra så.
* * *
I dagarna försvinner orden igen. Bäst att undvika media. Äckel, svulst, psykopatflin. Jag kan inte arbeta. Men det måste jag för jag måste bli klar med en text.
Idag har jag läst i en bok som heter Pudeln, att om en hund kliar sig i örat mycket så är det något fel, och när man kliar hunden så ska den inte trampa "i takt" med foten, för då har den löss. Det där med att trampa i takt med foten är nog fel, för nästan alla hundar gör ju det.
16 april 1976
söndag 15 april 2012
"Är du katolik?"
En fråga jag får ibland. Jag låter mitt svar till Anonym bli ett inlägg:
Jag är en döpt men inte konfirmerad protestant som betalar kyrkoskatt. Det är nog det mest sakliga svaret på din fråga.
Den svenska lutheranismen idag är väl snarast humanism med ojämn högermarginal, och vem har naggat den i kanten så att den ej är stram och rak - den helige ande och/eller queerrörelsen, kulturrelativismen och/eller Johannes döparen? Ingen vet. Katolicism är många saker, framförallt skulle jag säga att man bör göra viss skillnad mellan folklig katolicism (som har en dörr till förkristen uppenbarelsereligion) och kyrkan/Vatikanen, samt mellan befrielseteologer och reaktionära. Hur hård kyrkbänken är och på vilket sätt den är hård varierar beroende på om teologin i fråga vill bevara hierarkierna, ödmjuka allmogen och inskärpa respekt för auktoriteterna, eller om den arbetar på motsatt sätt. En del (observera, en del) svenskkatolicism uppfattar jag som sublimerad masochism, annan som ett försök att återskapa auktoriteter, men i många fall handlar det om ett krav på mysticism som lutheranismen idag har ganska lite av.
Vad kyrkan än gör idag så bör den vara eukemenisk, överskrida religionsgränserna. Nathan Söderblom, som för övrigt frälste min morfar, funderade som bekant i den riktingen. Nu erinrar jag mig plötsligt planerna på en kyrka och moské under samma tak i Fisksätra, det har ju klottrats "ingen moské i kyrkan" på väggen där men sedan har jag inte hört något vidare om saken. Det krävs att det även inrymmes en synagoga under samma tak, eftersom det är tre religioner som hänger ihop och är i konflikt - eller snarare utnyttjas i ett politiskt spel. Vilket får mig att tänka på den historia då judar avråddes från att besöka Malmö, av något som heter Simon Wiesenthal Center: den judiska församlingen i staden studsade till och blev förvånad, organisationen Simon W hade inte hört efter med dem eller ens kontaktat dem (enligt uppgift i Sydsvenska Dagbladet), och resevarningen var inget församlingen ställde sig bakom. Det innebär inte att det inte förekommer trakasserier av judar i Malmö, det innebär inte heller att man ska bagatellisera detta för det ska man absolut inte. Men resevarningen var överdimensionerad och helt fel väg att gå, den hade tillkommit någon helt annan stans, utgick inte ifrån dem som bodde i staden. Och givetvis kan en sådan varning utnyttjas av dem som vill ha kvar de här konflikterna, som vill låsa fast dem, som rentav blir nöjda av dem och absolut inte vill att de ska överskridas - som i grund och botten är ganska ointresserade av diplomati och fredliga lösningar. Kort sagt, det ska vara en moské, en kyrka och en synagoga i Fisksätra, allt annat haltar: det borde vem som helst förstå att kristendom och islam inte kan bli kompisar utan att bjuda in den tredje syster. Eller fadern, om man ska vara lite historisk.
Det får räcka som svar, bland annat för att jag vet att det här är mer provocerande åsikter än vad man kanske skulle kunna tro, och att jag bara baxnar när jag tänker på de objektiva fanatiker som kan dunsa ner i kommentarfältet med ett Bah!
Och över alltihopa svävar Armed Forces Middle East and Europe.
* * *
Det finns mer att tillägga här om orsak-verkan, men det får räcka för den här gången.
