"I kulturlivets makthierakier har en enskild skribent ingenting att sätta emot mot en stor tidning. Men väl städslad, har han sin tidning i ryggen och kan utöva makt mot alla andra skribenter. Ett svensk debattör kan byta åsikt varje halvår men medger aldrig ett misstag. Ja, han får inte ens göra det, ty tidningens ära tillåter det icke, om nu hans egen skulle göra det. Vår käre medarbetare hålls alltid om ryggen och har givetvis rätt att få det största utrymmet och det sista ordet. Opponenter avfärdas regelmässigt som kverulanter och rättshaverister."
Lars Westerberg: Maktbalans viktig för det fria ordet
"HÄR KOMMER NÅGRA osköna ord; men jag använder dem för att de tillhör tidsandan. En dagdröm av idag är att uppnå ”fuck off – I am rich”-stadiet, att ha tillräckligt mycket pengar för att våga be alla dra åt helvete. Lars Norén har fuck-off-begåvning, fuck-off-framgång, fuck-off-världsberömmelse och tillräckligt med pengar. En så berömd konstnär kan antingen samspela med medierna för att ytterligare öka på sin berömmelse och tjäna mer eller välja att vara en Garbo och hålla sig undan all medieberöring.
Norén använder istället sin makt till att ge sig på medierna, vilket få vågar, eftersom medierna brukar hämnas. Men Norén är ”för stor” för att utsättas för mediestraff och vendetta, även om några försöker. En recensent kallar hans mediekritik för ”töntiga vendettor”, en annan kallar Norén ”Herrens profet, med rätt att döma”. Det vimlar av sårade egon, men ingen enda tar på allvar upp hans verkligt drabbande mediekritik."
Maria-Pia Boëthius: Skarp mediekritik i Lars Noréns dagbok
Boëthius har helt rätt. Men att någon av alla dessa sårade egon skulle ta till sig och på ett seriöst sätt diskutera Noréns ”drabbande mediekritik” är förstås för mycket begärt. Det är ju, hur unken den än är, deras livsluft som står på spel, deras levebröd och karriärer.
SvaraRaderaPompe
Jag tror - precis som Boëthius - att det krävs en del kapital för att kunna ägna sig åt den sortens mediekritik.
SvaraRaderaJag tror väl i grund och botten att många inte bryr sig om det, eller att de mest tycker att det är lite kul. Och jag tror fortfarande att det mest känsliga är när han skriver om skådespelare, inte minst kan det rubba tilliten under arbetet med uppsättningar, och så familjen.
RaderaJag länkade till Lars Westerbergs artikel från 2008 också, och då inte (bara) för att erinra om hur det kan gå om man får redaktionerna emot sig - det där höll på att upprepas lite i anslutning till Ann Heberleins bok - jag ska erkänna att jag gillar inte henne som skribent, tycker t.ex att hennes sätt att dissa sina studenter i DN häromdagen inte var schysst - men orsaken till att det rasslade till och blev minidrev mot henne var att hon skrivit om Svante Weyler. Ingen annan orsak. Weyler är en person med mycket makt, pengar och kontakter i medievärlden. Och det var om jag inte missminner mig Expressen kultur som gick lite i täten mot Heberlein. D.v.s, redaktionerna kan utöva en väldig makt mot enskilda skribenter. Lite Expressenkritik igen: ja, det var bra att Felicia Feldt berättade sin historia, den har ett allmänintresse eftersom kontrasten mellan fasad och verklighet var så stor. Men igår sysslade Expressen med hyenajournalistik: "Anna Wahlgren om tiggarpengarna: så tackar hon givarna".
Däremot Expressenartikeln "Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing i ny bok" var hederlig journalistik. Mest lite rolig. Alla fick komma till tals.
