Invandrarkillar blir kanonmat

I Mäktig Tussilago efterlyser en gestalt, en rastlös och blaserad författare (Wirdhammar) något att dö för, medan en annan gestalt ställer frågan om den svenska dagisgenerationen verkligen är beredd att offra sina liv för högre värden.
Jag kom att tänka på det när jag såg att det ska göras en extrasatsning för att rekrytera invandrarkillar till armén. Den allmänna värnplikten är ju avskaffad och "territoriellt försvar" är inte längre i fokus för säkerhetspolitiken, frågan om försvar av landets gränser brukar beskrivas som avförd från dagordningen.* I stället anses det av oklara anledningar att svensk militär ska utbildas för operationer utomlands.
Men opinionen är redan kraftigt emot ett Natointräde och få svenskar skulle vilja skicka sina söner, bröder, pojkvänner, brorsöner och barnbarn till konflikthärdar långt bort. Hade det fortfarande varit allmän värnplikt hade vem som helst kunnat kommenderas till Afghanistan och det inbördeskrig som nu närsomhelst hotar där. Det hade helt enkelt varit opinionsmässigt omöjligt.
Däremot är det inte opinionsmässigt omöjligt att rekrytera invandrarkillar till armén. Arbetslösa unga män med utländsk bakgrund ska alltså få chansen att dö i Afghanistan.

Sverige har tidigare lyckats undvika att dras in i stora konflikter. Vi undgick både det första och det andra världskriget. En del menar att vi inte gjorde vårt under det andra, och att det idag är dags för Sverige att kompensera för det genom att bekämpa fundamentalistisk islam, som idag nära nog beskrivs som en motsvarighet till nazismen. Man blundar då för krigens krassa motiv, för att USA från början stödde och gödde mullorna, för att man stöder och göder diktaturen i Saudiarabien, och man blundar för att invasionerna i Irak och Afghanistan har krävt en enorm mängd civila dödsoffer. De döda i Twin Towers är självklart ingenting emot detta. Det handlar om kolonialkrig, och det ger upphov till flyktingströmmar. Flyktingströmmar är inte populära, arbetslösheten bland "icke-etniska" svenskar är hög och unga män som inte har något att göra kan ställa till med ofog. Därför slår staten två flugor i en smäll och gör sig av med en del kids genom att skicka iväg dem på korståg.

Jag vet inte hur många svenska civila dödsoffer som kommer att krävas för att balansera de många civila som har dött i Afghanistan. Men jag ser hellre några döda svenska politiker.

* * *

Kära bloggens läsare. Natotemat har följt bloggen från start, och det ser inte ut som om det kommer att finnas anledning att släppa det än på ett bra tag. Om socialdemokraterna skulle presentera en försvars- och säkerhetspolitik som radikalt avviker från Alliansens, så kommer jag att skippa "blindtestet" och rösta på S direkt. Men (som Pierre Schori skrev i sin debattartikel): S har ingått en överenskommelse med Alliansen som tycks gå ut på att Sverige ska stanna i Afghanistan när de andra drar sig tillbaks.
Det här får helt enkelt inte hända. Sverige kan inte ordna upp det USA har ställt till med, och som en arvsynd ta över ett skuldberg av lik. Det här är den stora vattendelaren bland svenska intellektuella, den som riskerar att förvandla vänner till ovänner: var invasionen i Irak bra eller dålig?  Är bekämpande av terrorism, som det ser ut idag, i stället ett sätt att skapa terrorism?

* * *

Charlie Siringo, om du är därute nånstans, kom gärna med ett förslag på countrylåt.

* * *

Under "Block That Metaphor" fortsätter diskussionen om klass, hat och litteratur.
Dessutom försöker jag visa att Allegro är en borgerlig programdikt, där man till och med kan se spår av skattebetalarnas förening (i alla händelser innehåller den en underlig invertering av ett uttryck i Markusevangeliet).
Ryck gärna i tofsen på Öfverklassgeneratorn, hoppa in och debattera. Det är ju inget badväder ändå, så.

* * *

Det här inlägget innehåller en kontroversiell rad, som jag skrev eftersom den förda politiken med ett svenskt deltagande i hopplösa krig med grumliga motiv ökar risken för civila i Sverige.

* * *
Tack så mycket Charlie Siringo, den här var bra.





* "Brukar beskrivas som avförd från dagordningen":

"– Det gamla Nato, det som fortfarande finns kvar i och för sig, det är territorialförsvar och det är ömsesidiga försvarsåtaganden som är förankrade i beslut i respektive lands parlament. Där är vi inte,dit kommer vi inte att gå och dit strävar vi inte", hävdade Carl Bildt nyligen. Det var en lögn, vilket avslöjandet av regeringens hemligstämplade svenska Natoövning visade, men det var en politikerlögn av det slag som inte ger upphov till en susning till drev eftersom sakfrågan knappt intresserar medierna, men kanske framförallt eftersom det inte känns som en saftig hemlighet att avslöja: det råder förvirring kring Natofrågan, kring vad Nato är idag, samtidigt som "man ju alltid vetat" att Sverige haft inofficiella överenskommelser med alliansen. Och det "man alltid vetat" och inte riktigt orkar ta i, det ger inte upphov till drev.
Apropå Sverker Åströms bortgång, han som brukar beskrivas som något av svensk neutralitetspolitiks siste mohikan (orkar inte hitta någon bättre metafor), så såg jag nyligen att han brukade reta upp sig på tidsödlan Bildts blogg.