Jag är en döpt men inte konfirmerad protestant som betalar kyrkoskatt. Det är nog det mest sakliga svaret på din fråga.
Den svenska lutheranismen idag är väl snarast humanism med ojämn högermarginal, och vem har naggat den i kanten så att den ej är stram och rak - den helige ande och/eller queerrörelsen, kulturrelativismen och/eller Johannes döparen? Ingen vet. Katolicism är många saker, framförallt skulle jag säga att man bör göra viss skillnad mellan folklig katolicism (som har en dörr till förkristen uppenbarelsereligion) och kyrkan/Vatikanen, samt mellan befrielseteologer och reaktionära. Hur hård kyrkbänken är och på vilket sätt den är hård varierar beroende på om teologin i fråga vill bevara hierarkierna, ödmjuka allmogen och inskärpa respekt för auktoriteterna, eller om den arbetar på motsatt sätt. En del (observera, en del) svenskkatolicism uppfattar jag som sublimerad masochism, annan som ett försök att återskapa auktoriteter, men i många fall handlar det om ett krav på mysticism som lutheranismen idag har ganska lite av.
Vad kyrkan än gör idag så bör den vara eukemenisk, överskrida religionsgränserna. Nathan Söderblom, som för övrigt frälste min morfar, funderade som bekant i den riktingen. Nu erinrar jag mig plötsligt planerna på en kyrka och moské under samma tak i Fisksätra, det har ju klottrats "ingen moské i kyrkan" på väggen där men sedan har jag inte hört något vidare om saken. Det krävs att det även inrymmes en synagoga under samma tak, eftersom det är tre religioner som hänger ihop och är i konflikt - eller snarare utnyttjas i ett politiskt spel. Vilket får mig att tänka på den historia då judar avråddes från att besöka Malmö, av något som heter Simon Wiesenthal Center: den judiska församlingen i staden studsade till och blev förvånad, organisationen Simon W hade inte hört efter med dem eller ens kontaktat dem (enligt uppgift i Sydsvenska Dagbladet), och resevarningen var inget församlingen ställde sig bakom. Det innebär inte att det inte förekommer trakasserier av judar i Malmö, det innebär inte heller att man ska bagatellisera detta för det ska man absolut inte. Men resevarningen var överdimensionerad och helt fel väg att gå, den hade tillkommit någon helt annan stans, utgick inte ifrån dem som bodde i staden. Och givetvis kan en sådan varning utnyttjas av dem som vill ha kvar de här konflikterna, som vill låsa fast dem, som rentav blir nöjda av dem och absolut inte vill att de ska överskridas - som i grund och botten är ganska ointresserade av diplomati och fredliga lösningar. Kort sagt, det ska vara en moské, en kyrka och en synagoga i Fisksätra, allt annat haltar: det borde vem som helst förstå att kristendom och islam inte kan bli kompisar utan att bjuda in den tredje syster. Eller fadern, om man ska vara lite historisk.
Det får räcka som svar, bland annat för att jag vet att det här är mer provocerande åsikter än vad man kanske skulle kunna tro, och att jag bara baxnar när jag tänker på de objektiva fanatiker som kan dunsa ner i kommentarfältet med ett Bah!
Och över alltihopa svävar Armed Forces Middle East and Europe.
* * *
Det finns mer att tillägga här om orsak-verkan, men det får räcka för den här gången.
Kom hem, Atossa!
Hon var jättetaggad när hon skuttade ut - jo det var bara några timmar sen, hon väckte mig vid femtiden och ville ut i det underbara snögloppet. Men de brukar nästan alltid komma när jag visslar på dem, och sällan ge sig iväg längre sträckor, så jag blir alltid orolig när de inte dyker upp direkt.
Xerxes ligger och slaggar på tigerfällen. Och jag tror att han får sällskap av sin syster igen snart.
onsdag 11 april 2012
Å nu så blir det defenestrering!
Av positivismen.
Inte nöjd med den här, det kan jag ju säga direkt.
Måste lära mig rita mucke bättre.