RaderaOch så skulle jag vilja erinra om René Girards eminenta bok Syndabocken - förenklat så är en av de centrala idéerna att för att en person ska utses till syndabock, bli en paria att fördriva för att ett visst kollektiv ska befästa sin gemenskap, harmonin återupprättas genom att en får bära mångas skuld, så krävs det antingen att den som utses representerar farlig underklass, i vid bemärkelse (hit kan även galna kvinnor räknas) eller befinner sig på toppen, är privilegierad. Återkommer, sensommarn kallar
RaderaJa jag tycker ju inte att vare sig Björn Wiman eller Åsa Linderborg verkar vara speciellt sårade. Faktiskt inte det minsta. Båda blir angripna av Norén. Det skämtas ju friskt om att det mest förolämpande är att inte bli nämnd.
Raderajag kan ju inte låta bli att vara petig så jag har ju invändningar mot Boëthius artikel... flera skäl ."fuck off i'm-rich"-stadiet, det blir på något sätt... det finns ju många som är mkt kritiska mot medierna o kulturjournalistiken - de kanske mest glunkar på facebook, men rika är de inte- inte minst intellektuella. Försöker förklara när jag sitter vid datorm, tjakloff etc etc
RaderaOm man som Wiman jämför Noréns angrepp med nollningarna på Lundsberg är man nog inte så oberörd trots allt. Sen finns förstås möjligheten att man av stolthet låtsas ta det hela med ro.
RaderaPompe
Det oförmodade mötet mellan en broiler och ett strykjärn på en kultursida.
RaderaDet är en skenhelig artikel. Så mycket vet jag.
Men jag tänker bena ut artikeln retoriskt - jag tar ju också Noréns kulturkritik på allvar, och menar att personangreppen är motiverade. Eller, många av dem.
RaderaDet påminner mig om att jag ska läsa Hat och bläck också, trots att jag menar att Crister Enander är en lärdomshögfärdig idiot.
En spark åt alla är en spark åt ingen :-)
RaderaSkojar. Puckla på dom bara.
Zigge
Nej du har rätt man måste vara precis.
RaderaEnander är väl lite som gamle huliganen Gellerfelt. Den fina bildningen och lärdomen sitter ganska löst påklistrad, som ett dåligt lösskägg. Har bara läst enstaka artiklar av honom. En hel bok skulle jag nog inte uthärda.
RaderaPompe
Ja... jag vill inte använda uttrycket tuppjuck, för jag vet att en del blir väldigt sårade av det, men jag tycker att det är ganska mycket intellektuellt tuppjuck över C Enander. Jag vet inte om lärdomen är så löst påklistrad, den kanske är både djup och bred, men det är något med attityden till litteraturen som jag har svårt för.
RaderaLars Westerbergs text får mig att tänka: I Lars Noréns dagbok kritiseras namngivna kritiker från ett utifrånperspektiv. Maja Lundgren kritiserar framförallt aftonbladet kultur ur ett inifrånperspektiv i Myggor och Tigrar. Kanske tog kritiken hårdare när den kom inifrån.
RaderaJa, fast det var inte bara aftonbladet kultur - då hade det inte blivit lika mycket bråk, det är jag övertygad om. Utan det är en rundmålning. Flera miljöer, och jag prickar in folk i olika "stall", Bonniers t.ex. På så sätt är nog Myggor och tigrar djärvare.
RaderaFör mig är det uppenbart så att Myggor och tigrar är djärvare.
RaderaJo det är klart. Norén är ju en skrivbordskrigare också, lever i grund o botten ett mycket ombonat liv, jag är ute och vandrar i Neapels gränder.
RaderaDet är nästan omöjligt att ens sammanfatta Wimans artikel. Det är så enfaldigt och mediokert. Men jag gör ett försök.
SvaraRaderaRubriken: Kulturens internat har sin egen form av kamratuppfostran.
Ingressen: Händelserna på internatskolan Lundsberg kan inte separeras från resten av samhället - inte heller från kulturens värld.