Aldrig tycka utan att tolka
Signaturen Cronaca Bianca har bidragit med en länk till sajten Lyricstranslate. Grass dikt kan där läsas i översättning till en rad språk (där finns även flera engelska tolkningar av den, för jämförelse):
http://lyricstranslate.com/sv/Guenter-Grass-Was-gesagt-werden-muss-lyrics.html
http://lyricstranslate.com/sv/Guenter-Grass-Was-gesagt-werden-muss-lyrics.html
måndag 9 april 2012
"The right to the first strike"
Washington Post publicerar idag en engelsk översättning av Grass dikt. Artikeln - "Günther Grass says he was criticizing Netanyahu, not Israel" - citerar även ur en intervju med Grass i Süddeutche Zeitung: “I have often supported Israel, I have often been in the country and want the country to exist and at last find peace with its neighbors”.
Grass får dock inte längre besöka Israel. “If Günther wants to spread his twisted and lying works, I suggest he does this from Iran, where he can find a supportive audience,” säger landets inrikesminister EliYishi. Yishi hänvisar även till en lag som förbjuder tidigare nazister från att besöka landet.
Gideon Levy, kolumnist på den israeliska nyhetssajten Haaretz, menar att Grass tar upp viktiga frågor och att hans åsikter delas av många i Israel. “They are not anti-Semites, they are expressing the opinion of many people”, säger Levy, enligt Washington Post.
Saken gäller alltså Benjamin Netanyahus varning att "tiden för diplomati rinner ut". Hotet om en attack mot Iran kom strax efter överläggningar med Barack Obama, vars löfte att USA inte kommer att tillåta Iran att ta fram kärnvapen inte uppfattades som tillräckligt kraftfullt av Netanyahu.
“As prime minister of Israel, I will never allow my people to live in the shadow of annihilation”.
Här nedan är Günter Grass' dikt i engelsk översättning. Hur man än röntgar och rannsakar den tycker jag inte att det går att upptäcka tillstymmelsen till antisemitism. Grass säger även tydligt att han stödjer staten Israel. Som jag ser det finns det ingen underton av att inte erkänna Israels existensberättigande. Det hindrar förstås inte att den kan utnyttjas av antisemiter och av dem som inte accepterar Israels grundande som sådant.
Grass menar att det är dubbelmoral att Israels (eventuella) innehav av kärnvapen viftas undan, medan Irans (eventuella) ger upphov till diskussioner om en attack i förebyggande syfte, under åberopande av "the right to the first strike". Jag tror att de formuleringar som kan ha provocerat mest är "annihilate the Iranian people", "I am tired of the West's hypocrisy", och att de kan tolkas som att han bagatelliserar hoten mot Israel.
Men min övertygelse är att en israelisk attack på Iran skulle vara en katastrof, på både kort och lång sikt. Det kan även vara på sin plats i sammanhanget att erinra om Mordechai Vanunu.
Why do I stay silent, conceal for too long
What is obvious and has been
Practiced in war games, at the end of which we as survivors
Are at best footnotes.
It is the alleged right to the first strike
That could annihilate the Iranian people—
Subjugated by a loud-mouth
And guided to organized jubilation—
Because in their sphere of power,
It is suspected, a nuclear bomb is being built.
Yet why do I forbid myself
To name that other country
In which, for years, even if secretly,
There has been a growing nuclear potential at hand
But beyond control, because not accessible to inspections?
The universal concealment of these facts,
To which my silence subordinated itself,
I sense as an incriminating lie
And coercion--the punishment is promised
As soon as it is ignored;
The verdict of "anti-Semitism" is familiar.
Now, though, because in my country
Which time and again has sought and confronted
Its very own crimes
That is without comparison
In turn on a purely commercial basis, if also
With nimble lips calling it a reparation, declares
A further U-boat should be delivered to Israel,
Whose specialty consists of guiding all-destroying warheads to where the existence
Of a single atomic bomb is unproven,
But fear wishes to be of conclusive evidence,
I say what must be said.
But why have I stayed silent until now?
Because I thought my origin,
Afflicted by a stain never to be expunged
Forbade this fact as pronounced truth
To be told to the nation of Israel, to which I am bound
And wish to stay bound.
Why do I say only now,
Aged and with my last ink,
The nuclear power Israel endangers
The already fragile world peace?
Because it must be said
What even tomorrow may be too late to say;
Also because we--as Germans burdened enough--
Could become suppliers to a crime
That is foreseeable, wherefore our complicity
Could not be redeemed through any of the usual excuses.
And granted: I am silent no longer
Because I am tired of the West's hypocrisy;
In addition to which it is to be hoped
That this will free many from silence,
Appeal to the perpetrator of the recognizable danger
To renounce violence and
Likewise insist
That an unhindered and permanent control
Of the Israeli nuclear potential
And the Iranian nuclear sites
Be authorized through an international agency
By the governments of both countries.
Only this way are all, the Israelis and Palestinians,
Even more, all people, that in this
Region occupied by mania
Live cheek by jowl among enemies,
And also us, to be helped.
Fler artiklar: Svd Dagen
Grass får dock inte längre besöka Israel. “If Günther wants to spread his twisted and lying works, I suggest he does this from Iran, where he can find a supportive audience,” säger landets inrikesminister EliYishi. Yishi hänvisar även till en lag som förbjuder tidigare nazister från att besöka landet.
Gideon Levy, kolumnist på den israeliska nyhetssajten Haaretz, menar att Grass tar upp viktiga frågor och att hans åsikter delas av många i Israel. “They are not anti-Semites, they are expressing the opinion of many people”, säger Levy, enligt Washington Post.
Saken gäller alltså Benjamin Netanyahus varning att "tiden för diplomati rinner ut". Hotet om en attack mot Iran kom strax efter överläggningar med Barack Obama, vars löfte att USA inte kommer att tillåta Iran att ta fram kärnvapen inte uppfattades som tillräckligt kraftfullt av Netanyahu.
“As prime minister of Israel, I will never allow my people to live in the shadow of annihilation”.
Här nedan är Günter Grass' dikt i engelsk översättning. Hur man än röntgar och rannsakar den tycker jag inte att det går att upptäcka tillstymmelsen till antisemitism. Grass säger även tydligt att han stödjer staten Israel. Som jag ser det finns det ingen underton av att inte erkänna Israels existensberättigande. Det hindrar förstås inte att den kan utnyttjas av antisemiter och av dem som inte accepterar Israels grundande som sådant.
Grass menar att det är dubbelmoral att Israels (eventuella) innehav av kärnvapen viftas undan, medan Irans (eventuella) ger upphov till diskussioner om en attack i förebyggande syfte, under åberopande av "the right to the first strike". Jag tror att de formuleringar som kan ha provocerat mest är "annihilate the Iranian people", "I am tired of the West's hypocrisy", och att de kan tolkas som att han bagatelliserar hoten mot Israel.
Men min övertygelse är att en israelisk attack på Iran skulle vara en katastrof, på både kort och lång sikt. Det kan även vara på sin plats i sammanhanget att erinra om Mordechai Vanunu.
Why do I stay silent, conceal for too long
What is obvious and has been
Practiced in war games, at the end of which we as survivors
Are at best footnotes.
It is the alleged right to the first strike
That could annihilate the Iranian people—
Subjugated by a loud-mouth
And guided to organized jubilation—
Because in their sphere of power,
It is suspected, a nuclear bomb is being built.
Yet why do I forbid myself
To name that other country
In which, for years, even if secretly,
There has been a growing nuclear potential at hand
But beyond control, because not accessible to inspections?
The universal concealment of these facts,
To which my silence subordinated itself,
I sense as an incriminating lie
And coercion--the punishment is promised
As soon as it is ignored;
The verdict of "anti-Semitism" is familiar.
Now, though, because in my country
Which time and again has sought and confronted
Its very own crimes
That is without comparison
In turn on a purely commercial basis, if also
With nimble lips calling it a reparation, declares
A further U-boat should be delivered to Israel,
Whose specialty consists of guiding all-destroying warheads to where the existence
Of a single atomic bomb is unproven,
But fear wishes to be of conclusive evidence,
I say what must be said.