Rubrik och ingress är antagligen inte skribentens, men även i artikeln får Lundsberg stå som sinnebild för hela samhället, i synnerhet kulturvärlden. Men så småningom är det Norén som är Lundsberg.
Artikeln är osammanhängande, vill man vara välvillig kan man kalla den associativ. Wiman nämner en "promintent person" med bakgrund på Lundsberg: Johan Rabeus. Rabaeus skulle ha spelat Salieri på Dramaten i veckan, men premiären har blivit framskjuten - "kanske blev det för mycket Mozart på en gång för Rabaeus", funderar Wiman. Han har nämligen även spelat i Andrew Staples Trollflöjten på Drottningholm: en föreställning där Rabaeus även ska ha anspelat på Noréns nya dagbok, varvid han enligt Wiman rev ner publikens jubel.
"I programbladet inhämtar jag att även Andrew Staples är f.d internatskoleelev. Och hans Trollflöjten är verkligen konst när den är som bäst".
Man kan nästan ana ett slags beundran för internatskolor - både Rabaeus och Staples är gamla internatskoleelever, och båda får Wimans gillande, även om Rabaeus beskrivit sin tid där som ett helvete.
Sedan följer ett hopp över till Ingmar Bergmans Trollföjten, som Wiman menar var minst lika bra som Staples version, och därefter är steget inte långt till att nämna att Norén inte gillar Bergman.
Och sedan brakar det loss. Först ett mer allmänt påstående, som gäller kulturvärlden i stort: "Den typ av brutala instinkter som ledde fram till stängningen av internatskolan hålls ju i helgd som dygder inom det svenska kulturlivet, på en förvriden värdeskala där smädelser och avsky blir den högsta hedersbetygelsen" (jag vill inom parentes nämna att Wiman då han var kulturchef på Expressen eldade under sina frilansare för att de skulle gör påhopp och vara riktigt aggressiva, till den grad att några protesterade - möjligen mer om det senare).
Sedan blir artikeln än mer ursinnig, vilket tyder på att Wiman tagit illa upp av att Norén kallat honom broiler; den är fortfarande delvis generellt hållen - det här handlar om ideal och värderingar i kultursfären i stort - men efter en släng mot 7:3 är det Norén som plötsligt får stå inte bara för allting ont, utan dessutom för förställning.
"De invigda i kulturens och mediernas klaustrofobiska låtsasvärld – där orden får motsatt betydelse, där man fnissar förtjust åt hatet och där kriminella nazister på en teaterscen ses som en utmanande intellektuell sudoku. En värld där ingenting är, men allting föreställer. När allt kommer omkring är kanske inte avståndet så stort från Lundsberg till Lars Norén och hans litterära nollningar – kulturlivets egen kamratuppfostran."
Och det här är ju hat. Hat är en mänsklig rättighet, det ingår i det mänskliga känsloregistret. Men Wiman är kulturchef på Sverige största (?) kultursida, vilket han inte borde vara - han har varken bildningen, begåvningen eller språket för det. Konstnärer och intellektuella måste säga ifrån.
Wiman är ju en broiler.
RaderaJag reagerade också på giren från nåt slags luddigt allmängiltiga utsagor om hur det är i den klaustrofobiska medie- och kulturvärlden till angreppet på Norén. Vad man än kan säga om Norén så är han en konstnär. Wiman är en total nolla. Han har väl slickat sig fram i karriären, några meriter har han inte - skrivit några böcker? Nä. Skrivit några bra artiklar? Nä. Han kan säkert hitta ett inkomstbringande jobb någon annanstans inom media, men hur han kunde bli kulturchef är en total gåta även om man har en nattsvart bild av hur det går till inom media.
Zigge
Plus att det är lite ironiskt att han beundrar två internatskoleelever medan det är Norén (inte internatskoleelev) som får representera Lundsberg.
RaderaZigge
Ja Wimans artikel är hatisk. Ganska förfärlig faktiskt. Jag såg det inte först eftersom den hade något slags "upphöjd" synvinkel, hur jag nu ska uttrycka det...Hm.