But why have I stayed silent until now?
Because I thought my origin,
Afflicted by a stain never to be expunged
Forbade this fact as pronounced truth
To be told to the nation of Israel, to which I am bound
And wish to stay bound.
Why do I say only now,
Aged and with my last ink,
The nuclear power Israel endangers
The already fragile world peace?
Because it must be said
What even tomorrow may be too late to say;
Also because we--as Germans burdened enough--
Could become suppliers to a crime
That is foreseeable, wherefore our complicity
Could not be redeemed through any of the usual excuses.
And granted: I am silent no longer
Because I am tired of the West's hypocrisy;
In addition to which it is to be hoped
That this will free many from silence,
Appeal to the perpetrator of the recognizable danger
To renounce violence and
Likewise insist
That an unhindered and permanent control
Of the Israeli nuclear potential
And the Iranian nuclear sites
Be authorized through an international agency
By the governments of both countries.
Only this way are all, the Israelis and Palestinians,
Even more, all people, that in this
Region occupied by mania
Live cheek by jowl among enemies,
And also us, to be helped.
Fler artiklar: Svd Dagen
lördag 7 april 2012
Glad posk
Det är öppet igen. Ni kan damma av era kameler, lägga handen under varandras lår och jämföra varandras dödssynder.
Här är lite religiös konst:
Sen en gammal målning från tiden då jag
målade en massa madonnor:
Idag håller jag mig till "paint" (urlakning, för paint måste väl ändå vara motsatsen till ikon). Det är anspråkslösare än att plocka fram penslar och färg. Man kan till exempel göra en defenestreringssvit, hux flux fillijox. Jag har gjort en till i den serien som jag kanske visar någon annan gång. Den heter Defenestrera positivismen.
Postmodernismens misstag var att defenestrera vetenskapen med positivismen.
Men positivism använder jag lite för lättvindigt, jag tror inte att jag menar Auguste Comte, som jag knappt läst, utan med intill förvissning gränsande sannolikhet avser jag slentrianmässiga antaganden om orsak-verkan som inte är med verkligheten överensstämmande.
Klart slut för idag. Amorf på er, mina små gökur.
Här är lite religiös konst:
En grym bild som heter Defenestrera mera:
målade en massa madonnor:
Idag håller jag mig till "paint" (urlakning, för paint måste väl ändå vara motsatsen till ikon). Det är anspråkslösare än att plocka fram penslar och färg. Man kan till exempel göra en defenestreringssvit, hux flux fillijox. Jag har gjort en till i den serien som jag kanske visar någon annan gång. Den heter Defenestrera positivismen.
Postmodernismens misstag var att defenestrera vetenskapen med positivismen.
Men positivism använder jag lite för lättvindigt, jag tror inte att jag menar Auguste Comte, som jag knappt läst, utan med intill förvissning gränsande sannolikhet avser jag slentrianmässiga antaganden om orsak-verkan som inte är med verkligheten överensstämmande.
Klart slut för idag. Amorf på er, mina små gökur.
fredag 6 april 2012
Påskprocession
Madonna dell'Arco, påsken 2011. I början spelar de Ástor Piazzollas Libertango (möjligen inspirerat via Grace Jones version - Strange, I've seen that face before - som man ofta hör i Neapel).
Svenskt blod
Jag snubblade över en pyttenotis i Svenska Dagbladet - Bildt utskälld i Sarajevo :
"- Varför är han här i dag? När han kunde göra något sade han att Milosevic var en trevlig typ, sade Florence Hartman, tidigare taleskvinna för Haag-domstolens chefsåklagare".
Under inbördeskriget i Jugoslavien brukade faktarutorna med analys och historisk bakgrund i svenska tidningar börja någonstans vid det bysantinska rikets fall, eller vid Roms delning år 395. "En urgammal konflikt". Det fanns en kalenderbitarnjutning i rotandet i rötter. Carl Bildt brukade betona att nationalstaternas gränsdragning var en synnerligen prekär historia när det kom till Balkan och att bekymrens grund stod att söka i Bysans fall, och så vidare och så vidare. Kartritningen skulle eventuellt kunna justeras. Det var rentav ett huvudbry.
Långfredag. Jag letade egentligen efter en översättning av Günter Grass' skandaldikt - det krävs långsamhet och tolkning här, man måste dröja. Vad är identitetspolitik? Jag hittade ingen översättning, utan istället hamnade jag i denna flimriga notis, som återgav protester, vrede, under ceremonin på årsdagen för Bosnienkrigets utbrott.
Bakgrund, analys - för tidigt att förvänta sig något sådant av pressen. Obegriplig bråkighet har inte hunnit byzantifieras i en faktaruta ännu. Jag gick in på tidsödlan Bildts hemsida.
Där stod om vädret, att solen sken vackert, ja "nästan lika vackert som i Stockholm", och om samtal med utrikesminister Lagumdzija inne på utrikesdepartementet.
Vi skämtade lite grann om Bosnien nu har en utrikesminister med i alla fall lite av svenskt blod.
Under slutskedet av kriget här nere fick han hjälp med sjukvård på Karolinska Sjukhuset i Stockholm, och i det sammanhanget fick han också en blodtransfusion.
Lite längre ner en felskrivning som kan tyda på nåt slags västgötsk tranfusionslusta.
"Vårt samtal fokuserade annars på att accelerera ansträngningarna för att Bosnien under året skall Kinna lämna in en ansökan om medlemskap i EU."
"- Varför är han här i dag? När han kunde göra något sade han att Milosevic var en trevlig typ, sade Florence Hartman, tidigare taleskvinna för Haag-domstolens chefsåklagare".
Under inbördeskriget i Jugoslavien brukade faktarutorna med analys och historisk bakgrund i svenska tidningar börja någonstans vid det bysantinska rikets fall, eller vid Roms delning år 395. "En urgammal konflikt". Det fanns en kalenderbitarnjutning i rotandet i rötter. Carl Bildt brukade betona att nationalstaternas gränsdragning var en synnerligen prekär historia när det kom till Balkan och att bekymrens grund stod att söka i Bysans fall, och så vidare och så vidare. Kartritningen skulle eventuellt kunna justeras. Det var rentav ett huvudbry.
Långfredag. Jag letade egentligen efter en översättning av Günter Grass' skandaldikt - det krävs långsamhet och tolkning här, man måste dröja. Vad är identitetspolitik? Jag hittade ingen översättning, utan istället hamnade jag i denna flimriga notis, som återgav protester, vrede, under ceremonin på årsdagen för Bosnienkrigets utbrott.
Bakgrund, analys - för tidigt att förvänta sig något sådant av pressen. Obegriplig bråkighet har inte hunnit byzantifieras i en faktaruta ännu. Jag gick in på tidsödlan Bildts hemsida.
Där stod om vädret, att solen sken vackert, ja "nästan lika vackert som i Stockholm", och om samtal med utrikesminister Lagumdzija inne på utrikesdepartementet.
Vi skämtade lite grann om Bosnien nu har en utrikesminister med i alla fall lite av svenskt blod.
Under slutskedet av kriget här nere fick han hjälp med sjukvård på Karolinska Sjukhuset i Stockholm, och i det sammanhanget fick han också en blodtransfusion.
Lite längre ner en felskrivning som kan tyda på nåt slags västgötsk tranfusionslusta.
"Vårt samtal fokuserade annars på att accelerera ansträngningarna för att Bosnien under året skall Kinna lämna in en ansökan om medlemskap i EU."
torsdag 5 april 2012
"Det som måste sägas"
Min tyska är rudimentär och räcker inte riktigt till för att bedöma om Günter Grass' omdebatterade dikt (Was gesagt werden muβ) är antisemitisk, eller om hans farhågor för ett potentiellt israeliskt angrepp på Iran, med syftet att förekomma ett potentiellt iranskt angrepp på Israel, har blivit bemötta med reductio ad hitlerum. Jag har inte hittat någon översättning till engelska, franska eller italienska av dikten än, det kanske dyker upp.