RaderaJa, han ger sig ut för att vara moralens förespråkare, rättfärdig, men i själva verket är det fascistoida tongångar mot "entartete kunst". Det här anknyter även till bagatelliseringen av Knausgårds hyllade flumskriverier om Hitler.
RaderaJag återkommer till debatten om 7:3, jag såg den aldrig, men det jag tror provocerade fram händelseutvecklingen var skriverierna i medierna.
Heberlein är förfärlig. Hur kunde teologen släppa igenom henne. Har inte mer att säga.
RaderaT.S Älgot
Näe nu måste jag få protestera. Ann Heberlein har visat att det är ok att vara psykiskt avvikande . Jag har inte läst hennes artiklar men Jag vill inte dö jag vill bara inte leva var en ögonöppnare för mig, det var när jag läst den jag fattade att jag måste söka hjälp. Om jag inte hade läst den kanske jag aldrig insett det och jag tycker det var så starkt och modigt av henne. Jag har aldrig läst något som skakat om mig så. Varför "teologen" inte skulle "släppt igenom" henne, jag blir faktiskt rejält förbannad.
RaderaCJ
CJ: Hm. Nu måste jag fundera lite. Var det när du hade läst Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som du förstod att du måste söka hjälp? Jag känner mig lite tveksam - vill inte ifrågasätta dig på nåt sätt men... Litteratur som påverkar behöver för den sakens skull inte vara bra litteratur. Det här är känsliga frågor, men viktiga eftersom... tja, eftersom litteratur också är retorik. Jag gillar inte det Heberlein skriver, bl.a hennes inställning till Anna Odell, uppfattar henne som ytlig och reaktionär. Återkommer
RaderaNej det är inte så jag menar Maja! Min kille gav mig Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att han trodde att jag kanske var bipolär. Min kille hade sett en Ann Heberlein hos Skavlan och där hade hon berättat att hon hade ett kontrakt med sin man, han hade rätt att tvångsinskriva henne om hon spårade ur. Han skämtade med mig om det och sa att vi också borde ha ett sånt kontrakt. Jag blev förbannad för jag trodde bipolär var samma sak som schizofren men tänkte att jaha men jag läser den i alla fall. Jag blev helt omskakad kände igen mig i så mycket. Så jag kontaktade psykvården och till slut kom fram till att det var ADHD inte bipolaritet.
RaderaJag blir skitförbannad när T.S Älgot skriver, hur kunde teologen släppa igenom henne. Det är föraktfullt och jag förstår inte vad han menar.
CJ
Jag kom på själv sedan att det kanske inte var särskilt lyckat uttryckt. Ber om ursäkt om CJ tog illa upp.
RaderaT.S Älgot
”men hur han kunde bli kulturchef är en total gåta”
RaderaGissningsvis var rekryteringen av Wiman ytterligare ett (framgångsrikt) led i den försvagning av kulturredaktionens ställning på DN som inleddes redan för 15 år sen.
Pompe
Ja, det skulle jag också tippa.
RaderaCJ: Hm. Finns det såna kontrakt, kan det verkligen göra det?
RaderaJag hade just tänkt argumentera för varför jag inte tycker att artikeln "De nya studenternas svagheter är ett samhällsproblem" är ok. Men det kanske skulle bli lite för mycket klag i samma kommentarfält
Radera:-)
En redaktörens roll bör vara den ödmjuke tjänarens. Han är som alla andra "kulturarbetare" en som bereder vägen. En i bästa fall trogen tjänare av konsten. Därmed av konstnärerna. Idag står dock hans lojaliteter på annat håll, samtidigt närmare och mer avlägset honom själv. De står till "han själv", hans personlighet, det vill säga hans åsikter", hans arbetsgivare, hans "samtid".