En provisorisk och mycket (alldeles för) enkel distinktion tills vidare:
Att säga att muslimer är ett hot mot världsfreden är islamofobi. Att säga att Iran är det är inte islamofobi. Att säga att judar är ett hot mot världsfreden är antisemitism. Att säga att Israel är det är inte antisemitism.
Att säga att svensk vapenexport är ett hot mot världsfreden är inte svenskofobi.
D.v.s man gör på så vis skillnad mellan nationers politik, och individer.
Sedan beror mycket ändå på hur det sägs. En kritik kan vara enögd, eller echaufferad, eller använda en retorik som lätt associeras till andra mer demagogiska formuleringar (detta är sanningen den enda sanningen den förtigna sanningen som ingen vågar säga detta är sanningen sanning). Innan jag läst Grass dikt i översättning utgår mitt omdöme om den alltså från min gamla C-tyska. En tolkning med luckor, som lutar åt att dikten inte är krigshetsande eller demagogisk, inte heller nazistisk eller "brun", som den också blivit beskriven som. Återkommer när jag fått tillfälle att begripa den helt.
Uppdatering: Nytt inlägg med dikten i engelsk översättning.
Några artiklar om saken:Svd gp axess
En provisorisk och mycket (alldeles för) enkel distinktion tills vidare:
Att säga att muslimer är ett hot mot världsfreden är islamofobi. Att säga att Iran är det är inte islamofobi. Att säga att judar är ett hot mot världsfreden är antisemitism. Att säga att Israel är det är inte antisemitism.
Att säga att svensk vapenexport är ett hot mot världsfreden är inte svenskofobi.
D.v.s man gör på så vis skillnad mellan nationers politik, och individer.
Sedan beror mycket ändå på hur det sägs. En kritik kan vara enögd, eller echaufferad, eller använda en retorik som lätt associeras till andra mer demagogiska formuleringar (detta är sanningen den enda sanningen den förtigna sanningen som ingen vågar säga detta är sanningen sanning). Innan jag läst Grass dikt i översättning utgår mitt omdöme om den alltså från min gamla C-tyska. En tolkning med luckor, som lutar åt att dikten inte är krigshetsande eller demagogisk, inte heller nazistisk eller "brun", som den också blivit beskriven som. Återkommer när jag fått tillfälle att begripa den helt.
Uppdatering: Nytt inlägg med dikten i engelsk översättning.
Några artiklar om saken:Svd gp axess
måndag 2 april 2012
"Evigheten är lång, längre än den här historien!"
En favoritförfattare fyller år. Skulle jag välja vilka novellsagor jag sätter högst skulle nog Näktergalen, Snödrottningen och Den lilla sjöjungfrun hamna i topp. Det finns många animationer på YouTube, här är en med Elddonet.
söndag 1 april 2012
Defenestreringen av borgarklassen
"I klassrummet satt jag alltid nära tavlan för att se vad fröken skrev och ibland smygläste jag bänkkamratens anteckningar. Ofta hade jag huvudvärk. Och jag kände mig utanför, ensam. Det var som att leva i en suddig bubbla utanför de andra. Men till slut fick jag glasögon, för att någon uppmärksam lärare såg att jag ständigt satt och kisade. Jag minns mina första bågar så väl. Det var ett par pilotglasögon i guld. Och jag kände mig faktiskt lite märkvärdig i dem. Men egentligen var det märkvärdigt att jag ens fick dem, att vi hade råd. Svaret på den frågan är såklart att vi fick bidrag, som räckte till både bågar och glas. Det räddade min syn och kanske hela min skolgång."
Idag måste föräldrar som inte har råd att köpa glasögon till sina barn vända sig till hjälporganisationer - det vill säga de måste tigga. De måste stå med mössan i hand. Det är inte längre självklart att alla barn ska ha rätt att kunna se.
Defenestreringen (eller defenestrationen) av borgarklassen - det räcker inte med att slänga ut politikerna, det släkte som röstar fram dem är av samma skrot och korn - kan man tänka sig utförs av barn som i all sin oskuld säger: oj då, vi såg inte!