SvaraRaderaKuratorn skall inte bestämma över konstnären. Förläggaren ska inte bestämma över författaren, redaktören skall inte bestämma över journalisten.
Nu är det redaktören minsann som skall bestämma över hur, vad och vem.
Ja, eller jag vet.inte - föreställer mig att t.ex.Olof Lagercrantz kunde ha hårda nypor som kulturchef. Och då menar jag inte bara att han lär ha tafsat mycket, en kritiker har berättat att det var omöjligt att vara i närheten av honom om man inte ville bli kladdad på.
Raderasen håller jag inte med om att en redaktör ska vara en ödmjuk tjänare - åtminstone inte konstnärernas ödmjuka tjänare. Möjligen konstens. Och man får inte glömma bort att det finns många kulturredaktörer runtom som lägger ner massor av arbete på att putsa och förbättra andras texter - både på förlag och på redaktioner. För det mesta tror jag att man kan anta att de förbättrar texterna, även om det förstås finns klåfingrighet också.
Raderatrogen tjänare av konsten, inte nödvändigtvis av konstnären. Men i bästa fall så sammanfaller detta.
RaderaKulturjournalisten måste ha sin frihet. Kulturjournalisten skall inte åläggas att läsa endast kvinnliga författare för att redaktören bestämt detta.
Nej, det håller jag med om - och jag uppfattar det mest som en plojgrej. Det är också en underlig föreställning att man skulle kunna (eller ens vilja) ändra skribenternas värderingar på ett programmatiskt sätt.
RaderaJag tror att det bara var uttrycket "ödmjuk tjänare" jag reagerade emot. :-) Fast det är egentligen inget fel i det, så länge det inte handlar om kryperi.
Det verkar inte funka nåt vidare. Beroende lite på vad man vill åstadkomma förstås. Här sågar Ulf Olsson Elisabeth Hjorts nya roman. För vacker.
Raderahttp://www.expressen.se/kultur/bildprakt-som-forgar/
OK romanen kanske inte är bra. Men om syftet är att skola skribenterna i genusmedvetenhet så är det smått korkat att inleda artikeln med en bugning för det stora manliga geniet Norén. Det HÄR är riktig litteratur.
"Den kapitalistiska natten kallar Lars Norén i dagboken det rådande tillståndet. "
Zigge
Det är väl en dröm om något slags quick-fix-åtgärder.
RaderaHm, bildprakt som förgår. Jag har inte läst recensionen än, men kommer att tänka på Ann Jäderlunddebatten. Det är för blommigt!
Men visst, romanen kanske inte är bra. Att inleda med ett citat av Norén verkar dock lite... närsynt?
Jag byter ämne ett tag.
SvaraRaderaJag var ju vagt misstrogen mot uppgiften om misshandeln av en kvinna i slöja i Farsta nyligen, jag vet inte hur det har gått med den utredningen. Det kan ju mycket väl vara sant.
Här är en sällsynt vidrig händelse som det inte råder några tvivel om att den inträffat.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17436394.ab
Vedervärdigt. Enligt fb är det samma område som där man kastade ner en kvinna från balkong för någon månad sen. Även då var en hel grupp inblandade. Ungefär lika aggresiva och fula i mun de med när folk och polis försökte ingripa den gången. Det behöver inte ha något samband även om ryktena gått på fb. Hoppas att polisen tar dem snart, det fanns ju vittnen som kanske kan identifiera förövarna.
RaderaDet är nog hyfsat sannolikt att det klaras upp, det fanns flera vittnen.
RaderaDet här är bra: Damon Rasti i SvD om rasism mellan folk med invandrarbakgrund:
Raderahttp://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rasismen-vi-sallan-pratar-om_8503088.svd
Den här kan kanske vara ett bra komplement?
Raderahttp://pkmaffia.wordpress.com/2013/09/16/vi-maste-prata-om-antirasismen-vi-sallan-pratar-om/
Philip
Oj vilken bra text. Mycket mer än ett komplement!
Radera